Vad blev det egentligen av gummiankan Johnny?

Menvadihelvete. Jag bara jobbar och jobbar och så sover jag lite mellan varven. Jag hinner aldrig blogga. Jag hinner ingenting annat heller. Idag är det onsdag och jag håller fortfarande på och harvar mig igenom DN från i söndags. Ja, inte precis just nu då, utan det blir mer en liten stund på morgonen och en liten stund på kvällen. Ska det vara såhär, ska det vara såhär?

Men imorgon, då jävlar ska jag på massage. Efter att man har varit på massage får man inte göra ett piss, för då är hela massagen meningslös och man har kastat pengarna i sjön. Det är bara såna argument som biter i ett snålt och småländskt hjärta. Resten av den snåla och småländska kroppen vill däremot arbeta på som en annan Adel i Ulvaskog. Detta är en referens till det fantastiskt dystra eposet Långt ifrån landsvägen och uppföljaren De knutna händerna, för den som inte kan sin Moberg.

I Ulvaskog satt de inte och surade över att nyheterna var inaktuella när de äntligen hade tid att läsa dom. Tror jag åtminstone inte. Jag måste läsa-om de här böckerna snart. Alltså när jag får tid.

Helgens sista film

Helgens sista film fick jag se själv. Min pojkvän ratade helt kallt En enastående studie i mänsklig förnedring som jag lånat enbart för att få något att irritera mig på. För något så dumt som att spela in en dokumentärfilm om sig själv med mobilkamera måste ju vara på gränsen till förargelseväckande beteende. Tänkte jag.
Fast jag vet inte. Jag påstår inte att det här är en bra film, för det är det inte. Den är hackig och pixlig, förstås, och med bästa vilja i världen kan jag inte komma i närheten av förståelse hur man har tänkt när man tog beslutet att göra den här filmen. Men jag blev inte irriterad av att se den, tvärtom.
(((SPOILER-VARNING. FAST DET FINNS NÄSTAN INGEN HANDLING ATT TALA OM)))
Ja, men vad ska man säga? Det är Patrik, han har blivit dumpad. Han gråter. Sedan har han varit på psykakuten och fått lyckopiller. Sedan talar han ut med sina vänner. Sedan blir han helt manisk och nu ska han ta mig fan sätta in en kontaktannons på match.com för att hämnas. Då har det gått typ en dag, känns det som. Sedan träffar han en tjej på krogen och blir dökär i henne och talar helt lyriskt ut framför kameran om fantasier om hennes könsorgan, men hon fegar ur, kanske inte på grund av detta då för det är hon förhoppningsvis lyckligt ovetande om, och så gråter Patrik igen. Man får ta del av Patriks problem med erektionen på grund av lyckopillren, och även se ett fullt fungerande könsorgan när Patrik ägnar sig åt självbefläckelse. Och efter ett tag är Patrik lite gladare och går på krogen och på en fest och där träffar han en tjej som han har sex med, och sedan förtäljer inte historien särskilt mycket mer utan man får väl anta att Patrik känner att han är på banan igen och kan gå vidare med sitt liv.
Jag vet inte riktigt vad själva förnedringen skulle bestå av. Jag är förmodligen den enda människan i hela Sverige som aldrig ätit ångestdämpade medicin, men allt det andra har jag ju gjort. Jag och många med mig, som det brukar heta. Det känns som att i princip hela bekantskapskretsen har gått igenom detta flera hundra gånger eller så. Man blir dumpad, man bryter ihop, man skaffar ett tröstragg, man inser att man inte dör av brustet hjärta när man är i vår ålder och så är det bra med det. SÅ himla originellt var det ju inte att man måste göra en film om det.
Att se den här filmen kändes lite som att råkar höra någon prata på bussen om någon som blivit dumpad. Inte särskilt uppseendeväckande. Men lite spännande att ta del av är det ändå. Man kan inte låta bli att tjuvlyssna lite.
Fast jag undrar hur det känns att vara de där tjejerna som han dejtade. Man får ju hoppas att de åtminstone är tillfrågade om det är okej att de är med. Så många Amelie som är läkarstuderande i Göteborg kan det ju inte finnas, hur kul kan det vara för henne att få sitt halvtaskiga sexliv recenserat i en film? Och man kan ju undra om tjejen på slutet var medveten om att hennes fylleknull skulle bli en del av en "dokumentärfilm".
Men som sagt. Irriterad blev jag inte. Det var ju det som var meningen. Ingenting blir som man tänkt sig.   

Paranoid Park

Helgens tredje film var Paranoid Park från 2007, en film som inte heller den gjorde någon människa glad.

(((SPOILERVARNING)))

Ja, men det var en slöde till tonåring som såsade omkring i ändlösa highschoolkorridorer i ändlösa klipp, varvat med ändlösa närbilder på moltigande kids. Och så åkte de lite skateboard. Och så var de tysta igen. Man fattade att något hade hänt, för det kom en polis till skolan och frågade ut skejtarungen vad han haft för sig och han bara "nä, ingenting" fast man fattade ju att han ljög. Och sen skulle han försöka skriva ner vad som har hänt och det visades i en samling synnerligen fragmentariska återblickar. Och sen började vi snabbspola, för det var för jävla tråkigt, och så fick man se att skejtarungen hade råkat vålla en säkerhetsvakts död (det var läbbigt, han blev typ avklippt på mitten av ett tåg, det såg synnerligen realistiskt ut måste jag säga), men sen gick han, skejtarungen alltså, mest omkring och såg svårtillgänglig och världsfrånvänd ut och sen var filmen slut utan att det hände särskilt mycket mer.

Skitfilm, för att summera lite snabbt.

Im not there

Helgens andra film var I'm not there från 2007, en film som handlar om Bob Dylans liv. Jag gillar mycket av Bob Dylans musik, även om han verkar vara en knepig och sur gubbe i övrigt. Men musiken är ju bra som sagt. Men den här filmen var direkt provocerande dålig. Den hade ingen som helst begriplig handling. Vi orkade inte ens se klart den, och då är det faktiskt riktigt illa. Särskilt med tanke på att vi ser ganska mycket B-filmer med flit så att säga.  

Musiken var förvisso bra. Men då kan man ju lyssna på en skiva istället och slippa se en massa konstiga människor som låtsas vara Bob Dylan, fast ändå inte. Fy vad sopigt det var. Tack och lov var det min pojkvän och inte jag som hade valt den här filmen. Det ska ligga på mitt pluskonto när jag sedan kommer dragandes med Jurtjyrkogården eller något annat fint skräp.  

Män som hatar kvinnor

I helgen har det tittats på en och annan film, med varierande resultat. Vi inledde starkt i fredags med ett biobesök för att se Män som hatar kvinnor.  Förra gången vi var på Rio Bio i Tomelilla kom personalen in och började dammsuga när vi satt kvar och läste eftertexterna till Låt den rätte komma in. Det gjorde de inte den här gången. De kom med sopkvastar istället. Jag antar att de bara grovstädade bort det värsta popcornspillet lagom till nästa föreställning och sparade dammsugningen tills alla gått för dagen. 

Man får ha en vilja av järn och nerver av stål för att sitta kvar i fåtöljen och lusläsa varenda bokstav på duken när folk går och städar runt fötterna på en. Det har jag. Det här var dessutom en barnlek jämfört med eftertexterna till Kill Bill, som nästan är lika långa som hela filmen. Även om Rio Bio försvårade det avsevärt för mig genom att dra för ett draperi framför filmduken, men jag är inte den som ger upp eftertexterna i första taget.  

Men Män som hatar kvinnor var det ju. Jag har lite blandade känslor. Så här tyckte jag för lite drygt ett år sedan. Nu reviderar jag detta. Noomi Rapace var förstås bäst. Och Mikael Nyqvist var faktiskt mycket bättre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag inte ens Mikael Nyqvist. Peter Haber var däremot mycket sämre än jag hade föreställt mig, och då gillar jag ändå Peter Haber.

Men filmen som helhet kändes ändå lite slätstruken. Välgjord, men inte särskilt överväldigande. Fast det är klart, när man redan från början vet vem mördaren är och vad som hände med Harriet Vanger, då är det kanske svårt att få det till en jättejättespännande film.

Jag får väl nöja mig med att gotta mig i hämndscenen med Bjurman. Den var inte alls dum. Hämnd är fina grejer om ni frågar mig.

 

Nu ska jag sjunga om kärleksblask, gröna ängar och King-Kongs task

Man skulle kunna tro att jag har blivit kidnappad och bortförd av rymdvarelser, så tyst och tomt har det varit här i nålsögat de senaste dagarna. Fast det har jag inte, även om min pojkvän ständigt hotar med att tvinga mig att se Stjärnornas Krig, eftersom jag misslyckades så kapitalt förra gången. 

Men så är inte fallet. Att jag blivit bortförd av rymdvarelser alltså. Jag har bara haft väldigt mycket att göra, som det brukar heta. Men jag återkommer. I'll be back, som Terminator skulle ha sagt. För ett tag sedan åt jag middag med en dansk, han berättade att han kunde få in tysk tv. Men det var så lagom kul när det klassiska citatet dubbades till Ich bin zurück.

Eller åtminstone tror jag det var vad han berättade. Jag har ju som bekant väldigt svårt att förstå danska.

Fox on the run

Igår presenterade min pojkvän ordet proxykränkt för mig. Jag tycker att det var ett mycket bra ord. Att vara proxykränkt innebär att man känner sig kränkt å någon annans vägnar. Typ: när vita människor tycker att det är enormt upprörande att andra (vita) människor säger negerboll istället för chokladboll.

Jag är en sån som säger negerboll istället för chokladboll. Jag är en proxykränkare. Det känns skitbra.