Och då stannar västanvinden för att höra vem som tog mitt i rosorna så stora tunga steg.

Jag såg på nyheterna att nu har Ingmar Bergman gått till den sista vilan. Hans frånfälle har inte berört mig nämnvärt och jag har fortfarande inte för avsikt att bli lyrisk över hans verk. Jag förstår mig inte på dem. Inte för att jag har sett alla, men jag har inte imponerats av det jag sett. Så även om man inte begraver en skitstövel så kommer jag i alla  fall aldrig att insistera på att få se om Viskningar och rop. 

Vad som upprör är som vanligt den hyenamentalitet som vid sådana här tillfällen får kvällstidningredaktioner att gå man ur huse. Familjen hade planerat begravningen i tysthet, men någon hade "läckt" och vips var kyrkan omgiven av sensationslystna som skulle snoka i allt från vilka kändisar som var där till vilka psalmer som sjungits. Det är väl att sjunka så lågt man kan komma, riktigt ovärdigt. Visa lite respekt för fan. 
Och så aftonbladet.se då: Familj och vänner gick fram till viloplatsen och lade ner sina blomster. Flera neg och bockade inför kistan. Ja, man brukar göra så på en begravning. Det har ingenting med Ingmar Bergman att göra.

Fast sedan undrar jag lite varför man hade valt kistbärare som var så uppenbart olika långa att hela kistan lutade betänkligt. Kunde ingen ha regisserat denna sista färd så att man slapp oroa sig för att fogarna skulle ge vika och Mästaren skulle rasa ur sin "enkla, lokalt snickrade furukista"?  
Det hade blivit en scen som nog hade passat i någon av hans filmer.

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Igår läste jag i någon gratistidning (dock inte Se&Hör, för den hade ju mullbänks-indiern lagt beslag på) på tåget att det är många människor som ringer till myndigheter och anmäler att folk i deras relativa närhet fuskar och fifflar. Man ser eller hör något, och vips har försäkringskassan eller skatteverket fått ett anonymt samtal från vän av ordning.

Det tycker jag är helt i sin ordning, för jag är själv vän av ordning. Jag tycker det är för jävligt att folk jobbar fastän de är sjukskrivna eller har a-kassa, låtsas vara ensamstående för att få mer i bostadsbidrag, tar ut tillfällig föräldrapenning samtidigt som de är på jobbet, och så vidare. Jag tycker det är moraliskt förkastligt och jag tycker att dessa människor, som förstör för andra så att alla istället ska drabbas av försämringar, inte förtjänar något annat än att åka fast och straffas för det de gjort.  Och jag skulle verkligen inte dra mig för att själv anmäla någon som satt och skröt om sitt bidragsfusk. Ni borde ta mig fan skämmas, hör ni det?

Men i artikeln är det istället nästan lite ett löjets skimmer över de som tycker att rätt ska vara rätt. Då ringer bekymrad allmänhet och tipsar myndigheten. Anonymt. skriver man bland annat, som om det i det närmaste vore något skamligt att tycka sådant här är fel. Är det någon som har missförstått andemeningen i åttonde budet och tror att den är "du skall icke skvallra"?
Läser man sedan vidare får man dessutom reda på att Gemensamt för myndigheterna är att en stor del av tipsen kommer av avundsjuka.

Ursäkta, men hur fan kan ni veta det? Det är väl inte precis så att någon ringer och säger Hej, jag vill vara anonym, men jag är så avundsjuk på min granne som har renoverat sitt hus. Sånt har minsann inte jag råd med. Det är så orättvist! Han fuskar säkert sig till högre bostadsbidrag, och dessutom tyckte jag att han pratade polska så han jobbar säkert svart också. Gud så fuskigt. Kan ni kolla upp det, tack!  Eller ska man gissa att det är den uppringda myndigheten som ställer frågan Och vad är anledningen till detta samtal? och så svarar folk Jo. jag ringer för att jag är så avundsjuk! Verkar det sannolikt? Skulle inte tro det. Skärpning, gratistidning!  (tror det var City Malmö Lund)

Och varför pratar man om just "den svenska avundsjukan"? Varför skulle detta vara just en typisk svensk företeelse? Finns inte avund och missunnsamhet någon annanstans i världen än här?
För att då undvika det förfärliga att bli beskylld för en av de sju dödssynderna, vad ska man göra istället? Hålla tyst och sluta bry sig, sköt dig själv och skit i andra som om likgiltighet vore en dygd? Eller att själv börja utnyttja systemet bara för att andra gör det och då behöver man själv inte heller ha någon moral?

De flesta normalt funtade människor skulle väl inte tveka att ringa polisen om de råkade bevittna ett bankrån. Men när det gäller stöld från stat, kommun och det egna sociala skyddsnätet verkar det helt plötsligt inte vara lika självklart att man ska agera. Då framstår man som avundsjuk och missunnsam och en skvallerbytta. 
Man kan ju verkligen undra vad det beror på, och vem det är som tjänar på det.

När alla andra ser Rapport och Aktuellt

På tal om saker som är som i filmer. Idag besökte jag Hässleholms järnvägsstation. Eller resecentrum heter det väl kanske nu för tiden. Ett resecentrum brukar vara något av en samlingsplats för diverse vinddrivna existenser och Hässleholm är inget undantag. Oftast sitter de vinddrivna bara där och mumlar och sluddrar lite otydligt med varandra och åt förbipasserande och man lägger inte mer märke till dem än man gör med bänkarna i väntsalen. De hör så att säga till inventarierna.
Idag hedrades i alla fall resecentrum med ett lite mer färgstarkt inslag i a-lagsfaunan. En jovialisk rundlagd herre i femtioårsåldern med en trettiosjua Smirnoff stadigt förankrad i högerhanden. Han satt på en bänk utanför väntsalen och höll låda, och han pratade en stockholmska som hade gjort vilken söderkis som helst grön av avund. Eller pratade var nog inte rätta ordet, för han hade röstresurser som inte var av denna världen. Jag hörde vartenda ord han sa, trots att jag stod 20 meter därifrån och lyssnade på Rage Against The Machine i mina Koss Spark Plug som nästan stänger ute allt ljud även om man inte har musiken på.  Tjena tjena, dånade det med tordönsstämma över resecentrum så fort någon gick förbi, och det gjorde det ju hela tiden. Varje gång han fick syn på något som han kunde identifiera som motsatt kön vrålade han Hallå hallå älskling, kan du runka mig med vita handskar? Det var det ingen som kunde. Eller ville. Då tog han en klunk ur flaskan och skrattade då det dånade över halva Hässleholm innan han satte igång med sitt Tjena tjena igen. Man kan inte påstå att det vilade några som helst ledsamheter över denne pilsnerfilmsdialektens siste förvaltare. Det var nästan så att jag förväntade mig att en fryntlig polis på cykel skulle komma och hötta godmodigt med batongen och säga Men hör nu Nilsson, nu får Nilsson allt ta och packa sig hemåt. Annars ska en annan se till att Nilsson hamnar i finkan. Godafton på sig! Men så roligt blev det aldrig.   

Bredvid mig satte sig en man med indiskt ursprung. Han hade kostym och portfölj och såg strikt affärsmässig ut. Han tog upp en vit näsduk ur fickan och baddade försiktigt sin panna eftersom det hotade att tränga fram en svettdroppe. Han torkade nogsamt av sina händer, vek prydligt ihop näsduken och stoppade tillbaks den i fickan igen. Sedan plockade han helt oväntat fram en dosa snus och satte effektivt igång att packa ihop den största mullbänk jag sett i hela mitt liv. Den tryckte han upp under överläppen med sådan kraft att överskottet föll som ett stilla duggregn över slips och skjorta. Därefter plockade han upp och fördjupade sig i ett kvarglömt nummer av Se & Hör och var som döv och blind för denna världen. Särskilt intresserad tycktes han vara av Carolina Klüfts förestående bröllop.  

Sedan kom tåget och det var kanske lika bra. There is no spoon!

There is no spoon!

Jag läser (gissa var) om ett kraftigt jordskalv i Peru, som dödat minst 29 och skadat omkring 250 personer. Det är förstås hemskt, men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på rubriken och uttalandet "Husen svajade som i en film. Det var mycket kusligt", sagt av Jane Jansson, 29, eller åtminstone tolkat av aftonbladet.se:s journalist.

Men Gud hjälpe mig. Om man ska göra ett reportage om ett jordskalv med skadade och döda finns det väl tillräckligt mycket att skriva om ändå, utan att behöva fylla ut med Jane Janssons* ögonvittnesskildringar?  Har man som journalist inte mer fantasi än så borde man vara en skamfläck för sitt skrå och rullas i tjära och fjädrar. Eller åtminstone ha vett att tycka det är lite pinsamt att ha sitt namn under en sådan artikel.** 

Och vadå "som i en film"? Har man så snäva referensramar att man inte kan relatera till saker som händer på riktigt utan att tvingas hänvisa till någonting som Hollywood rört ihop för att tjäna en handfull dollar***? 
Och vad är det för kuslig film med "svajande hus" som åsyftas? Poltergeist? Huset som Gud glömde? Äntligen hemma? Fast jag betackar mig för svaret. Jag vill nog helst ingenting veta.

* Förlåt, Jane. Det är inget personligt. 

** Jag tvivlar på att Aftonbladets Olof Jönsson läser detta. Men om så vore fallet så står jag för att jag tycker att det var ett dåligt reportage.

*** Ok, jag erkänner. Varje gång jag åker tunnelbana uttalar jag orden "Det här är som i Matrix". Jag är ju från landet. Och det händer inte så ofta, och dessutom behöver man inte läsa om det i tidningen efteråt. Hoppas jag. 

And that by chance if an honest man such as yourself should make enemies, then they would become my enemies. And then they would fear you.

Jag läser på aftonbladet.se, denna ständiga källa till förundran, att Mumintrollet blivit halshugget. Det var natten mot måndagen som några grannar hörde ljud av en såg borta vid området där statyn står. Sedan for en bil iväg och trollet var skändat. Och så en bild av ett huvudlöst mumintroll som står och vinkar i blindo till barn som inte längre vill gå dit och leka. Det var grymt gjort, säger den förskollärare som man anar var först på platsen för detta makabra dåd. 
Vilket scoop, vilken underbar skjutjärnsjournalistik. Att använda ord som "skända" och "halshugga" när det handlar om att någon sågat sönder en frigolitstaty av ett finskt troll av tvivelaktigt ursprung, det är nästan för mycket att smälta i en och samma artikel. Som jag skrattade.

Och personligen tycker jag att det inte var en dag för tidigt. Jag hatar varje millimeter av de där sävliga bleka varelserna och får kraftiga olustkänslor av hela situationen i Mumindalen. Och det är visst inte riktigt politiskt korrekt att känna att man helst av allt vill gå lös med ett schysst järnrör på de där vidriga figuernas klumpiga lekamina och jämna dem alla med marken. När det gäller sjuttiotalsbarnprogram finns det ju annars mycket att hänga upp sitt hat på; Vilse i pannkakan, clownen Manne, allt med Slas, för att bara ta några exempel. Men säger man ett enda ont ord om dessa tveksamma litterära skapelser så tittar folk på en som om de precis hade kommit på en med utstuderad grymhet mot en värnlös kattunge. Näää...dom är ju så mysiga, säger de med huvudet på sned och ler ett inåtvänt leende när de minns lyckliga stunder med snusmumrikar och hattifnattar. Men stick och brinn.  

Men jag måste erkänna: Det känns mycket oroväckande att det finns någon som har ett avsågat Mumintrollhuvud i sin ägo. En person som helt uppenbart är på fri fot. Jag undrar vad de ska ha det till.  
Kom tillbaks Don Corleone, allt är förlåtet.

...och när jag hör vad dom lärt sina ungar så blir en gammal rebell lite matt.

Jag läser i dagens aftonbladet.se att nu ska lärarna få rätt att beslagta bland annat elevernas mobiltelefoner under skoltid. Det var ju på tiden kan man ju tycka, för det är väl ändå inte för att sms:a och prata i telefon som man som elev befinner sig i ett klassrum. Men ändå ska eleven kunna vägra lämna ifrån sig sin mobil eller annat störande föremål och då kan och får inte läraren göra något, för de får inte "ta den med våld".

Men snälla! Det handlar väl ändå inte om att lärare ska banka eleverna medvetslösa mot bänkarna för att få dem att lämna ifrån sig grejer som inte har i klassrummet att göra? Vad hände med det där att vuxna bestämde och barn löd? Kan den som hittat på detta vänligen förklara hur det är tänkt att lärare och andra ska få ungarna att göra som man säger när de uppenbarligen är totalt maktlösa så fort en unge säger nej? 
Det här låter kanske auktoritärt, vilket tydligen är helt ute, men det är väl ändå den som är vuxen som ska dra upp riktlinjer för uppförande och se till att de efterföljs? Men vad liknar detta? Man "får lov" att beslagta mobiltelefonen, men bara om eleven själv vill. Man kan bara föreställa sig ordväxlingar som -Kan du vara snäll och ge mig din mobiltelefon? -Aldrig i livet! -Nähä, okej då...Kan ni slå upp sidan 27 i geografiboken? Och jag skulle aldrig någonsin stå ut med att vara lärare för jag skulle aldrig klara av att handskas med alla dessa föräldrar som tydligen går man ur huse och hotar med polis så fort någon sagt åt deras unge att till exempel lämna klassrummet för att den uppfört sig illa. Vad är det för föräldrar som håller på så? Vad har de för värderingar och mål med sina liv, och hur vill de att deras barn ska bli?

När det handlar om till exempel hundar så är det ju allmänt känt hur viktigt det är att man fostrar dem med en fast och konsekvent hand. För annars vet inte hunden vem som är ledaren av människan och hunden och blir alldeles oregerlig. Men när det gäller barn så får man tydligen vara alldeles naturdum i sitt ledarskap utan att det ifrågasätts, det är helt legitimt att liksom resonera sig fram redan med småbarn, i stil med Ska vi gå hem nu då? Vill du äta nu? Ska du ha mössa på dig? Vill du gå och lägga dig nu? och sedan inte förstå varför ungen säger nej till allt. Jag blir precis matt av att lyssna på sådana dialoger, ingen skulle väl få för sig att vänligt säga Vill du sluta skälla nu? till hunden, och sedan inte göra någonting när den inte löd? En sådan människa skulle man kalla för en dålig hundägare, men dåligt ledarskap när det gäller barn finns tydligen inte med i samma världsbild.  

Sluta var så förbannat mesiga. Det är inte kränkande mot barnet att den som är vuxen bestämmer, det är liksom meningen att det ska vara så. Det är ens förbannade skyldighet som vuxen att fatta beslut åt barnen tills de är så gamla att de begriper sitt eget bästa. För det gör de inte när de är barn, och oftast inte när de är tonåringar heller. Det tar ganska många år att lära sig det. Och vem ska lära dem?  

När polisen sprängde lönnkrogen sa jag "Skål för friheten!"

Samtal i tvättstugan mellan mor och utflugen dotter anno 2007. 

Puppan: Herregud vad mycket tvätt du har. Jag skulle aldrig kunna tvätta så sällan som du gör. Jag tvättar hellre flera gånger i veckan istället för att tvätta hundra maskiner varannan vecka. 
Jag: Det här är fyra maskiner, inte hundra.
Puppan: Det är nog vad jag tvättar varje gång jag tvättar.
Jag: Ja, men så byter jag inte kläder fem gånger om dagen heller som du gör.
Puppan: Nej, men man måste ju...Det kommer ju sprit och sånt på dom.
Jag (uppgivet): Men herregud...
Puppan (lugnande): Men du behöver inte vara orolig, mamma. Det är bara sprit...Inte knark!
Jag: Nähä...
Puppan: Och vet du vad min kompis Felix säger? Han säger att han är trött på knark.
Jag: Är det meningen att jag ska bli lugn nu?