Fusk!

Min brukshundklubb har en fototävling där vinnaren är den bild som får flest "gilla" på facebook. Listig som jag är skickade jag meddelande till mina facebookvänner och bad dom gilla bilder som innehöll en tax och inga andra. Länge som fan ledde jag stort över alla andra. Men nu har väl nån jävel med typ 800 facebookvänner gjort samma sak, fast med en annan bild då. Jag tycker det är grovt fusk, inte när jag gör det utan när såna med 800 facebookvänner gör det när det var jag som kom på det först. Dessutom har jag inte 800 facebookvänner. Jag har inte ens 80 facebookvänner. Funderar på att börja be mina vänners vänner. Eventuellt starta ett upprop av något slag. Så här får det inte gå till.

Ja se det snöar, det var ju roligt. NOT!

Idag när jag åkte hem så hade jag nästan vårkänslor. Det var någonting i kombinationen med hur det luktar på jobbet när man har varit borta därifrån ett tag och torr asfalt och höstsådda fält med torrt visset fjolårsgräs i kanterna. Det där med jobblukten beror på att jag var säsongsanställd i hundra miljoner år innan jag fick fast jobb, och då bestod min "julledighet" av en inte så härlig vända med arbetsförmedling och a-kassa som jag är glad att jag slipper även om det var skönt att vara "ledig" 7-8 veckor mitt i mörkaste helvetet. När jag sedan började jobba igen efter "julledigheten" visade almanackan oftast på mitten av februari. Och då är det ju nästan vår! Kanske inte lika mycket vår den 9 januari, men man kan väl få ha lite KÄNSLOR ändå.

Och sen när jag var ute och gick med Remus, tax med rätt att döda, så hörde och såg jag barn som var ute och lekte i Körsbärsdalen. Vi bor faktiskt granne med riktiga Körsbärsdalen från filmen Bröderna Lejonhjärta (på Wikipedia står det att filmen spelades in i Brösarps backar, men det är felfelfel) och det är svinbra. Även om på köpet får grannar som Tengil och Katla,  may they burn in hell. Det goda ska segra så småningom. I alla fall så var det barn som hade klättrat upp för den högsta kullen i Körsbärsdalen och stod där på toppen och skrattade och skrek HALLÅÅÅÅÅÅ när jag gick förbi, och jag vinkade och kände mig som en helnöjd gammal stofil som blir munter bara för att barn är ute och leker och inte sitter inne och spelar Playstation dagarna i ända.
I somras hade vi vid något tillfälle besök av två barn, typ 6 och 8 år gamla. Jag tycker att om man är 6 och 8 år och bor i en storstad så borde man tycka det är åtminstone lite roligt att vara på landet, inte så att alla måste gå och mocka i en lagård bara för det, men att kunna sitta och fika i en trädgård som är full av klätterträd och gömställen där man kan springa omkring och härja, en trädgård som gränsar till en Körsbärsdal det strosar omkring kalvar och små gölle-shetlandsponnyer och blommorna blommar och bäcken porlar och hela Idas sommarvisa nästan framstår som lite småtrist förortsmisär i jämförelse, eller okej, det var kanske att överdriva en smula, men jag hade inbillat mig att de liksom skulle uppskatta det lite, men dom bara: Pappaaaaaaa, får vi gå och sätta oss i biiiiiilen? Och sen satt de där i ett svettigt och kvavt baksäte och blippade och bloppade med varsitt Nintendospel medan solen sken och fåglarna kvittrade, osv. Sånt tycker jag är för djävla sorgligt, faktiskt. Vet inte vad man ska göra åt det heller, för man kan ju inte tvinga nån att gilla träd och gräs och stenar, och för den delen är det ju inte mina barn så jag kanske helt enkelt bara ska sluta bry mig.

Hur som helst. Torr asfalt, gröna fält, lekande och stojande barn. VÅRKÄNSLOR. Trött var jag också, men jag kunde nästan intala mig att det kanske var den berömda vårtröttheten (som jag helt enkelt inte förstår mig på, det är väl på våren man blir pigg och glad?) och inte alls berodde på att jag sovit som en kratta flera nätter (är det fullmånen? VARFÖR i så fall? Så här var det aldrig förr! Det är ingen ordning med någonting längre). Till slut tyckte jag att jag var så trött att det liksom dansade prickar framför ögonen på mig. Jamen då var det väl för att det började SNÖA! Vad fan, komma här och förstöra mina vårkänslor den 9 januari, vad är det för djävla sätt?

Fast SMHI har sagt att det ska bli typ 6-7 plusgrader senare i veckan, så IN YOUR FACE, Kung Bore.

Veckan börjar med måndag

Inte så smart sak att göra på jobbet: Skriva en STOR komihåglapp över livsviktiga saker som absolut inte får glömmas bort och lägga den bredvid tangentbordet så att man absolut inte kan missa den.
Och sedan lägga ett ännu större papper ovanpå så att den där asviktiga lappjäveln inte längre syns.

Mvh
IQfiskmås_68

Söndagskväll

Nu är det officiellt söndagskväll, och eftersom vi är med i en sömnsekt så brukar vi gå och lägga oss vid 21-hugget om inget annat påkallar uppmärksamhet. Så ska klockjäveln ställas på 04.30. Fatta, 04.30! Så tidigt har jag inte gått upp sedan 22/12 2011. De första lediga dagarna vaknade jag tidigt av bara farten, men nu har dygnet liksom vridit sig på sig på ett sätt som inte verkar helt lyckat.

Jaja, bara att bita i det sura äpplet. Nu är det dags för te och TP. Förutspår att jag kommer att vinna, AS ALWAYS!

EDIT: Jag förlorade! Men så fick jag också helt orimligt svåra frågor, typ: Vad heter huvudrollsinnehavaren i Lilja 4-Ever? (Rätt svar: Oksana Akinsjina. Vem FAN går omkring och vet det?). Min man fick frågor i stil med: Vad heter Pippi Långstrumps häst? Sen ville han inte gå med på att spela en gång till, utan hänvisade till att det var "sent" och att han "måste gå och lägga sig" för han skulle "jobba imorgon".
Förbannad!

Fete-skryt

Nyss gjorde jag sås till söndagssteken. Söndagssteken itself stektes till på ytan och fick puttra i en blandning av saltat vatten, äppeljuice och balsamvinäger i ett par timmar. Sedan: Bort med steken, i med kanske 1½ dl créme fraiche, koka upp, red, smaka av, salta och peppra lite om det behövs. Klart.

För en liten stund sedan hällde jag upp såsen i en liten såskanna eftersom det ser lite sådär ut att ställa fram en stekpanna full med sås på bordet. Och då hällde jag med flit inte upp all sås utan lämnade lite i stekpannan så att jag skulle kunna skrapa ur den med sked och äta upp. Så god är min söndagsstekssås idag. I princip alltid förresten. Ville bara helt ödmjukt berätta detta. Nu är det matdags hemma hos familjen von Skryt.

Ett vårtecken

Skalade potatis och lyckades med detta även fylla den lilla lilla spannen vi har till komposterbart hushållsavfall. Poängen med att ha en liten liten spann är att man ska vara tvungen att tömma den ofta, så den inte börjar a. lukta illa, eller b. invaderas av bananflugor. Knatade ut till komposten och tog då även med en torr brödskalk som jag tänkte att våra vänner småfåglarna kunde få kalasa på. Kallt var det, men man, eller åtminstone inte jag, klär ju liksom inte på sig bara för att man ska vara utomhus i en minut som det på sin höjd tar för att tömma kompostspannen och kratta ner det nytillkomna i själva förmultningsprocessen. Så jag hoppade bara i ett par träskor och knatade runt knuten för att förrätta mitt värv. Sedan knatade jag runt nästa knut för att lägga brödskalken vid fågelbordet och noterade då att det saknades såväl frön som talgbollar. Knat knat tillbaks igen för att hämta och FAN vad kallt det var nu. Tog bort äckligt grönt nät runt åtta talgbollar och tryckte ner dom i talgbollshållarna. Hatar det där gröna talgbollsnätet så mycket att jag skulle kunna döda om jag ser det blåsa omkring i trädgården. Talgbollshållaren var en mycket god investering, men FANFANFAN vad kallt det var att stå där och liksom mata in talgbollar i den, och sedan knat knat knat tillbaks igen för att hämta spannen med viltfågelfrön och fylla på Lilla Huset Från Biltema. Kände mig riktigt missnöjd med kylan, men så råkade jag kasta en blick ner på marken och vad såg jag där om inte ett tappert litet bestånd av SNÖDROPPAR. Årets första! Och det var minsann inga mesiga som hade växt till sig intill husknuten och av vår dyra spillvärme, utan där stod de helt morskt ett par meter från huset och utmanade självaste Kung Bore (vilket kanske inte är jättesvårt i år, men det är ju tanken som räknas). Sånt gör mig sådär löjligt glad att jag måste berätta det för typ hela världen, även de som inte är det minsta intresserade. Tyvärr var det lite för mörkt, annars hade jag tagit en bild också. Men så var det ju också FAN SÅ KALLT, så jag ilade istället in och tittade till söndagssteken. Men bara så att ni vet det så blir det vår i år också. 

Lilla motorsågsmassakern

Vi, min man och jag, fick en bensindriven motorsåg i julklapp av mina föräldrar. Nej, vi heter inte Sawyer och bor i ett ruckel i Texas och ingen av familjemedlemmarna går under namnet "Leatherface" heller, så vitt jag vet.  Även om vi råkar vara ägare till inte bara en, utan två motorsågar. Vi, läs: min man, har en gammal, elektrisk. Men det går en säkring inuti motorsågen typ varenda gång man använder den och dessutom tycker jag att det är liksom ovärdigt med en sladdmotorsåg. På gränsen till bögigt, faktiskt. Och utöver det så har vi inget eluttag utomhus, vilket innebär att man måste dra tusen meter förlängningssladd från källaren och ut i trädgården varenda djävla gång det ska sågas någonting. Jobbigt. Förutom det faktum att man måste ägna timmar åt att plocka isär och pilla på säkring inuti bögmotorsågen varje gång den ska användas.

Så vi fick en bensindriven i julklapp, och idag skulle den invigas. Min man är ute i trädgården och styr och ställer med den i detta nu. Det går väl sådär. Först startade den inte, sedan startade den och stannade. Och sedan har den startat och stannat och min man har varit inne och bläddrat i bruksanvisningen ett par gånger. Tydligen har det något med inställningarna på förgasaren att göra.  Fan, måste allting vara så djävla omständligt? Jag har aldrig ens en gång tänkt på att det finns en förgasare på en motorsåg, och nu ska man tydligen känna till hur man ska ställa in den också. Med man, läs: min man. Själv ska jag masa mig ut i köksregionerna och sätta igång med söndagssteken. Hej 50-talet, eller nåt.