Jungbunzlauer, som vi brukar säga när det är allvar

Jag bestämde mig för att det var dags att titta till det sociala experimentet som jag bedriver på en så kallad "dejting-sajt", så jag loggade in och hittade följande:  

Hej..jag heter Roger bor i Mörby norr om Sthlm, jag är 29år.
Cendre hår
189cm-24cm kuk
ganska vältränad
anses söt och gullig
tycker om lite vilda tjejer

Ja, du Roger. Här finns ett och annat att diskutera. Jag tar bara upp det viktigaste här.

1. Män som utan att man bett om  det påstår att deras könsorgan är av en viss längd har i regel a. grava komplex b. en förmåga att överdriva med minst en decimeter. Jag gissar att du är en dålig kombination av a och b.
2. Män som påstår sig vara "ganska vältränade" menar i allmänhet att de spelade fotboll på högstadiet och marscherade ett par mil vid ett tillfälle när de gjorde lumpen, men har sedan dess inte gjort något mer ansträngande än att lyfta fjärrkontrollen och bära hem ett flak öl från affären då och då. Anmäl dig till "Du är vad du äter" istället för en dejting-sajt.
3. Kattungar och hundvalpar är söta och gulliga. Små barn kan vara söta och gulliga. Vuxna män är aldrig någonsin söta och gulliga. Anser jag.
4. Överlag: Ditt sätt att uttrycka dig suger möglig jaksperma. 

Jag måste säga att jag mest av allt känner mig sugen på att ge dig en kraftfull spark på smalbenet. Med en stålhätteförsedd sko. Så kan det gå när man frestar tålamodet på lite vilda tjejer.  

 

"Matljuget"

Just nu irriterar jag mig på aftonbladet.se:s artikelserie som bland annat riktar fokus på olika tillsatsmedel i mat. Eller inte artikelserien som sådan, upplys gärna folk som inte förstår att man måste läsa innehållsdeklarationen för att veta vad man stoppar i sig, utan att den kallas "Matljuget". 

Matljuget! Vad är det för ett ord? Ett matljug, att matljuga, är det tillåtet att uttrycka sig hur som helst bara för att man är anställd på en kvällstidning? Den som hittade på det måste ha fått en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna, fast så tycker jag ju om nästan alla som sätter kvällstidningsrubriker i och för sig. 

Nu ska jag äta lunch. Hemlagad. Utan matljug.

 

Det är bara genom dimmor som jag ser

Idag såg jag reklam för ett preparat som sades hjälpa mot halsbränna. Det hette Losec Mups. 
Losec Mups. Det låter ju som en medicin för förståndssvaga. Vem kan säga Kan jag få en Losec Mup? utan att förlora värdigheten? Man får ju sura uppstötningar bara man tänker på det och det kan väl aldrig vara tanken, fast de som har aktier i läkemedelsföretagen applåderar väl förmodligen åt denna ökade efterfrågan, så det är säkert en baktanke med det. Men jag tycker mediciner ska ha rejäla namn som Valium och så, annars tror jag inte att de hjälper.

P-piller kan heta rätt så menlösa saker som Desolett, Yasmin och Trionetta, och det är kanske inte fullt lika illa som Losec Mups, men illa nog ändå. Det låter liksom inte ens förtroendeingivande utan bara extremt intelligensbefriat. 
Jag undrar lite hur man går tillväga när man döper ett läkemedel. Kanske är det någonting som de nyanställda på läkemedelsföretagen får göra som en slags suspekt invigningsrit? Först får de smörja in sig i gåsflott och dansa ballongdansen och därefter äta sjutton Mariekex, vissla alla verserna på John Brown's Body och slutligen snabbt som bara den komma på ett namn på en medicin. Så tror jag nästan det går till på personalfesterna på Astra Zeneca.  

Mitt preventivmedel heter Jadelle. Det ska förmodligen låta som att vi är bästa väninnor och går och dricker kaffe latte och utbyter förtroenden och shoppar tillsammans, men jag tycker mer hon låter som någon som försörjer sig på att spela in film med grovt pornografiskt innehåll. Rätt slampigt faktiskt, och jag är faktiskt inte så säker på att jag vill vara kompis med henne egentligen, det är lite som att ha Traci Lords som en kontakt i Outlook. Man vet aldrig riktigt vad det kan få för konsekvenser om någon får veta att man så att säga umgås i fel kretsar. 

Det är kanske i det läget som man måste börja äta Losec Mups? .

D.I.V.O.R.C.E.

Igår tittade jag på mitt nya älsklingsprogram, "Skild". Eller, jag är väl fortfarande ganska skeptisk till programmet som sådant, det är enbart Mike Syréns fantastiska insats som programledare som gör att jag numera sitter som ett tänt ljus framför tv:n varje tisdagskväll. 

Gårdagens program bjöd på oanade höjdpunkter. Till exempel dök advokat Peter från första programmet upp, mannen som såg ut som och lät som en karikatyr av och liknade en nidbild av Carl Bildt i kombination med Patrick Bateman i American Psycho. Förra gången berättade han om sin otrohet, den här gången skulle han tala om barnen. Han var förstås en fantastisk pappa. Även om han jobbade 80 timmar i veckan och hade varit otrogen mot sina barns mor när hon var höggravid så var han ändå fantastisk, åtminstone om han fick säga det själv.

Och så var det en proper kvinna i 55-årsåldern som stod i sitt kök och kokade kaffe när Mike ställde den laddade frågan Men Agneta var ju din kompis, och nu var hon ihop med din man, hur kände du då? och hon svarade i en närmast glättig ton, som om hon beskrev sina semesterplaner Ja, jag ville ju döda henne... köra över henne med bilen. Eller så ville jag att Kenneth skulle dö. Allt medan hon helt oberörd fortsatte att mäta upp kaffepulver. Patrick Bateman, du är ute ur bilden. 

Nej, det är nog bara Mike själv som håller måttet vid en kritisk granskning. Jag blir bara mer och mer förtjust i honom och ångrar nu bittert att jag aldrig, för 25 år sedan, när vi, för att uttrycka det som han gjorde i gårdagens program, "hängde", utnyttjade den åtminstone teoretiska möjligheten att lägga in en stöt. Fast den teoretiska möjligheten grusades nog rätt rejält genom en klassisk tonårskaskadkräkning efter ett alltför rikligt intag av Systembolagets prisvärdaste rödvin Aurora. Förlåt, Mike, det var verkligen inte meningen att stänka ner dina kängor. Hör av dig så ska jag gottgöra denna pinsamma malör på något sätt. 

Alla som tror att Mike kommer att höra av sig nu räcker upp en hand. Men kom igen nu då.

Våld föder våld. Jajamensan.

Och så känns det som om jag borde skriva någonting om den i hovrätten fallande domen mot de så kallade Stureplansprofilerna idag. Lite för att visa att jag då och då hänger med i vad som händer och inte bara ger mig hän åt fria fantasier. Idag har jag till exempel skakat på huvudet åt den fallande Ericson-aktien, för sjunde AP-fonden har ett par procent såna och nu har den pension jag ändå aldrig tror mig komma att få se röken av såvida jag inte själv sparar ihop till den i madrassen, minskat med säkert flera öre i månaden. Men det var ett stickspår. Åter till Stureplan.

Som vi sa, man kan ju alltid hoppas att de så kallade profilerna får minst en och gärna flera fjärrkontroller uppkörda i valfri kroppsöppning varje dag under de där fyra åren. Fast sedan blev vi blödiga och reviderade förslaget till varannan dag, under förutsättning att de skötte sig. Och efter halva tiden kunde man möjligen tänka sig en modern fjärrkontroll, men de första två åren skulle det undantagslöst vara en sjuttiotalsmodell i storleksordningen grafritande miniräknare från Texas Instruments (TI-82). 

Fyra år är en lång tid. 
Just det.

"En sann historia", som det brukade heta i Mitt Livs Novell

Det finns saker jag inte gärna vill avvara och mp3-spelaren är en av dem. Fast jag måste säga att jag har haft en smula otur med mina investeringar.

Först köpte jag en som var asdyr och hade alla funktioner som fanns i hela världen. Den gick sönder efter några veckor. Jag skickade tillbaks den till företaget som sålt den eftersom det var miljoner års garanti kvar. Företaget fick ett tomt kuvert. Jag påstår att någon på posten numera "äger" en trasig mp3-spelare, men de förnekar allt. Att lära sig av detta: Lita inte på posten. Rekommendera dina brev.   

Sedan köpte jag en annan som också var asdyr och som hade alla funktioner som fanns i hela världen plus att man kunde sätta i ett flashkort och få nästan hur mycket minne som helst. Den hade en stor och flott display som förvandlades till en soppa av flytande kristaller när jag råkade ställa en ryggsäck på golvet där mina jeans, i vars ficka mp3-spelaren låg, låg. Alla funktioner styrdes via menyer som nu inte längre gick att läsa. Jag hittade aldrig kvittot. Att lära sig av detta: Spara dina kvitton på bra ställen. Släng inte kläder på golvet. Packa inte 10 böcker i semesterryggsäcken om du tänker ställa den på din mp3-spelare. Eller inte annars heller om du inte har tillgång till bärare. 

Sedan köpte jag en tredje som var mer medioker. Den var trevlig, men en gång förvandlades pluggen till hörlurarna till en hävstång som orsakade en massiv glappkontakt i elektroniken så att man i princip bara kunde stå blickstilla och hålla andan om man ville använda den. Den lånade jag ut till Barbie när hon skulle resa till USA och behövde förströelse på planet, och till detta ändamål fungerade den utmärkt. Hon fick behålla den sen. Att lära sig av detta:  Ha inte mp3-spelaren i fickan på supertajta jeans när du dricker öl och svinar runt på krogen.

Sedan tänkte jag att skulle strunta i alla funktioner som jag ändå aldrig hann använda innan mina mp3-spelare dog jämmerdöden, så jag köpte en billig där den enda finessen i princip var typ "play". Den höll riktigt länge, men en dag var jag ute och sprang i ett av denna sommarens många ösregn och då blev det någon slags kortslutning i den. Att lära sig av detta:  Elektronik och vatten är inte en bra kombination. Jag förväntar mig nästan Nobelpriset i fysik för denna upptäckt.

Jag beställde en ny likadan, men det skulle jag aldrig ha gjort eftersom den gamla helbrägdagjordes och visade sig fungera hur bra som helst när den väl torkat. Att lära sig av detta: Det är dumt att förhasta sig. Och elektronik och vatten kan funka ibland. Ge hit Nobelpriset.

Så nu har jag två mp3-spelare. Eller jag har i själva verket tre, för jag har även en som innehåller en ljudbok och som alltid ligger i handväskan ifall jag skulle få dödligt tråkigt någon gång och hamna i akut behov av förströelse. Fast det händer så sällan att jag nästan alltid får börja om och lyssna från början, för jag har tappat tråden. Det är Leif GW Perssons Linda som i Lindamordet som jag snart kan utantill med avseende på kapitel ett. Sedan får jag roligt igen och behöver inte lyssna vidare. Det kan låta som om nästan vad som helst är roligare än Leif GW Persson, men här är det valfritt hur man väljer att tolka.

Men annars har jag två mp3-spelare. Den ena innehåller musik för alla livets skeden och den andra blev, sedan den återvänt från Hades' rike, upphöjd till att vara Lars Winnerbäckspelare, en utomordentlig lösning på frågan vad jag skulle göra med den gamla när den visade sig fungera.  Det är fint att ha en Lars Winnerbäckspelare när man blir på Lars Winnerbäckhumör, vilket är ganska ofta.
. 
Och så har jag ju som sagt en Leif GW Persson-spelare också. Hippfaktor: -800.  

Det vanliga jobbsnacket

Från bussiga klubbens fikarum:

Jag: I helgen när jag var ute och sprang så blev jag omsprungen av en tjej, hon var ungefär lika lång som jag och vi hade ungefär samma stegfrekvens, men ändå bara försvann hon i fjärran. Jag måste ju ha jättedålig teknik när det gäller att ta mig framåt!
Stefan och Christian: Ja!
Jag: Alltså, här var det faktiskt meningen att ni skulle säga något uppmuntrande.
(Tystnad)
Jag: Jaja...Man kan ju inte vara bäst på allt...
Christian: Nej, men på nåt! 

Sannolikhet för att Christian inom kort kommer att råka ut för en obehaglig överraskning i form av något ondskefullt practical joke: Hög.