Idag bjöd Björn på fest hemma hos sig efter jobbet. Björn har pratat om att ha fest hemma hos sig efter jobbet sedan 2003, men vi är ganska tålmodiga. Först var det inflyttningsfest som aldrig blev av, sedan var det diverse andra anledningar till att ha fest som på något vis rann ut i sanden. Men nu slog han alltså till och bestämde att vi skulle ha avskedsfest för Jenny.
Saker och ting gick inte riktigt min väg på jobbet idag, så istället för att åka hem, lämna Remus plus en massa spillvirke som snälla personer på jobbet samlar ihop åt mig och som jag just idag fyllt min bil med, samt svida om till något lite mer presentabelt så fick jag åka till Björnfesten direkt från jobbet, med tax och bilen fylld av ved, iklädd mjukisbyxor och luvtröja. Ja, nu ser vi ju varandra på jobbet varje dag, så det var kanske inte hela världen i och för sig, men ändå.
Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig hemma hos Björn, men kanske något i stil med att vi skulle äta pizza och snacka lite skit, men ack vad jag bedrog mig. Först fick vi bubbel och tilltugg. Sedan serverades fisksoppa med hembakat bröd. Därefter entrecote med potatisgratäng och gorgonzolasås. Till dessert var det hemgjord pannacotta med färska hallon och slutligen kaffe och kladdkakemuffins med vispgrädde.
Trevligt var det också. Är just nu så sjukt mätt att jag knappt orkar röra fingrarna över tangentbordet. Och trött. Jag minns knappt hur det var att INTE vara halvdöd av trötthet klockan 22 en fredagskväll. Har det ens hänt att man en gång i tiden kunde få för sig att GÅ UT klockan 22 en fredagskväll, och dessutom röja runt på stan halva natten? Den personen är inte längre jag.
fredag 9 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
Vet hut Pizza Hut
En gång för flera år sen var min man och jag i Malmö i något ärende, och bestämde oss då för att ta en lunch på Pizza Hut. Ni som bor i storstäder och lever i sus och dus vet kanske hur det går till på Pizza Hut, men det visste inte vi. Vi blev stoppade i dörren av en anställd som bryskt frågade oss om vi tänkte äta från buffén. Vi var väl inte riktigt beredda på att det snudd på skulle tändas förhörslampor när man öppnade portarna på Pizza Hut, så vi svarade lite svävande att vi inte riktigt visste.
- Ja, för buffén gäller bara fram till klockan två, påpekade Pizza Hut-människan snäsigt, och så visade det sig att klockan var 13.58 eller däromkring.
- Jaha, men då äter vi väl inte från buffén då, sa vi lantisar lite menlöst och blev därmed anvisade ett bord och en meny. Pizzorna var sjukt dyra. De kostade typ runt hundralappen om jag inte minns fel, och då var det här ändå några år sedan. Men vi var hungriga, så vi bet i det sura äpplet och beställde in varsin dyr-pizza. De kom in. Bara pizzorna.
- Ingår det inte någon sallad, undrade snikna vi då.
- Den kostar 25 kronor extra, ska ni beställa eller? snäste Pizza Hut. Det skulle vi inte, bestämde vi. Vi åt upp våra dyra pizzor och drack kranvatten och kände oss lurade. Sedan beslöt vi att vid något tillfälle gå till Pizza Hut i god tid innan klockan 14 och se till att vara riktigt djävla utsvultna, och sedan äta så mycket att de åtminstone började förlora pengar på oss.
Det har nu av olika skäl aldrig blivit av att vi har gjort det. Vi är inte så ofta i städer där det finns Pizza Hut för det första, och när vi väl är det så har vi väl inte varit pizzasugna, alternativt tillräckligt hungriga. Så hämnden har fått ligga på is ett tag, kan man väl säga.
Igår när Micke och jag hade jobbat färdigt så hade vi planerat att åka till Gardermoens flygplats och äta något litet trevligt där i lugn och ro i väntan på planet hem. Dock kom vi inte iväg i tid och så var det snökaos och tjockt med trafik, så vi hann bara precis sladda in på Avis' parkering och lämna tillbaks världens fulaste hyrbil och sedan skena till säkerhetskontroll och incheckning. SEDAN blev det stiltje, och då stod det väl ett djävla Pizza Hut Express där och frestade våra tomma magsäckar med lömska dofter. Ett erbjudande om en pizzaslice och juice eller vatten för 49 norska kronor visades på en skärm och vi beslöt oss för att stärka oss med lite kalorier så att vi skulle stå oss hela vägen hem. Så vi ställde oss tappert i världens längsta kö, blev tilldelade varsin slice vid någon slags värmebänk och slussades sedan vidare till kassan hundra mil längre bort. Ja, och då visade det sig att erbjudandet var en BARNMENY, och vi som var vuxna fick inte lov att köpa Pizza Huts djävla BARNMENY utan fick betala, och nu skämtar jag inte, ÅTTIONIO DJÄVLA NORSKA SPÄNN för en handflatestor bit pizza och ett glas juice. Man tror ju inte att sånt existerar, det är nu man vill ha lite av Falling Down-Michael Douglas The customer is always right-attityd och bara gå loss med en k-pist inne på Pizza Hut. Men vi a. hade passerat säkerhetskontrollen och hade därför inte så mycket som en nagelsax att tillgripa, samt b. var trötta, hungriga och för mesiga för att ställa till en scen framför 100 mils köer, så vi bara surade ur ett "jaha, OKEJ då" och betalade. Ibland blir man förvånad över sig själv.
2-0 till Pizza Hut, det känns inte bra. Men hämnden kommer, var så säker.
- Ja, för buffén gäller bara fram till klockan två, påpekade Pizza Hut-människan snäsigt, och så visade det sig att klockan var 13.58 eller däromkring.
- Jaha, men då äter vi väl inte från buffén då, sa vi lantisar lite menlöst och blev därmed anvisade ett bord och en meny. Pizzorna var sjukt dyra. De kostade typ runt hundralappen om jag inte minns fel, och då var det här ändå några år sedan. Men vi var hungriga, så vi bet i det sura äpplet och beställde in varsin dyr-pizza. De kom in. Bara pizzorna.
- Ingår det inte någon sallad, undrade snikna vi då.
- Den kostar 25 kronor extra, ska ni beställa eller? snäste Pizza Hut. Det skulle vi inte, bestämde vi. Vi åt upp våra dyra pizzor och drack kranvatten och kände oss lurade. Sedan beslöt vi att vid något tillfälle gå till Pizza Hut i god tid innan klockan 14 och se till att vara riktigt djävla utsvultna, och sedan äta så mycket att de åtminstone började förlora pengar på oss.
Det har nu av olika skäl aldrig blivit av att vi har gjort det. Vi är inte så ofta i städer där det finns Pizza Hut för det första, och när vi väl är det så har vi väl inte varit pizzasugna, alternativt tillräckligt hungriga. Så hämnden har fått ligga på is ett tag, kan man väl säga.
Igår när Micke och jag hade jobbat färdigt så hade vi planerat att åka till Gardermoens flygplats och äta något litet trevligt där i lugn och ro i väntan på planet hem. Dock kom vi inte iväg i tid och så var det snökaos och tjockt med trafik, så vi hann bara precis sladda in på Avis' parkering och lämna tillbaks världens fulaste hyrbil och sedan skena till säkerhetskontroll och incheckning. SEDAN blev det stiltje, och då stod det väl ett djävla Pizza Hut Express där och frestade våra tomma magsäckar med lömska dofter. Ett erbjudande om en pizzaslice och juice eller vatten för 49 norska kronor visades på en skärm och vi beslöt oss för att stärka oss med lite kalorier så att vi skulle stå oss hela vägen hem. Så vi ställde oss tappert i världens längsta kö, blev tilldelade varsin slice vid någon slags värmebänk och slussades sedan vidare till kassan hundra mil längre bort. Ja, och då visade det sig att erbjudandet var en BARNMENY, och vi som var vuxna fick inte lov att köpa Pizza Huts djävla BARNMENY utan fick betala, och nu skämtar jag inte, ÅTTIONIO DJÄVLA NORSKA SPÄNN för en handflatestor bit pizza och ett glas juice. Man tror ju inte att sånt existerar, det är nu man vill ha lite av Falling Down-Michael Douglas The customer is always right-attityd och bara gå loss med en k-pist inne på Pizza Hut. Men vi a. hade passerat säkerhetskontrollen och hade därför inte så mycket som en nagelsax att tillgripa, samt b. var trötta, hungriga och för mesiga för att ställa till en scen framför 100 mils köer, så vi bara surade ur ett "jaha, OKEJ då" och betalade. Ibland blir man förvånad över sig själv.
2-0 till Pizza Hut, det känns inte bra. Men hämnden kommer, var så säker.
Roadtrip
Micke och jag har varit i Norge ett par dagar. Därför är jag något SEG idag, eftersom jag kom hem klockan 23 igår kväll och steg upp klockan 04.30 idag. Har sedan dess jobbat, promenerat med tax, spårat med tax, städat, burit in ved och nu känner jag att jag inte riktigt har någon bloggenergi. Men några bilder kan ju säga mer än tusen ord har jag hört.
 |
| Dagen inleddes i arla morgonstund med att vi åkte först buss och sedan tåg. Miljövänligt! |
 |
| Vi hamnade på Kastrup för att flyga vidare till Norge (Nu var det inte lika miljövänligt längre). Vi festade till det med en sjukt god (och även sjukt dyr) juice på "Joe and the juice". Mmm. |
 |
| Sedan flög vi till Norge och hyrde en bil. I Norge finns extremt många och långa vägtunnlar. Jag är lite rädd för tunnlar. På film blir folk alltid jagade av onda personer i den här typen av tunnlar och det är nästan aldrig någon som klarar sig undan med livet i behåll. |
 |
| Vi körde med en GPS som var helt motsägelsefull. Den uppmanade oss helt skamlöst att svänga höger och samtidigt ändå hålla till vänster. Inte konstigt att vi körde vilse! Men till sist kom vi i alla fall fram till Moss och kunde börja jobba. |
 |
| Sedan åkte vi till Sarpsborg för att bo. Micke var lat och ville bara ligga på hotellrummet och titta på fotboll. Jag var spänstig och tog en promenad istället. Så spänstig att jag ger mig ut på is blir jag nog aldrig. |
 |
| Såg en norsk katt och en övergiven men välbevakad prästgård. |
 |
| Jag kan inte bo på hotell utan att få den där otäcka Come and play with us Danny...forever and ever and ever-känslan. |
 |
| Dag två, vi jobbar vidare. Fabriken i Moss ser lite ut som ett legohus. |
 |
| Det snöar och vi har världens fulaste hyrbil. |
 |
| Snökaos på E6:an. No fun! |
 |
| På Gardermoens flygplats kontrolleras toastädningen digitalt. Det känns modernt. |
 |
| Planet kunde inte lyfta i tid pga is på vingarna och snö på startbanan. Sedan landade det på fel ställe på Kastrup så vi fick stå och vänta i tusen år på att få gå av. På grund av det missade vi tåget och fick vänta en halv evighet på nästa. Roligare än så här blir det inte just nu. |
 |
| Väntans tider. |
 |
| Till slut kom vi fram till K-stad. Micke åkte hem till sig, jag fick gå och drälla i ytterligare 50 minuter innan bussen kom. |
 |
| Även bussen var försenad, men busschauffören var lika glad för det. En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör. |
måndag 5 mars 2012
Jobbajobbajobba
Idag har jag varit på min arbetsplats i 11 ½ timmar, och jag kan utan att överdriva säga att jag skulle kunna ha fortsatt i ytterligare 11½ timmar utan att bli klar. Men ska det VARA så här? Tänkte gå på spinning idag för första gången sen jag blev sjuk för snart två veckor sedan, men det blev ingenting med den saken eftersom jag loggade ur systemet och släckte skrivbordslampan ungefär samtidigt som spinningen började. Någon borde verkligen ta tag i Kaluza-Klein-teorin för extra dimensioner i tid och rum, för jag tror att inte ens Luther är riktigt nöjd med det här upplägget.
RÖV! Sådär, nu var det sagt.
RÖV! Sådär, nu var det sagt.
söndag 4 mars 2012
Orientering
Idag har jag varit ute och traskat i skog och mark sedan arla morgonstund, kom dessutom hem med årets första fästing. Vårkänslorna kom av sig en smula, kan jag ju säga, men jag dräpte den skoningslöst innan den hade hunnit bita sig fast.
Någon jag inte stötte på var Anders Gärderud, eller inte vad jag vet i alla fall. Jag har ju ingen aning om hur han ser ut och har inte sett honom sedan tv-sändningarna från OS i Montréal 1976. Han måste ju vara typ 65 år vid det här laget, och jag har förvisso stött ihop med ett antal seniga gråsprängda orienteringsgubbar i tights idag. Någon av dom var kanske Anders! Jag tycker att om man är kändis så borde det framgå lite tydligare. Skärpning!
Orientering verkar för övrigt vara lite roligt. Kanske en sport jag ska ägna mig åt när jag blir pensionär, jag som gillar att svettas och smutsa ner mig. Idag när jag var ute och strosade i markerna så såg jag stora skyltar med glada och ledsna gubbar som markerade var man skulle respektive inte skulle springa.
Jag antar att det var för de yngsta tävlande, men det var ju väldigt pedagogiskt och lite gulligt. När jag var liten, vilket för övrigt inträffade ungefär samtidigt som östtysken föll och Gärderud fick sitt OS-guld, så skulle jag prova på att orientera, för i den idrottsförening där jag är fostrad skulle alla prova allt. Det är ju inget fel i det, men metoden lämnar kanske en del övrigt att önska om syftet är att man ska komma fram till vad man vill satsa på. För här var det minsann inga skyltar med glada och ledsna gubbar att följa, utan man tilldelades helt enkelt karta och kompass och skickades ut i skogen med en upplysning om att "nålen pekar mot norr" och sedan fick man ta sig runt efter bästa förmåga. Så där snubblade man fram på lingonröda tuvor och villande mo helt ensam, vändandes och vridandes på den där djävla kompassen utan att begripa hur den skulle läsas av (begriper jag för övrigt fortfarande inte). Jamen hur kul var det på en skala? Inte konstigt att jag tröttnade efter cirka tre gånger. Sedan provade jag orientering en gång på högstadiet, fast då var man mer inriktad på att gömma sig i snåren och tjuvröka än att jaga kontroller och stämplar.
Sedan dess har orienteringskarriären stått helt stilla för mig, men idag blev jag ändå påverkad av den glada och positiva andan, och ännu mer efter att ha pratat med en entusiastisk funktionär som menade på att det här var sporten där ALLA kunde vara med. Men så är det ju det här med kompasserna då. Jag FATTAR helt enkelt inte hur dom funkar, och ärligt talat så trodde jag att man åtminstone hade uppgraderat sig till att använda GPS inom orientering, men nejdå, alla sprang fortfarande omkring med en sån där liten plastrektangel runt halsen. Där tappade jag ju en stor del av den lust jag arbetat upp när jag strosat omkring i skogen och tittat på kontroller och roliga skyltar, för jag fattar ju fortfarande inte det där med att nålen alltid pekar åt norr, det säger mig ingenting. Men när jag blir pensionär har de säkert kommit på något enklare. Annars får jag börja med lobbying inom Orienteringsförbundet, om det nu heter så, och kräva skyltar med glada och ledsna gubbar även för vuxna. Det ska nog ordna sig på något sätt.
Någon jag inte stötte på var Anders Gärderud, eller inte vad jag vet i alla fall. Jag har ju ingen aning om hur han ser ut och har inte sett honom sedan tv-sändningarna från OS i Montréal 1976. Han måste ju vara typ 65 år vid det här laget, och jag har förvisso stött ihop med ett antal seniga gråsprängda orienteringsgubbar i tights idag. Någon av dom var kanske Anders! Jag tycker att om man är kändis så borde det framgå lite tydligare. Skärpning!
Orientering verkar för övrigt vara lite roligt. Kanske en sport jag ska ägna mig åt när jag blir pensionär, jag som gillar att svettas och smutsa ner mig. Idag när jag var ute och strosade i markerna så såg jag stora skyltar med glada och ledsna gubbar som markerade var man skulle respektive inte skulle springa.
 |
| Pedagogisk orientering. |
Jag antar att det var för de yngsta tävlande, men det var ju väldigt pedagogiskt och lite gulligt. När jag var liten, vilket för övrigt inträffade ungefär samtidigt som östtysken föll och Gärderud fick sitt OS-guld, så skulle jag prova på att orientera, för i den idrottsförening där jag är fostrad skulle alla prova allt. Det är ju inget fel i det, men metoden lämnar kanske en del övrigt att önska om syftet är att man ska komma fram till vad man vill satsa på. För här var det minsann inga skyltar med glada och ledsna gubbar att följa, utan man tilldelades helt enkelt karta och kompass och skickades ut i skogen med en upplysning om att "nålen pekar mot norr" och sedan fick man ta sig runt efter bästa förmåga. Så där snubblade man fram på lingonröda tuvor och villande mo helt ensam, vändandes och vridandes på den där djävla kompassen utan att begripa hur den skulle läsas av (begriper jag för övrigt fortfarande inte). Jamen hur kul var det på en skala? Inte konstigt att jag tröttnade efter cirka tre gånger. Sedan provade jag orientering en gång på högstadiet, fast då var man mer inriktad på att gömma sig i snåren och tjuvröka än att jaga kontroller och stämplar.
Sedan dess har orienteringskarriären stått helt stilla för mig, men idag blev jag ändå påverkad av den glada och positiva andan, och ännu mer efter att ha pratat med en entusiastisk funktionär som menade på att det här var sporten där ALLA kunde vara med. Men så är det ju det här med kompasserna då. Jag FATTAR helt enkelt inte hur dom funkar, och ärligt talat så trodde jag att man åtminstone hade uppgraderat sig till att använda GPS inom orientering, men nejdå, alla sprang fortfarande omkring med en sån där liten plastrektangel runt halsen. Där tappade jag ju en stor del av den lust jag arbetat upp när jag strosat omkring i skogen och tittat på kontroller och roliga skyltar, för jag fattar ju fortfarande inte det där med att nålen alltid pekar åt norr, det säger mig ingenting. Men när jag blir pensionär har de säkert kommit på något enklare. Annars får jag börja med lobbying inom Orienteringsförbundet, om det nu heter så, och kräva skyltar med glada och ledsna gubbar även för vuxna. Det ska nog ordna sig på något sätt.
Jag = miljösvin
Ok, jag erkänner. Jag har varit dum mot miljön idag. Det är nämligen så, att någon gång innan jul fick jag en t-shirt av Stefan. Han hade i sin tur fått den gratis från transportföretaget DHL, men eftersom den var knallgul och i storlek medium så var Stefan uppenbarligen inte sugen på att se ut som en korsning mellan Sporty Spice och Barbazoo. Jag hyser dock inga såna betänkligheter, utan tycker mest att gratis är gott.
Problemet var bara den Barbazoo-gula kulören. Man såg direkt på den att den skulle fälla i tvätten. Jag gillar inte kläder som fäller i tvätten. Eftersom jag köper 90 % av mina kläder på second hand så är det ett litet bekymmer, och eftersom de återstående 10 % till 99 % är svarta eller mörka kläder så kan man säga att jag har jobbat mig runt problemet utan att anstränga mig särskilt mycket. Jag tvättar nämligen bara i kategorierna "mörkt" eller "ljust". I "ljust" ryms vitt, ljusgrått och beige, allt annat är "mörkt". Min man är mer sån att han kan tvätta till exempel bara röda kläder. Men då tar det ju hundra år innan man får ihop till en full maskin och jag har kanske inte lust att vänta ett helt sekel innan jag kan använda min röda favorit-fleecejacka nästa gång. Dessutom är det slösaktigt att inte tvätta fulla maskiner, och inte ens Pol Pot hade väl BARA röda kläder i sin garderob?
Men hur som helst. Min plan var att tvätta den kanariegula gratis-t-shirten ihop med "mörkt" för att den skulle kunna fälla av sig utan att det gjorde något. Problemet med kategorin "mörk" är dock att den bland annat innehåller till exempel blått. Och alla vet ju att blått och gult blir grönt. Det är inte önskvärt. Eller rött. Rött plus gult blir orange. Det vill man kanske inte heller. Så därför har den där djävla Barbazootröjan blivit hängande på kanten av tvättkorgen i EVIGHETER i väntan på att rätt fördelning av kläder i kategorin "mörk" ska dyka upp. Vilket aldrig verkar ske.
Idag har jag tvättat. Blängde surt på Barbazootröjan, som diskvalificerat sig själv från tvätt än en gång eftersom jag hade en blå tröja i kategorin "mörkt" som jag ville skulle förbli samma kulör även efter tvätt. Insåg att så här kommer jag att få hålla på till döddagar om inget drastiskt görs. SÅ NU TVÄTTAR JAG BARBAZOOTRÖJAN HELT ENSAM I TVÄTTMASKINEN. Mår lite dåligt i mitt miljösamvete nu, men å andra sidan så köper vi ju vår el från våra andelar i ett vindkraftverk (miljövänligt) och inte från några polska kolkraftverk, så det kanske inte var så djävla farligt när allt kom omkring. Men ändå. Det kändes inte bra.
Problemet var bara den Barbazoo-gula kulören. Man såg direkt på den att den skulle fälla i tvätten. Jag gillar inte kläder som fäller i tvätten. Eftersom jag köper 90 % av mina kläder på second hand så är det ett litet bekymmer, och eftersom de återstående 10 % till 99 % är svarta eller mörka kläder så kan man säga att jag har jobbat mig runt problemet utan att anstränga mig särskilt mycket. Jag tvättar nämligen bara i kategorierna "mörkt" eller "ljust". I "ljust" ryms vitt, ljusgrått och beige, allt annat är "mörkt". Min man är mer sån att han kan tvätta till exempel bara röda kläder. Men då tar det ju hundra år innan man får ihop till en full maskin och jag har kanske inte lust att vänta ett helt sekel innan jag kan använda min röda favorit-fleecejacka nästa gång. Dessutom är det slösaktigt att inte tvätta fulla maskiner, och inte ens Pol Pot hade väl BARA röda kläder i sin garderob?
Men hur som helst. Min plan var att tvätta den kanariegula gratis-t-shirten ihop med "mörkt" för att den skulle kunna fälla av sig utan att det gjorde något. Problemet med kategorin "mörk" är dock att den bland annat innehåller till exempel blått. Och alla vet ju att blått och gult blir grönt. Det är inte önskvärt. Eller rött. Rött plus gult blir orange. Det vill man kanske inte heller. Så därför har den där djävla Barbazootröjan blivit hängande på kanten av tvättkorgen i EVIGHETER i väntan på att rätt fördelning av kläder i kategorin "mörk" ska dyka upp. Vilket aldrig verkar ske.
Idag har jag tvättat. Blängde surt på Barbazootröjan, som diskvalificerat sig själv från tvätt än en gång eftersom jag hade en blå tröja i kategorin "mörkt" som jag ville skulle förbli samma kulör även efter tvätt. Insåg att så här kommer jag att få hålla på till döddagar om inget drastiskt görs. SÅ NU TVÄTTAR JAG BARBAZOOTRÖJAN HELT ENSAM I TVÄTTMASKINEN. Mår lite dåligt i mitt miljösamvete nu, men å andra sidan så köper vi ju vår el från våra andelar i ett vindkraftverk (miljövänligt) och inte från några polska kolkraftverk, så det kanske inte var så djävla farligt när allt kom omkring. Men ändå. Det kändes inte bra.
Ringduvan Andrew
Utanför vårt hus står en rätt stor cypressliknande buske och förra våren var det ett par ringduvor som tyckte att det var lämpligt att inreda den som barnkammare. Sagt blev gjort och Mamma och Pappa Ringduva for som tättingar (haha) in och ut i den busken under några månaders tid. En dag när jag kom ut i trädgården i sällskap av Remus, tax med rätt att döda, så visade han ett ofantligt stort intresse för vad som försiggick i cypressen. Han ställde sig på bakbenen och stack in resten av kroppen i grenverket och påpekade med hela sitt väsen att här fanns EN INKRÄKTARE. Och ett tu tre damp en inte speciellt flygfärdig Baby Ringduva i backen och undgick med en hårsmån att förvandlas till tax-snacks, tack vare kombinationen av mattes närvaro, blixtsnabba reflexer och en hyfsat befäst inlärning av ordet NEJ.
Vi döpte Baby Ringduva till Andrew (efter Desperate Housewives-Brees just då rätt odräglige son som ville flytta hemifrån fastän han inte var mogen för det). Vad gör man med en ganska stor och rätt ful och klumpig men inte flygfärdig ringduva i en trädgård som befolkas av två hundar som mycket väl skulle kunna se Andrew som sin personliga bitleksak? Vi visste inte vad ringduve-vett-och-etikettboken sa om sånt här, så vi stoppade helt enkelt tillbaks honom i det av Mamma och Pappa Ringduva (som nu för övrigt lyste med sin frånvaro) omsorgsfullt inredda boet högt uppe i cypressen och hoppades på det bästa.
Vi såg aldrig Andrew igen, varken död eller levande. När vi tog en titt någon vecka senare var boet i alla fall tomt så jag hoppas att han lärde sig flyga och har hittat en annan cypress att bosätta sig i.
Nyligen tittade jag ut genom fönstret och såg då en okänd ringduva brotta sig in i cypressens täta grenverk. Jag funderade på om det kunde vara Andrew som kom tillbaks för att återse sitt forna barndomshem, fast nää...sånt händer väl bara i sånger av Björn Afzelius? Mer troligt att Mamma och Pappa Ringduva är ute efter att inreda en ny barnkammare, och inte mig emot. Däremot hade Fru Skata mycket att invända, så för stunden är det världens fight om rättigheterna till cypressen. Man kan riktigt höra dialogen:
Mamma Ringduva: Det här är vårt ställe!
Fru Skata: Jag var här först!
Pappa Ringduva: Men vi bodde ju här förra året!
Fru Skata: Det var då det. Nu är det här mitt ställe. Inte för att det är mycket till ställe...se bara på det här skruttiga boet. Helt ostädat var det också!
Mamma Ringduva: DET ÄR VÅR SONS BARNDOMSHEM DU PRATAR OM. Om du inte gillar det så är det bara att välja ett annat träd.
Fru Skata: Nix, jag har alltid drömt om ett ställe med husutsikt. Ni får väl skylla er själva, är man flyttfågel och tillbringar vintern på annat håll kan man faktiskt inte räkna med att få behålla "sitt" bo nästa år.
Pappa Ringduva: Typiskt stannfågelsnack! Ni tror att ni är nåt bara för att ni sitter här och huttrar hela vintern.
Fru Skata: Tja, jag kan väl inte vänta på att ni mesiga flyttfåglar ska komma tillbaks och bestämma er för om ni vill ha kvar ert träd från förra sommaren eller kanske bygga nytt bo i år. Nu har jag faktiskt flyttat in här och jag tänker lägga mina ägg snart, så LÄMNA MIG IFRED, TACK.
Mamma Ringduva: Det var det fräckaste! Jag ska minsann också lägga ägg snart, och jag tänker lägga dom i vårt gamla bo, som vi har byggt med våra bara näbbar, bara så du vet det!
Fru Skata: Försök bara! JAG VÄGRAR FLYTTA PÅ MIG.
Pappa Ringduva: SEE YOU IN COURT!
Så går det till på landet. Inte en lugn stund.
 | ||
| Baby Ringduva, a k a Andrew. |
Vi såg aldrig Andrew igen, varken död eller levande. När vi tog en titt någon vecka senare var boet i alla fall tomt så jag hoppas att han lärde sig flyga och har hittat en annan cypress att bosätta sig i.
Nyligen tittade jag ut genom fönstret och såg då en okänd ringduva brotta sig in i cypressens täta grenverk. Jag funderade på om det kunde vara Andrew som kom tillbaks för att återse sitt forna barndomshem, fast nää...sånt händer väl bara i sånger av Björn Afzelius? Mer troligt att Mamma och Pappa Ringduva är ute efter att inreda en ny barnkammare, och inte mig emot. Däremot hade Fru Skata mycket att invända, så för stunden är det världens fight om rättigheterna till cypressen. Man kan riktigt höra dialogen:
Mamma Ringduva: Det här är vårt ställe!
Fru Skata: Jag var här först!
Pappa Ringduva: Men vi bodde ju här förra året!
Fru Skata: Det var då det. Nu är det här mitt ställe. Inte för att det är mycket till ställe...se bara på det här skruttiga boet. Helt ostädat var det också!
Mamma Ringduva: DET ÄR VÅR SONS BARNDOMSHEM DU PRATAR OM. Om du inte gillar det så är det bara att välja ett annat träd.
Fru Skata: Nix, jag har alltid drömt om ett ställe med husutsikt. Ni får väl skylla er själva, är man flyttfågel och tillbringar vintern på annat håll kan man faktiskt inte räkna med att få behålla "sitt" bo nästa år.
Pappa Ringduva: Typiskt stannfågelsnack! Ni tror att ni är nåt bara för att ni sitter här och huttrar hela vintern.
Fru Skata: Tja, jag kan väl inte vänta på att ni mesiga flyttfåglar ska komma tillbaks och bestämma er för om ni vill ha kvar ert träd från förra sommaren eller kanske bygga nytt bo i år. Nu har jag faktiskt flyttat in här och jag tänker lägga mina ägg snart, så LÄMNA MIG IFRED, TACK.
Mamma Ringduva: Det var det fräckaste! Jag ska minsann också lägga ägg snart, och jag tänker lägga dom i vårt gamla bo, som vi har byggt med våra bara näbbar, bara så du vet det!
Fru Skata: Försök bara! JAG VÄGRAR FLYTTA PÅ MIG.
Pappa Ringduva: SEE YOU IN COURT!
Så går det till på landet. Inte en lugn stund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)