Peter Piper picked a peck of pickled pepper

För ett tag sedan såg jag filmen The Reaping och ända sedan dess har jag haft lust att skriva något elakt om den, så det tänker jag göra nu. Eftersom jag är en ansvarskännande människa så meddelar jag att detta är en SPOILERVARNING. Om någon nu skulle ha lust att se den filmen. Men det tycker jag inte att ni ska göra.
Hilary Swank är en fd präst som  tappat tron på Gud eftersom hennes man och dotter blev mördade av elaka negrer i Sudan när hon arbetade där i någon slags kristen hjälporganisation. Nu är hon istället forskare som avslöjar så kallade religiösa mirakel med vetenskapliga förklaringar. Samtidigt ser hon ut att vara max 25 år, så man undrar ju hur hon har hunnit med allt, men skitsamma. Hon blir ombedd att åka till en stad som hemsöks av diverse bibliska järtecken: vattnet i floden har förvandlats till blod, astronomiskt stora paddor ramlar ner från himlen, barnen invaderas av löss och så vidare. Hilary Swank har verkligen inte lust att åka dit, men gör det ändå när hon får reda på att alla skyller allt på en 12-årig flicka, för då kommer hon att tänka på sin egen unge och blir blödig.
Sedan visar det sig, medan farsoterna avlöser varandra, att hela stan är besatta av djävulen och att de offrar den näst äldste i varje familj för att skapa ett perfekt barn som på något vis ska skänka dem kraft genom den onde själv. Och den där 12-åringen var visst det perfekta barnet, men nu har allt på något vis gått överstyr och alla vill döda ungen, men det går inte för hon beskyddas av både Gud och Hilary Swank och det känns som rätt oklart varför, men det hade något att göra med en förbannelse och vem som var näst äldst.
Ja, ett tu tre så har ungen och Hilary Swank tagit kål på hela stan genom att nedkalla eld och förbannelse från skyarna, och sen åker de därifrån och Hilary Swank säger till ungen att nu ska de vara en familj, bara de två och ungen informerar Hilary Swank om att hon har a baby boy i magen, och det visar sig då att det man i filmen trodde var Hilary Swanks erotiska dröm hade hänt på riktigt och nu var hon typ gravid med Satan själv. Så kan det gå. Och då vilade det förstås en förbannelse över detta också och det är som gjort för en uppföljare.
Det som störde mig mest i The Reaping:

1. Att Hilary Swanks assistent sitter och tittar i mikroskop och förklarar att det här är frisk djurcell med intakta cellväggar, blablabla...Men fatta att djurceller inte har cellväggar utan CELLMEMBRAN. Och nej, det är INTE samma sak.
2. Att hela filmen utspelades på typ tre dagar och det borde vara omöjligt ens för en unge som är besatt av övernaturliga krafter att kunna avgöra könet på Hilary Swanks embryo. Eller frågan är om det ens är att räkna som embryo. Snarare morula eller blastocyst.

Sen var det väl inte så mycket mer. Filmer får gärna vara övernaturliga, men de får inte innehålla fel. Jag tycker alla filmregissörer borde ta en grundläggande kurs i cellbiologi. Det är väl det minsta man kan begära.

I was born and raised at the mouth of hazard hollow

Man borde kanske inte dissa kvällstidningar så till den milda grad som jag gör. Man får tänka på att de faktiskt genererar en stor mängd nya bra ord, så kallade löpsedelsglosor, som bidrar till att liva upp svenska språket. Ord som kräk-kollaps, för att bara ta ett exempel.

Och nu kan man även läsa att OS-pappan är bara en myt. Då trodde jag i min enfald att dom kanske syftade på typ Stefan Holms pappa, såna där multifunktionella föräldrar som är både pappor och tränare och coacher och bästa kompisar på en och samma gång. Fast så var det inte. En OS-pappa är en sån som passar på att ta ut föräldraledighet under större idrottsevenemang. Det är ju helt fantastiskt att någon bemödat sig med att hitta på ett särskilt ord bara för det. Speciellt som det tydligen bara var en myt dessutom.

Nu känns det dessutom som att Pär Ström kommer att blogga ihjäl sig om hur diskriminerande och mansförnedrande det är att ingen på försäkringskassan har kollat upp hur många kvinnor som är föräldralediga under friidrotts-VM.

When the wages that you get will help you to forget

Ibland undrar man ju hur det står till hos folk i allmänhet och journalister i synnerhet. Idag möts man av rubriken  Så kan du lura lågkonjunkturen, som om lågkonjukturen i sig var ett levande men inte särskilt intelligent väsen som man lätt kan finta bort genom att låtsas att det står en elefant i trädgården.

I artikeln får man sedan tips från "expterter" att det viktigaste är att dra ner på kostnaderna, typ ha med lunchlåda till jobbet istället för att äta ute och cykla istället för att ta bilen. 
Det hade man ju aldrig kunnat räkna ut själv. Är det inte svårare än så att vara expert på ekonomi så kan jag ta jobb som finansminister vilken dag som helst. Anders Borg, du kan gå hem och koka märgpipa till lunch. Nu tar jag över.

This heat makes some folks lazy, others mad dog crazy

Jag och min pojkvän beslöt oss för att vi skulle ha en romantisk videokväll och valde enhälligt, eller såhär i efterhand känns det som att det nog var mest jag som ivrade för detta, men demokrati är ju svåra grejer, att se filmen Motorsågsmassakern från 1974.

I min ungdom, när debattvågorna om videovåldets skadliga inverkan svallade höga, var det jättefränt att ha sett Motorsågsmassakern. Ingen hade nog egentligen gjort det, fast alla ville ändå liksom ge sken av det. Där jag växte upp hade stans enda videobutik inte den i sitt sortiment, och uppenbarligen var varken jag eller någon annan i den dåvarande bekantskapskretsen driftiga nog att fixa fram den på något annat sätt. Det är ett helvete att vara rebell i en småstad.

Nuförtiden lär det knappast vara någon som blir impad över att man har sett Motorsågsmassakern, särskilt inte om man sett den typ nu, och inte för 25 år sedan. Och jag måste dessutom säga att jag blev ganska besviken. Så mycket väsen för så himla lite videovåld.  

Störiga inslag i Motorsågsmassakern: 

1. Att de amerikanska ungdomarna med mycket möda och stort besvär och med hjälp av flera plankor rullade ut en tjock kille i rullstol ur en minibuss, bara för att han skulle kissa. I en plåtburk. Kunde han inte suttit kvar i bussen och gjort det? Dessutom fick man aldrig någonsin se att de rullade in honom igen. Det måste ju ha varit asjobbigt. 
2. Att alla amerikanska ungdomar i amerikanska skräckfilmer till varje pris måste in i alla tomma och till synes övergivna hus de råkar stanna i närheten av. Helloooooo tjoar de ett par gånger, sen bara öppnar de dörren, som alltid är olåst, och kliver på som om de bodde där. Så gör man väl för helvete inte. Men så går det ju oftast illa för dom som gör så också.  
3. Att så fort det dyker upp en brud som är lite slampigt klädd så vet man att hon kommer att bli slaktad fortare än någon hinner säga Leatherface.
4. Att de satt i en bil där strålkastarna var tända fastän de inte ens hade nyckeln till tändningslåset. Hur gick det där till då?
5. Att familjen Sawyer hade ett helt hus fullt med skelett och lik och slaktarkrokar och halvdöda farfädrar och grejer, och golvet i vardagsrummet var täckt med ett halvt ton fjädrar och ben och annat äckelpäckel, och så hade de en levande höna i en skitliten fågelbur. Varför i helvete då?
6. Att Leatherface var så otroligt tafatt med sin motorsåg. Han kunde ju inte ens såga sönder en dörr utan att det tog halva dagen.
7. Att den sista överlevande bruden sprang så otroligt långsamt. Leatherface var ju rätt stor och tjock och bar på en tung motorsåg och hade dessutom mask för ansiktet och såg ut att lunka fram i sakta mak, och man tycker ju att bruden verkligen borde vara motiverad att hålla ett högt tempo, men lik förbannat sprang hon skitsakta. Sådär sakta så att Leatherface kunde hålla jämna steg i evigheter. MEN ÖKA.

Ja, det var väl i stort sett allt. En annan dag ska jag redogöra för störiga inslag i filmen The Reaping.

Bag-in-box-talk part II

In vino veritas:

Jag: Han hade täckt hela hennes kropp med vispgrädde och sen slickat av det.
Miss E: Va? Varför då?
Jag: Det skulle väl vara erotiskt.
Miss E: Det är fan inte konstigt att han är tjock!

Bag-in-box-talk part I

In vino veritas:

Miss E: Brännboll, Doktor Glas och analsex, där går ju gränsen för vad man vill utsätta sig för. 
Jag: Vadå Doktor Glas?
Miss E: Jamen det är ju så jävla pretto...Eller okej då, men gränsen går åtminstone vid brännboll och analsex!

Aint no use in turning on the light

Igår var jag hemma hos Miss  E och krökade. Gripna av stundens allvar och alkoholens inverkan bestämde vi oss för att vidga vyerna i Det Sociala Experimentet en smula, så vi registrerade en fejkprofil med det fantasieggande namnet Torr&Trång. Vi slängde ihop alla floskler och stereotypa uttryck vi bara kunde komma på och lämnade sedan denna stackars människa åt sitt öde för att se vad som skulle hända.

Idag kollade jag hur det hade gått, och det visade sig att den imaginära personen Torr&Trång hade fått inte mindre än 28 mail under nattens lopp, och medan jag satt där och glodde ramlade det in ytterligare ett par stycken.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Man vet inte riktigt vad det här säger om människorna, men det är synd om dom, det visste ju redan August Strindberg på sin tid.