Som ett smältvatten när det blir vår

Idag stod jag och kallpratade lite med en bekant som jag inte träffat på ett tag. Hon berättade att hon köpt en balklänning åt sin dotter på E-bay för bara $19,99. Och jag bara "ja, dollarn är väl låg nu". Det var en kommentar som förvånade mig själv, faktiskt. Jag har för det första ingen aning om hur dollarn står nu eller någonsin, för jag finner valutakurser ungefär lika spännande som broschyren "Dags att deklarera". Och för det andra så har jag en slags störning i hjärnan som går ut på att jag absolut inte fattar om man tjänar eller förlorar på att handla med utländska pengar.

En gång för ett antal år sedan åkte jag och en kompis till en kampsportsaffär i Köpenhamn för att köpa boxhandskar. De kostade 200 danska kronor, och sedan hittade vi exakt likadana i en affär i Malmö för 200 svenska kronor. Och jag är inte människa att begripa om vi hade tjänat på att köpa dem i Sverige. Men min grundinställning är att man alltid blir blåst hur man än gör, så det hade vi förmodligen gjort.

Fast jag tyckte att det där "dollarn är väl låg nu" var ett riktigt genidrag att slänga in i kallpratet. Det låter som att man har koll på läget. Det är ungefär som när man ska tala med karlar om stereoapparater och ljud. Det räcker att slänga in ord som "mellanregister" och "uteffekt" i samtalet så blir de dödsimpade. Även om man inte har en aning om vad det innebär.

Som nomader vandrar dom in från regn och in från storm

När man inte är först med det senaste:

Jag: Men vem är han den där Björn Gustavsson egentligen?
Alexandra: Men ååh, det är ju han, han har varit med i Melodifestivalen.
Jag: Men jag HATAR ju Melodifestivalen.
Alexandra: Men han har varit med i Parlamentet också!
Jag: Jag hatar ju Parlamentet också!
Alexandra: Ja, då blir det lite svårt...Men han är i alla fall skitrolig!
Jag: Jag trodde först att det var han som spelar Alfred i Emil i Lönneberga. Och han är väl inte så jävla rolig nuförtiden precis.

"Ska jag suga av dig nu? Dra åt helvete, dörren är där"

När Fanny, 17 år, liftar med mig hem från stallet:

I:
Jag: Jag hörde att du hade gjort slut med din kille.
Fanny: Ja, i fredags.
Jag: Gött! Vad fan ska man med en kille till?
Fanny: Nej, exakt. Istället ska jag åka till Hultsfred och knulla satan i år.
Jag: Hahaha, det är rätta takter! Man ska florera fritt liksom.

II:
Fanny: Fyller du 40 nu i sommar? Då måste vi ha kalas! Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Jag: En dildo! Nej, jag skämtar bara.
Fanny: Hahaha! Du ska få en som är svart och jättestor. 
Jag: Det ser jag fram mot.

Efteråt slog det mig: Fanns det vuxna som pratade så med en när man själv var 17 år? 
Jag är nog inget vidare föredöme för dagens ungdom.

Going with the flow, its all a game to me

Jävla kulturfittor, väste jag och Eva när vi blev bortmotade från entrén av två beskäftiga typer med motiveringen att vi hade ytterkläder på oss. Man kan undra varför det är så svinviktigt att betala en slant för att hänga in sin jacka i garderoben. Rör det sig om pengatvätt? I så fall borde Kultur- och Fritidsnämnden i Hässleholms kommun informeras lite. Och för övrigt handlar det inte om pengar utan om principer. Jag har väl min jacka på mig och med mig om jag vill, och det är väl inte precis så att jag utgör en risk mot rikets säkerhet för att jag stövlar in i salen med ytterkläderna på?

Bortsett från garderobsincidenten gick vår gärning ganska bra, och vi kände oss lite förmer än profanum vulgus även om vi dissade kulturmaffian kraftfullt. Speciellt en jävla tomte i publiken som liksom tog över hela frågestunden och bara tröskade på om sitt. Fast han blev tillrättavisad av både publiken och Unni Drougge när han började mala för fjärde gången om samma sak. I övrigt tyckte vi publiken ställde lite larviga frågor, typ "Hur orkade du gå vidare"? Vad fan ska man svara på en sådan fråga, "Jag tog en Toblerone varje fredag" eller vadå? Fast vi ställde å andra sidan inga frågor alls. Vi var helt enkelt inte nyfikna nog.

Efteråt gick vi till något gubbställe och svepte två stora stark och talade oavbrutet om sex i nittio minuter. That's the way I like it baby.

"Forgive me Don Moxica. But it was your horse I was talking about".

Nu jävlar ska Eva och jag gå och lyssna på Unni Drougge på Hässleholms kulturhus. Det är tvivelaktigt hur mycket kultur det kan tänkas vara, men vi, Eva och jag, talar ibland om att vi ska göra lite mer kulturgrejer, typ gå på teater och sådär. Fast det brukar sluta med att vi super ner oss och pratar snusk istället.

Redan när vi ringde för att bestämma mötesplats lyckades orden "supa" och "knulla" utan någon större ansträngning leta sig in i vår vokabulär. Och så bestämde vi att vi skulle gå och ta en öl efteråt för att diskutera vår kulturgärning. Eller det var nog åtminstone själva andemeningen. Vi får väl se hur det blir.

My killer is Loretta and she lives across the street

Idag är jag ensam på jobbet. Jag har därför passat på att fylla på alla skrivare, kopiatorer och faxar med hålat papper. Sedan åt jag lunch. En tallrik boveteflingor framför databasen.

Det känns lite sorgligt. Till och med det hålade papperets segertåg känns som en klen tröst när solen skiner och alla andra är lediga utom jag. Eller åtminstone alla andra på mitt jobb. 

Livet känns mycket hårt och orättvist just nu.

 

Lost vecka 10

Jag har haft en del att stå i de senaste dagarna. Dessutom tror jag att pensionspratet med banken petade ett stort hål i min aura. Eller vad man nu ska skylla på när man är flera dagar sen med sina Lost-betraktelser.

• Jag fattar inte hur man kan vara så korkad att, om man håller någon fången, lämnar denna ensam, förvisso bunden, men i ett olåst och obevakat hus. Det är väl att be om att personen ifråga ska schappa.
• Och vad är det med Locke? Ena sekunden är han så kontrollerande att han gränsar till paranoid, men ändå låter han Kate strosa omkring och vara beväpnad. Why?
• Och varför är det alltid så att när kvinnorna i Lost ska bonda så ägnar de sig åt hushållsbestyr. Som att stå och hänga bländande vita lakan till tork och prata om barn. När karlarna ska bonda står de och hugger ved eller jagar eller ägnar sig åt problemlösning. God bless America och deras könsrollsbefästande.
• Och hur kommer det sig att Kate, som sedan dag ett på ön verkar ha haft tillgång till cirka hundratalet olika linnen och toppar nu gått omkring i ett smutsigt och svettigt linne i flera avsnitt? Som hon dessutom har på sig när hon står och hänger tvätt? Varför tvättade hon inte linnet när hon ändå höll på?
• Och hur kommer det sig att Kate i en scen strax efteråt har snygga, svarta underkläder när hon ska hångla med Sawyer? Allting passar och är nystruket, trots alla strapatser på ön har ingen gått ner ett gram i vikt och alla kläder är som nya, bortsett från Kates sunk-linne då.
• Och vart har egentligen helikoptern med Sayid och Desmond tagit vägen? Och vem är den mystiska "Regina"? Och vem är "Minkowski" eller vad han nu heter, han som inte svarar i telefon. Vad har de för syfte och hur är det möjligt att hela världen kan känna till Ben när han levt hela sitt vuxna liv på ön? Och framför allt, hur länge räcker batterierna i Naomis supertelefon? Tar de aldrig slut?
• Och var det inte lite skumt med den här rättegången mot Kate i framtiden? Jag får inte ihop det hela. Vad i hela världen har Jack med saken att göra? Och framför allt, varför frågar åklagaren Jack om han älskar Kate? Det kan väl ändå inte rubriceras som ett brott?
• Och vad i HELA FRIDEN var det med ungen? Var det verkligen Aaron som i Claires Aaron? Och varför ville inte Jack se "barnet"? Och vad har hänt med Claire?
• Och hur länge orkar man sitta och bita ihop om säkringen på en handgranat? Säga vad man vill om John Locke, men han har ganska riklig fantasi när det handlar om att sätta press på folk.

To be continued...