måndag 21 juli 2025

Musan

Har läst Musan av Mats Strandberg, detta är handlingen: 

Frånskilda deckarförfattaren Hedda Strömberg kan inte längre skriva. Den ekonomiska ruinen kommer allt närmare henne och åttaåriga sonen Hugo. Hon måste hitta inspirationen igen. Nu genast. Det känns som en livlina när den framgångsrika kollegan David Ridings bjuder henne till familjens lantställe. Långt borta från vardagen kanske fantasin kan flöda fritt igen.
"Lantstället" visar sig vara den enorma Villa Thamyris, som i slutet av 1800-talet blev en viktig knutpunkt för dåtidens kulturelit. Under veckan försöker Hedda kämpa mot den förlamande avund som David Ridings alltid väcker hos henne. Det vackra huset och dess invånare påminner om allt hon själv inte har. Familjen har både pengar och kulturellt kapital som sträcker sig många generationer bakåt i tiden.
Hedda hittar inspirationen på Villa Thamyris. Det känns äntligen magiskt att skriva igen. Men hon upptäcker också att de ståtliga tegelväggarna döljer mörka hemligheter. Kreativiteten har ett högt pris, och allt ställs på sin spets när Heddas son anländer lagom till midsommarfirandet. 

Jag har läst Hemmet, Färjan, Konferensen, Slutet, Bekantas bekanta och Engelfors-trilogin och tycker väl att Mats Strandberg både blandar och ger. Färjan, Konferensen och Hemmet gillade jag mycket,  Engelfors-trilogin: helt okej, de andra: not so much. Den här kvalar kanske in i kategorin: helt okej, för det tycker jag nog att den var. Men inte mer än så. Det var liksom att ingenting hände i de första två tredjedelarna och sedan blev allting helt absurt. Tror berättelsen hade vunnit mer på att det absurda liksom  fick smyga sig in lite successivt istället för att slänga in allting på en gång. Det var kanske någon slags chockeffekt han var ute efter, men jag tyckte bara det blev överdrivet. Den här boken får tre grekiska gudinnor av fem möjliga. 

"Hope is like the sun. If you only believe it when you see it you'll never make it through the night".

Nu börjar sista jobbveckan innan semestern. Igår tänkte jag att när de tre veckorna har gått så kommer det att vara mörkt på morgnarna när jag kör till jobbet, och jag tänkte också att nästa år ska jag banne mig ha semester i juli som alla andra. Vi får väl se hur det blir med den saken. Är ju inte heller helt fel att vara på jobbet när alla andra har semester, det är lugnt och skönt och inte så mycket möten som stör. I helgen har det varit värmebölja de luxe, det ska vara varmt idag också men sen ska det tydligen regna och bli lite svalare. Skönt, om ni frågar mig. Är verkligen inte gjord för tropisk värme. 

I fredags stack jag från jobbet lite tidigare för det tyckte jag att jag var värd, hehe. Åkte och handlade på Willys, hem och ut med hundarna och sedan körde jag ett pass yinyoga innan det var dags för lagfinalen i EM i hoppning, där Sveriges enda chans till medalj var om typ alla andra lag skulle bryta ihop och dra på sig massor av fel, vilket naturligtvis inte hände utan Sverige och Italien slutade på en delad åttonde plats. 

I lördags vaknade jag vid kvart över sju, gick upp och åt frukost och sedan ut med hundarna. Det kändes som att det redan var för varmt för det, försöke tänka ut en runda som var hyfsat skuggig. Tack gode Gud för bokskogar! Var lik förbannat genomsvettig när jag kom hem igen. Körde ett pass yinyoga, sedan gjorde jag marinad som jag lade kött i samt lagade jag lunch. Med undantag för pannkakor så brukar jag sällan laga mat till lunch på helgerna, vi brukar oftast bara äta rester eller mackor, men nu skulle vi på kalas med väldigt oklar grillning på agendan som skulle kunna dra ut rejält på tiden och då får man ju  bottna ordentligt först för att det ska bli drägligt. 

Åkte sedan iväg till exmannen för ovan nämnda kalas. De bor vid havet i sån där tallskog som liksom suger åt sig all värme och behåller den så det var hett som i helvetet, men vi behövde ju å andra sidan bara sitta under parasoll på deras uteplats så det var ju inte så ansträngande direkt. Hade tagit med mig en flaska vin som jag delade med exmannen och hans fru som deklarerade att varken de eller vi behövde lyfta ett finger, folk kom och gick lite hur som haver men till sist stod mat på bordet och det var väl en helt okej tillställning. Vi var hemma igen vid åtta, då var jag trött och hade ont i huvudet och hade mest av allt lust att gå raka vägen i säng men först var jag ute i trädgården och stängde för hönsen. En av Cream Legbarhönorna saknades (note to self: aldrig mer Cream Legbar, visst är de fina och visst är det kul med grönvärpare men de är överallt och ingenstans på samma gång), det var den som jag hittade halt och med ena vingen i konstig vinkel en kväll förra veckan men som sedan verkade okej igen dagen därpå och sedan dess har hon varit som vanligt tycker jag, men tydligen inte ändå för nu hittade jag henne under äppelträdet, där hon nu låg helt apatisk och orkade knappt hålla upp huvudet ens en gång. Så det var tyvärr bara att plocka fram yxan för det kändes helt enkelt inte rimligt att "vänta och se om det blir bättre" en gång till, när hon nu så uppenbart led. 

Igår gick jag upp tidigt för att försöka hinna med hundrundan innan den värsta värmen. Pratade i telefon med min dotter under tiden och avhandlade lördagens kalas, diverse jobbskvaller samt stallsnack. Kom hem, slängde mig i soffan med en smoothie och sedan låg jag där i stort sett hela dagen. Var ute i trädgården ett par rundor, men det var ju alldeles för varmt för att man skulle orka. Inomhus med korsdrag och framför individuella finalen i EM i hoppning var det bästa alternativet om ni frågar mig. Fick se Wilma och Cissi göra en sååå snygg runda, men det hjälpte ju inte när alla andra också gjorde sååå snygga rundor. Jag tycker ju det här upplägget med att man rider flera rundor och tar med sig felen  in i nästa runda är rätt roligt för  där kan man ju komma in med ett antal fel i bagaget och ändå vinna. Men i detta EM kändes det som att banorna inte alls var utslagsgivande, utan resultaten i stort sett var oförändrade från första till sista dagen. Absolut att rätt ryttare (Richard Vogel) vann, och det var väldigt fina ritter att njuta av, men direkt spännande var det faktiskt inte. Kollade sedan på prisutdelningen och fick då se ovan nämnda Richad Vogel ge guldmedaljen till sin hästskötare innan ärevarvet, det var kanske inte som att hon fick behålla den för all framtid, men ändå. En så fin gest. 

Masade mig sedan ut i köket och lagade middag som vi åt och såg sista tredjedelen av The last jedi. Nu tänker jag försöka tvinga min man att börja kolla på The institute, jag har ju (såklart) läst boken och det kan ju bli intressant att se vad de gör av den. Tyvärr är det ju inte jättemånga av Stephen Kings filmatiserade verk som blir bra, det är väl Nyckeln till frihet, Den gröna milen, Lida och Dolores Claiborne som är riktigt bra. Mr Mercedes var väl också okej, en del av skräckfilmerna som The Shining och Carrie är ju såklart läskiga, men det finns också många verk som i det närmaste kvalar in som pekoral. Men sånt kan man ju inte veta i förväg! 

Veckan som kommer är i alla fall på pappret lugn. Rätt lite att göra på jobbet och ingenting inbokat efter jobbet. Ska försöka komma igång med träningen nu då, förra veckan blev det ju bara pilates och yinyoga och det gick ju bra med tanke på förkylningen, men nu vill jag ha lite puls och känna att jag brukar lite allvar. 

fredag 18 juli 2025

And we'll all hang on behind

Igår ösregnade det när jag körde till jobbet, när jag sedan körde hem var det 25 grader varmt, sol och blå himmel. Samt en luftfuktighet på vad som kändes som sisådär tretusen procent. Svettades floder när jag marscherade ut med hundarna i skogen, det var så att jag trodde att oj, kom det ett regnstänk?, nej, det var visst svettdroppar från pannan som landade på armen. Fräscht. Kom hem, städade, bäddade rent i sängarna, gjorde en smoothie och slängde mig sedan i soffan för att kolla på sändningarna från EM i hoppning, som ju startade rätt så dystert för svensk del i onsdags med bara Wilma felfri och åtta fel på de andra. Men igår började det bättre när Erika och Wilma inledde med varsin felfri runda, men tyvärr blev det sedan lite stolpe ut för Amanda och Petronella med åtta fel vardera igen, och Sverige hamnade i och med det på en elfte plats när tio lag återstod, och det är bara de tio bästa lagen som går till final så det blev otroligt spännande på det där osportsliga sättet när man bara hoppas att det ska gå åt skogen för alla andra. Ondade som bara den, men tyckte bommarna låg som klistrade där de annars faller nästan av vinddraget. Kan vara att jag skrek YES rakt ut när den sista norska ryttaren, som hade råd med en rivning men inte två, fick med sig en bom efter att ha trampat i vattengraven tidigare på banan. Ej mitt stoltaste ögonblick precis, men det var ju inte som att jag hade vittnen i alla fall. Sen kunde jag ju njuta av att se duktiga ryttare som Ben Maher och Richard Vogel och Steve Guerdat som jag i normala fall alltid hejar på och hoppas det ska gå bra för, men laghoppningar tar uppenbarligen fram det sämsta hos människan. Eller åtminstone mig.  

Gick och lade mig vid niotiden och fick då en nyhetsflash på mobilen att Sverige ledde kvartsfinalen med 1-0. Petade igång SVT Play på telefonen och strax därefter stod det 2-0. Sen somnade jag och vaknade när det hade gått 90 minuter och det stod 2-2. Somnade igen och vaknade i slutet av förlängningen när det fortfarande stod 2-2 och såg sedan straffdramat som Sverige retfullt nog förlorade och därmed är ute ur EM. Tyvärr var det någon liten förskjutning av SVT Plays sändning jämfört med SVT:s för grannarna hade baxat ut sin TV på uteplatsen och jag kunde höra deras reaktioner sekunden innan jag såg vad som hände på min telefon, så det var ju inte direkt spännande för mig. Men det var i alla fall ett effektivt sätt att se fotboll på. 

Nu är det fredag, jag ska jobba och sedan veckohandla, gå ut med hundarna och därefter blir det lagfinal i  EM i hoppning. Tror ju inte att Sverige, som ju alltså ligger på tionde plats av tio deltagande lag, kommer att ha någonting med medaljerna att göra, då ska det krävas en rejäl dos tur samtidigt som topplagen har maximal otur och det känns lite väl osannolikt även om ALLT verkligen kan hända i laghoppningar. Hoppas ju såklart att de åtminstone ska kunna klättra lite i resultatlistan men eftersom de medaljchansen endast är teoretisk så spelar det faktiskt ingen roll för mig vilken nation som vinner, tror Tyskland eller England för de har ju varit otroligt stabila så här långt. Men den som lever får se. 

I morgon ska vi på kalas för både min son och hans fru har fyllt år. Det är alltid min exman och hans fru som åker på att vara värdar för familjesammankomster, för de har ett för ändamålet perfekt hus med jättestort uterum där det får plats en hel skolklass, så det är ju vilsamt för oss andra även om vi brukar ha någon form av knytkalas så att de inte ska behöva stå med all matlagning också. Det brukar bli rätt så kravlöst och chill. Sen är det inte mer planer för den här helgen. Nästa vecka är min sista jobbvecka innan tre veckors semester väntar. G-Ö-T-T. 

torsdag 17 juli 2025

Within the reach of my hands

Det är rätt lugna dagar på jobbet nu. Skönt eftersom jag fortfarande är Förkyld med stort F, vilket jag är otroligt trött på att vara nu. Hallå, immunförsvaret? Jobba på nu! Fast det där med att man känner sig sjuk är väl egentligen en effekt av att immunförsvaret sköter sig, har jag för mig att jag har hört eller läst någonstans, så man ska kanske vara tacksam istället, man får vara glad att man inte är död, etc. Det var dock svårt att glädjas i någon större omfattning när jag låg vaken i natt och hostade så att det kändes som att lungorna skulle lossna. Försökte tänka lite positivt att nu har förkylningen kommit in i det stadiet, det betyder nog att den är på sluttampen, men det där med att försöka häva rethosta med affirmation gick väl SÅDÄR om jag ska vara ärlig.

Igår jobbade jag, hade inget riktigt flyt eftersom jag just nu jobbar mestadels med USA-delen av koncernen, och då blir det liksom ett halvt dygns fördröjning på allt jag behöver deras input för att kunna färdigställa. Plus att det är så OTROLIGT förvirrande med att omvandla alla enheter till det metriska systemet, för alla inblandade ska väl tilläggas för det är ju lika invecklat för dom att förstå vårt som det är för oss att förstå deras, och det slutar med att ingen fattar någonting och vi får googla på hur många gallons det går på hundra kubikfot och hur mycket en gallon är i kubikmeter räknat och så blir hela arbetsdagen typ som en mattelektion i årskurs nio. 
Själva systemet vi rapporterar i är uppbyggt enligt amerikanskt nummerformat så där får man som europé verkligen hålla tungan rätt i mun så att kommatecken och punkter hamnar på rätt ställen, i alla fall när det kommer till de stora talen. Sen finns det ju dom som aldrig lär sig eller vill lära sig. På varje sida där man ska rapportera står det påminnelser om att använda det amerikanska nummerformatet och exempel på hur det ska se ut, men vissa envisas ändå med att skriva som dom brukar. För ett tag sedan påpekade jag lite fint för en fransk kollega att om hen skriver till exempel 9,50 ton av något så tror systemet att det är 950 ton, och fick till svar att it's not easy to work with American number format when we are French i en klagande ton som att just de, fransmännen, var särskilt utsatta för denna synnerligen intrikata ondska

Efter jobbet igår var jag otroligt seg, sådär så att det var jobbigt att köra bil för det kändes som att ögonen skulle ramla ihop vilken sekund som helst. Tvingade ut mig på promenad med hundarna när jag kom hem, försökte få igång mig själv med lite peppig musik men det funkade väl sådär. Körde sedan ett yinyogapass när jag kom hem, det var nog det första jag hittat som bara var behagligt och där jag var så avslappnad att jag nästan somnade i positionerna. Inte så att det är obehagligt annars, men vissa rörelser är lite utmanande för mig som är så stel och kryckig och inte kan böja knäna hur som helst. Det enda som var jobbigt med det här passet var att en fluga surrade omkring i rummet och som då och då helt ogenerat slog sig ner på mig när den kände för det. Jag H-A-T-A-R ljudet av surrande flugor och jag H-A-T-A-R känslan av flugor som landar och börjar spatsera omkring på ens kropp som om de ägde den, så det förtog väl lite av myskänslan. 

Kollade sedan på EM i hoppning där det dessvärre inte alls gick speciellt bra för det svenska laget. Sen tycker jag det är rätt tråkigt med såna där mastodontklasser med nästan hundra startande, det blir lite väl enahanda även om jag tycker att hoppning är kul (att titta på). Och även om jag tycker Lotta och Anna-Maria är jätteduktiga kommentarer så finns det ju en gräns för hur mycket man kan variera snacket. Annars är ju tidshoppning kul på det sättet att man kan riva ett hinder och ändå slå såna som är felfria om man rider som om Den Onde var efter en. 

Idag är det jobb, sedan hem och städa och det är väl ungefär vad jag kommer att mäkta med efter en natt vars sömn sannerligen inte var mycket att hänga i julgranen. Förkylning, vik hädan! Är trött på dig. 


onsdag 16 juli 2025

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Brinnande Ögats gåta

Boken inleds med att Tre Deckare sliter och slavar på Förste Deckare JUPITER JONES' faster och farbrors skrotupplag JONES' VRAK- OCH STYCKEGODS där farbror TITUS har varit på inköpsrunda och från ett dödsbo kommit över ett stort antal gipsbyster föreställande historiska personer och faster MATILDA blir eld och lågor och ser dollarsedlarna strömma in när hon sålt dessa som trädgårdsprydnader. Mitt i slitet ringer ingen mindre än ALFRED HITCHCOCK som säger att han har ett uppdrag åt Tre Deckare, vilka blir lika mycket eld och lågor över det som faster Matilda över sin tänkta avans. Men deckarna stöter på patrull nästan omgående då det blir en dispyt med biluthyrningsfirman där Jupiter vunnit att få disponera en förgylld Rolls Royce med privatchauffören WORTHINGTON i en månad, men den månaden har alltså gått nu (ändå starkt jobbat att hinna avverka både spöklika skräckslott, försvunna papegojor, viskande mumier, gröna vålnader, stulna juveler samt letat skatter på Skelettön på den korta tiden). Jupiter försöker köra med att tiden bara ska räknas när de de facto använder bilen, men det går inte firman med på utan ger dom två gånger till och därmed får Jupiter, PETER och BOB (Andre Deckare respektive Arkiv & Forskning) låta sig nöja.

Väl framme på Alfred Hitchcocks kontor får de möta en ung brittisk man vid namn AUGUST AUGUST, som lyckligtvis kallas enbart för GUS. Gus farfars bror HORATIO har nyligen avlidit och efterlämnat ett helt obegripligt testamente som ingen begriper ett jota av förutom att Horatio har något dyrbart som inte kan tillgripas eller stjälas utan måste skänkas bort, hittas eller köpas. Det antyds också att någon form av förbannelse vilar över vad-det-nu-är (huu) men att det har gått femtio år och vad-det-nu-är måste därför "ha renats". 
Ingen fattar ett smack mer av detta, så deckarna bestämmer sig för att följa med Gus till hans advokat, MR DWIGGINS och när de kommer dit verkar det ha skett ett överfall, för Mr Dwiggins är inlåst i en garderob och efter att deckarna befriat honom visar det sig att en kopia av Horatio Augusts brev har blivit stulet av en mystisk man med svart mustasch och tjocka glasögon (typiskt skurkutseende). Mr Dwiggins berättar sedan att Horatio August först levt ett äventyrligt liv och rest omkring i världen, främst i Asien med omnejd, men sedan kommit till Amerika och där levt tillbakadraget liv under falskt namn, samt varnat Mr Dwiggins för att om en mörkhyad man med tre prickar tatuerade i pannan dyker upp kan man räkna med att det blir trubbel. Då drar sig Gus till minnes att en sådan man besökt hans fader när han var liten och frågat efter "Brinnande Ögat", något som ingen hört talas om men som smarta Jupiter raskt räknar ut att det borde vara någon form av ädelsten. 

Det visar sig att de där gipsbysterna som farbror Titus köpt kom från Horatio Augusts dödsbo, vilket sammanträffande va, och smarta Jupiter räknar ut att eftersom en av bysterna föreställde August av Polen och en ledtråd i brevet  var "din lycka är i ditt namn" så måste ju Horatio August gömt Brinnande Ögat inuti August av Polen-bysten (solklart). Problemet är bara att faster Matilda har hunnit sälja bysten (attans!), och har såklart ingen aning om till vem, men deckarna försäkrar Gus att med sin patenterade Röst-till-röstkedja ska de nog få fram ett och annat matnyttigt. 

Som på beställning dyker sedan mannen med de tatuerade prickarna i pannan, fortsättningsvis via enormt tafflig översättning kallad det minst sagt klämmiga namnet PELLE PRICK, upp och frågar efter August av Polen (bysten alltså). Jupiter ber att få Pelle Pricks namn och adress så att de kan höra av sig ifall bysten skulle dyka upp, varpå han, Pelle Prick alltså, överlämnar ett visitkort där det framgår att hans hemvist är Indien, och sedan viftar  han lite med sin stilettkäpp mot Jupiter för att markera att han menar allvar. Nu tycker Gus, ivrigt påhejad av fegisen Peter, att det börjar bli lite väl otäckt och vill dra öronen åt sig, men Jupiter är inte den som låter sig avskräckas utan berättar för övriga (efter att Pelle Prick avlägsnat sig) att det där överfallet på mr Dwiggins måste ha varit fejk, för han hade ju enligt sig själv suttit inlåst i sin garderob i en och en halv timme men när deckatna hittade honom hängde glasögonen bara i ena skalmen och det var väl ändå det första man hade rättat till, kan man ju med rätta tycka. Så Jupiter har räknat ut att  mr Dwiggins måste vara inblandad på något sätt, och högst sannolikt är i maskopi med Pelle Prick av okänd anledning. 

Nu blir Bob skickad till biblioteket för att ta reda på allt som finns att veta om Brinnande Ögat som mycket riktigt visar sig vara en ädelsten som verkar sprida ond bråd död omkring sig om den stjäls, men om den ligger utom mänsklig åsyn i femtio år så blir den renad (om ingen på nytt snor den villsäga). Så det var därför Horatio August, som väl fått tag i Brinnande Ögat på en inte helt rättskaffens väg, gömde den i en gipsbyst för där kan ju ingen se den, fast varför han skrev ett så fruktansvärt komplicerat brev till sin brorsonson är höljt i dunkel, han hade väl lika gärna bara kunnat skriva "knacka sönder bysten föreställande August av Polen så har du ditt arv" eller varför inte helt enkelt gömma Brinnande Ögat i ett himla bankfack eller liknande? Men då hade det ju å andra sidan inte blivit någon berättelse.
Bob får också reda på av biblioteksrien MISS BENNETT att en person som på pricken överensstämmer med mannen som enligt mr Dwiggings bröt sig in och tog Horatio Augusts brev (svart mustasch, tjocka glasögon), varit på biblioteket tidigare och även han frågat efter böcker om ädelstenar och grejer (skumt). 

Under tiden så har en kvinna ringt till Jones Vrak- och Styckegods och klagat på att de byster som sålts som trädgårdsprydnader inte tålde vatten, och Jupiter erbjuder sig schangtilt att köpa tillbaka dom. Det visar sig att en av dom är August av Polen (vilken röta!), men säg den lycka som varar för när de kommer tillbaks i triumf har Mustaschmannen kommit dit och övertalat faster Matilda att få köpa exakt varenda byst som eventuellt kommer i retur och hon bryr sig inte om vad deckarna har för bortförklaringar. Det blir en liten dragkamp om August av Polen som slutar med att den går sönder och vad ligger där om inte en stor rubin! Den plockar Mustaschen raskt på sig och försvinner (attans!) och det dröjer knappt en timme så dyker Pelle Prick upp. Med sig har han rubinen som han tydligen lyckats tillskansa sig från Mustaschmannen, men den visade sig vara en förfalskning (attans igen!), så var är den riktiga? Här kommer nu Bob med viktig informstion från sin fader, som nämnt lite i förbigående (helt normalt samtal mellan fader och 14-ish-årig son) att månaden augusti fått sitt namn från den romerska kejsaren Octavianus och från augusti är det ju inte långt till August och tror ni inte att det fanns en sådan byst också? Så nu ska de bara hitta den istället för August av Polen, men det fixar de med Röst-Till-Röstkedjan där Bob, som satts att vakta luren medan Jupiter, Peter och Gus efter ett infall från Jupiter, cyklar iväg för att ta en titt på Horatio Augusts hus, får napp.

I huset blir de ganska omgående överrumplade av andra som också är ute efter Brinnande Ögat, och medan deckarna gömmer sig i källaren så talar skurkarna, som heter Charlie och Joe med varandra på ett sånt där övertydligt sätt i fullständiga meningar med subjekt och predikat där det bland annat framgår att Pelle Prick har "fimpat" Mustaschen (huuu) som för övrigt heter/hette Hugo. När deckarna plus Gus ska smyga därifrån går de rätt i fällan eftersom skurkarna har sett deras cyklar utanför och de blir tillfångatagna, Peter och Gus stängs in i källaren medan Jupiter blir fastbunden vid en stol och hotad med kniv för att bli på "snackhumör". Han avslöjar då sin (eller rättare sagt Bobs faders) teori om Octavianus som den smartare av skurkarna (Joe) är, för att vara skurk, ovanligt insatt i den romarrikets historia och fattar direkt kopplingen mellan Octavianus och Augustus, medan den trögare (Charlie) måste klia sig i huvudet och få förklaring. Sen anropar den högst levande Hugo sina kamrater via walkie-talkie där det visar sig att han, istället för att vara död, har haft span på Bob som nu tillsammans med HANS, den ene av två trogna bayerske medhjälpare på skrotupplaget, är på väg till Hollywood och mest sannolikt  för att hämta Octavianus, räknar Joe ut, så Hugo får order om att lastbilen ska skuggas och Octavianus omhändertas.

Bob har tagit med sig en byst av Francis Bacon att erbjuda i utbyte men kvinnan som köpt Octavianus var inte intresserad så medan Hans packar ner bysterna (vilket tydligen tar evigheter) så snicksnackar Bob med dottern i huset, LIZ, som tycker det ör jöttespännamde med deckare och undrar om de inte hade behövt "en jänta som hjälpreda" för i så fall kan de ringa henne per omgående. Den om Brinnande Ögat ovetande Hans lämnar lastbilen obevakad en liten stund och vips är Hugo där och nappar åt sig Octavianus, vilket meddelas till resten av skurkarna via walkie-talkie varpå Joe och Charlie drar som avlöningar, lämnandes Jupiter fastbunden och Peter och Gus instängda i källaren (knepigt läge).
Jupiter lyckas dock befria sig och släppa ut de andra och de cyklar tillbaks till skrotupplaget i en hast för att möta upp Bob, som vid det laget upptäckt att Octavianus saknades på lastbilsflaket. Men sen visar det sig att den slarvige Hugo av misstag istället råkat få med sig bysten föreställande Francis Bacon! Glädjen står högt i tak och deckarna klyver Octavianus men istället för Brinnande Ögat ligger det bara en lapp där det står "träng djupare ner, betänk tidsfaktorn" (klurigt!). 

Jupiter räknar sedan ut att Brinnande Ögat måste ligga nedgrävd någonstans där skuggan står exakt halv tre den sjätte augusti, vilket är Gus födelsedag, (otroligt långsökt) vilket givetvis råkar vara NU IDAG och klockan tickar på så dom iväg för att gräva vid Horatio Augusts egendom som råkar ligga på ett ställe som heter Urberget, vilket visar sig vara en förkortning för Solurberget eftersom någon skugga kunde användas som ett solur (jätte-JÄTTE-långsökt). Det visar sig då att stället kryllar av byggjobbare som ska börja riva huset för att bygga nytt (attans!) så deckarna plus Gus blir bortkörda som varandes obehöriga. Jupiter tar det med ro och säger att de ska "fråga örnen om hjälp" (kryptiskt). De återvänder senare på kvällen med en av den otroligt smarte Jupiter egenhändigt byggd metalldetektor, han var också så listig att han trampade ner en silverdollar i marken ungefär där han trodde skuggan skulle hamna (otroligt), därav referensen till örnen. Efter idogt grävande hittar de till slut Brinnande Ögat!, men säg den lycka som varar för Hugo, Charlie och Joe dyker upp som gubbar ur lådor och kräver att de ska få den, men Jupiter hivar obekymrat iväg den i mörkret så att skurkarna far iväg efter den, och deckarna lyckas smita undan. För det var ju självklart Pelle Pricks förfalskade version som Jupiter bara råkade ha med sig, det äkta Brinnande Ögat har Jupiter i tryggt förvar.

Men det är återigen en kortvarig lycka, för med i det närmaste telepatisk förmåga dyker Pelle Prick upp och viftar med stilettkäppen för att tillskansa sig Brinnande Ögat. Pelle Prick, vars riktiga namn är MR RHANDUR, som kommer från RÄTTVISANS TEMPEL i Indien, från vilket Brinnande Ögat blev stulen en gång i tiden och nu vill han ha tillbaks den för att det ska bli ordning på torpet igen. Men som Jupiter påpassligt påpekar så kan Brinnande Ögat varken stjälas eller tillgripas för då blir det olyckligt för, i det här fallet, mr Rhandur och denne inser genast att han har att göra med sin överman och halar istället fram en check på en halv miljon dollar vilket Gus tycker är en helt skälig summa att få i arv istället för en rubin som man ju inte direkt har någon nytta av (om man inte tillhör Rättvisans Tempel).

Deckarna får varsin rejäl slant i hittelön som de genast sätter in på banken för att ha till sina framtida studier (präktigt) och Gus vidtar dessutom oklara "ekonomiska åtgärder" med mr Gelbert på hyrbilsfirman så att deckarna fritt kan disponera Rolls Roycen och Worthington för all framtid (mäktigt!). Det visade sig att mr Dwiggins inte var i maskopi med vare sig skurkarna eller Mr Rhandur, men Hugo var hans brorson som råkat höra när mr Rhandur erbjöd mr Dwiggins en furstlig summa pengar om han kunde berätta var Brinnande Ögat fanns. Sen hade han, mr Dwiggins, fejkat överfallet eftersom han skämdes för att Hugo fått tag på brevet. Hugo var ändå på något mystiskt vis kvar i rummet när deckarna kom dit så han hörde när de bladdrade på om gipsbysterna, varpå han sökte upp mr Rhandur och fick löfte om pengar om han hittade Brinnande Ögat. Det där med att han skulle ha "fimpats" var bara hittepå för att skrämmas, men det är ju märkligt att mr Rhandur inte erbjöd motsvarande pengar till Gus istället för upprepande hot om våld för något som ändå inte kunde stjälas (hans taffliga förklaring var att de skulle bli så rädda att de skulle ge honom rubinen). Men slutet gott, allting gott. Mr Rhandur tog med sig Brinnande Ögat och åkte tillbaks till Rättvisans tempel där frid nu härskar. THE END.



One flew over the cuckoo's nest

 One flew over the cuckoo's nest. 

Hold your head up high

Igår var verkligen lång dags färd mot natt. Vet inte om det var så himla smart idé att stanna kvar i stan efter jobbet för att gå på ett möte som började 18.30, men plånboken och miljön blev väl åtminstone lite glada. 
Tränade ett pilatespass på morgonen, jobbade mina timmar, gick en långpromenad på fältet i stekande sol (det var ju ändå tur i oturen att det inte blev någon intervallträning, det var varmt nog ändå), svängde inom Ica för att proviantera, åkte till Granngården och köpte hönsmat och till Dogman och köpte tuggben. Det sistnämnda tog evigheter eftersom den enda personalen var fullt upptagen med att, som jag uppfattade det, stå och snicksnacka om icke jobbrelaterade saker med den dittills enda kunden. När antalet kunder fördubblas så skulle man ju kunna tycka att det skulle leda till någon form av reaktion hos personalen, men det var uppenbarligen bara jag som tyckte det för jag fick vänta en god stund innan något hände, och sedan fick jag ett Ja, det dröjde visst lite men man får ju avsluta det man håller på med som någon form av lam ursäkt som jag inte bett om, fastän det var uppenbart att samtalet var av privat karaktär och "kunden" ju ändå inte köpt något. Tur för Dogmanpersonalen att jag inte var Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Falling Dogman, en uppföljare. 
Åkte sedan till stallet och åt min nödkvällsmat som jag plockat ihop på Ica och som bestod av melon, bröd och en proteinmilkshake. Efter ett tag kom min dotter, som skulle vara med på samma möte som jag, samt en kompis som hyrt vårt lilla ridhus för hundträning. Visade kompisen tillrätta, tog sedan en promenad ner runt hagarna tillsammans med min dotter. Det var HELVETE vad långt det var till 18.30 men till slut blev den det och mötet kunde börja. Det var en i personalen som hade insisterat på att hen ville ha detta möte och då får man ju ställa upp, men i efterhand kan man konstatera att det lika gärna kunde avhandlats på mail eller telefon. Var hemma vid 19.30 så det var ju alltid något. Väl hemma visade det sig att min man hade ställt en korg i hallen där han uppenbarligen tyckte att jag skulle förvara mina skor, som om jag var ett himla dagisbarn? Han menade på att det var för att det skulle bli "lättare för mig att hitta dom", vilket aldrig har varit ett problem tidigare eftersom hallen innanför ytterdörren bara består av kanske 1x2 meter i övrigt tom golvyta, så det ska mycket till innan något försvinner där. Outgrundliga äro hans tankar ibland. Duschade och gick och lade mig för att läsa, men somnade efter vad som kändes som typ 10 minuter. 

Idag ska jag ta det LUGNT. Jag hade ju, innan Förkylningen gjorde sitt intåg i mitt liv, gjort upp en rätt ambitiös träningsplan för den här veckan, och i söndags tänkte jag att nähä, jag får väl omplanera för måndagen och tisdagen, "men på onsdag är jag säkert vara fit for fight igen". Nu är det onsdag och jag är väldigt o-fit for fight så det är väl bara att resignera och sikta på nästa vecka istället. Idag ska det regna hela dagen, det passar min sinnesstämning. Ska gå en vända med hundarna, kanske köra ett yinyogapass och sedan blir det soffan, en bok, kanske ett par avsnitt av Den som bär skuld. Så får det bli. 

tisdag 15 juli 2025

Shadow on the wall

Igår hade jag ett Teamsmöte med en kvinna i vårt amerikanska bolag som jag aldrig pratat med förut, fick inleda med att kraxa fram en ursäkt för att jag lät som att jag levt på whisky och cigaretter i 40 år. Hon svarade med en sån där rivig sydstatsdialekt där det per automatik låter som att whisky och cigaretter är en del av kostcirkeln så jag vet inte riktigt hur det här landade. 
Förkylningen är kvar, vilket stör mig för jag hade gjort ett jätteambitiöst träningsprogram den här veckan som får reduceras till promenader, yinyoga och pilates. Men det där jätteambitiösa får väl bli nästa vecka istället då. Jag som i princip aldrig är förkyld! Men det kunde ju ha varit värre, jag kunde ha varit som det där tjejmilszombieviruset jag fick i höstas, och det kunde också ha inträffat för en månad sedan så att min operation kanske inte hade blivit av!, så jag ska väl inte klaga fast det gör jag ju ändå eftersom jag tycker att jag är en sån som "aldrig är sjuk" och varje avsteg därifrån är ett personligt nederlag. 

Imorgon har det alltså gått en månad sedan operationen. Såret har läkt otroligt fint. I området runt såret känns det fortfarande lite avdomnat, ungefär som det känns när man har fått bedövning hos tandläkaren. Det, har jag fått förklarat för mig, beror på att nerverna i huden skurits av och det kan ta flera månader innan de läker ihop igen. Det är inget jag lider av även om det känns lite skumt.  

Efter jobbet igår släpade jag mig ut på promenad, solen sken, himlen var blå och det var säkert 25 grader varmt, ingen kul kombination med snor och hosta men det är ju inte mycket att göra åt. Pratade i telefon med min bror under tiden, vilket kanske inte var så smart med tanke på min whisky-och-cigarettröst men det var i alla fall mentalt stimulerande. Kom hem, körde ett 50 minuters yinyogapass på Vibes. Sen låg jag mest i soffan och dumscrollade. Läste lite, sen gick jag och lade mig och läste lite till fast i en annan bok. 

Har köpt nytt fodral till min telefon för det gamla har gått sönder så den inte längre går att stänga vilket är sjukt irriterande. Observera att telefonen höll längre än fodralet! Det hade man ju aldrig kunnat tro. Köpte nuvarande telefon plus fodral vintern 2023 så för att vara modern teknik är det väl nästintill världsrekord, haha. 

Idag blir det lång dags färd mot natt. Möte i stallet ikväll och min ursprungliga plan var intervallträning och sen stanna kvar i stan istället för att i princip bara åka hem och vända. Nu får det väl bli en promenad istället. Ska också åka till Granngården och köpa hönsmat och till Dogman och köpa tuggben till hundarna och lite annat smått och gott som man kan passa på att göra när man ändå har en lös och ledig eftermiddag i stan. Men först ska jag beta av en arbetsdag. 

måndag 14 juli 2025

Cold blue skiy gives me the innocence I need

Nähä, den där Känningen i halsen lurar man inte, har den kommit så är det för att lämna ifrån sig en förkylning. Om än av det mildare slaget, det kunde ha varit betydligt värre. Men det kunde också ha varit ingen förkylning alls, vilket ju hade varit det bästa men nu är det som det är. Märkligt för jag har inte träffat en enda människa som är förkyld, men visst, jag har ju inte direkt varit isolerad utan det har väl varit någon i affären som har nyst över något jag tagit i och på den vägen är det, osv. 

I fredags jobbade jag hemma. Pysslade med Projektet och hade det ganska bra, min man stirrade omkring och packade eftersom han skulle på bluegrassfestival. Han gav sig av vid elvatiden, sen hade jag huset för mig själv, vilket är en härlig känsla. 
Efter att jag jobbat klart tränade jag ett pass pilates och sedan knatade jag ner till bibblan för att hämta och lämna böcker. Hem igen och sedan var det Nations Cup i hoppning från Falsterbo där jag fick det stora nöjet att se Sverige kamma hem guldet. 
Sen kollade jag på ett avsnitt av Tordyveln flyger i skymningen som ju är en sån toppenbok, är väl inte fullt lika förtjust i radioversionen, den var väl bra när man var liten men när jag lyssnade-om den för ett par år sedan kändes det som att tidens tand ändå hade tagit en rejäl tugga. Blev glad när jag såg att tv-serien ändå utspelade sig på 70-talet för det hade väl aldrig funkat att förlägga den till modern tid? Men det var väl också det enda som gladde mig med den produktionen. Här kommer en lista över saker som jag hann reta upp mig på under avsnitt 1:

1. Är det verkligen OMÖJLIGT att, i nådens år 2025, låta folk tala dialekt? Det här är en berättelse som inleds med att berätta att vi befinner oss i Småland, men ändå ska alla tala stockholmska? Är det inte rätt mossigt, vi har väl ändå kommit lite längre än så?
2. David är väl inte nyinflyttad, han och Jonas och Annika har ju känt varandra sedan barnsben och Davids pappa är inte heller "där för att reparera kyrkorgeln", han är ju KANTOR i församlingen. 
3. Annika har varken moped eller pojkvän. Okej för mopeden, hon kan väl ha en även om den inte nämns i boken, men att dra in en pojkvän tycker jag var en överloppsgärning. Kan slå vad om att det nu kommer att bli något slags svartsjukedrama mellan pojkvännen och den nyinflyttade och spännande djupingen David, kom ihåg var ni hörde det först. 
4.  Nog för att det var friare uppfostran på 70-talet, men om en 16-ish-årig pojkvän frågar sin 16-ish-åriga flickvän om hon vill följa med till Köpenhamn "imorgon" lite löst och ledigt så tror jag inte att hon svarar ja i en ton som om han frågat om de ska gå och köpa glass. Annika framställs ju som särdeles präktig i boken så jag har svårt att tro att hon bara skulle dra iväg lite hur som haver (och inte heller att föräldrarna tillåtit det), och på tal om föräldrarna, var är pappa Berglund? Har han ersatts av en mormor? Har också väldigt svårt att tro att den som driver en butik på landsbygden skulle protestera och säga "vi har inte öppnat än" när de ändå är på plats och dörren är öppen och det kommer folk för att handla. De lanthandlare jag har träffat på (och det är en del) skulle med lätthet kliva upp från GRAVEN om de såg en möjlighet att tjäna pengar, hur obetydlig denna slant än må vara. 
5. Blomman (Selandrian) ser ju ut som SKIT. Eller åtminstone som något som gjorts på en pysselstund på dagis. 

Näe, det här gjorde ingen glad. Eller åtminstone inte mig. Min dotter, som inte läst boken och som därför inte heller hade några förutfattade meningar om hur saker skulle vara, tyckte dock den var toppen. Och många med henne verkar det som. Jag vill tillägga att jag sett nyinspelningen av Ronja Röverdotter och tyckte den var TOPPEN, så det är inte som att jag generellt är mot förändringar. Men där var grundberättelsen oförändrad men att man satt den i en kontext som broderats ut och som gav saker ett helt annat perspektiv vilket gjorde att helheten blev betydligt mustigare. Det tycker jag inte ovanstående ändringar gjorde, utan det kändes bara konstigt och framför allt onödigt. Har ALDRIG hört någon säga ett ont ord om Tordyveln flyger i skymningen, den som inte älskar den reservationslöst måste ju i det närmaste vara sjuk i huvudet. Om ni frågar mig dårå. 

Började istället kolla på den nya zeeländska serien Den som bär skuld på SVT och den var ju toppen. Såg två avsnitt och sedan var det läggdags. 

På lördagen var Känningen i halsen kvar men inte värre än att jag kunde gå en normal helgrunda på 10+ kilometer. Kom hem lagom tills att Nations Cup i dressyr började, där det inte alls gick särskilt bra för Sverige som kom sist. Åt lunch och så var det dags för Falsterbo Derby som ju alltid är kul att kolla på. På kvällen var det fotboll, Sverige mot Tyskland där Tyskland tog ledningen ganska omgående. Matchen visades inte på några normala kanaler men när det visade sig att Sverige gjorde tre rätt snabba mål efter det inledande tyska så blev det ju ändå lite intressant även för mig som normalt sett tycker fotboll är rätt långtråkigt. Tur man kan lita på radiosporten i alla väder. Sen kom min man hem, jag hade uppfattat det som att han skulle vara borta fredag-lördag-söndag och det var nog egentligen den ursprungliga planen men så hade det väl inte varit så kul som han hade föreställt sig så han hade vänt kosan hemåt en dag tidigare. 

Igår vaknade jag tidigt, gick upp och gav hundarna mat och sedan gick vi i sällskap av Känningen ytterligare en långpromenad. Kom hem, tränade ett pass yinyoga och bakade två sockerkakor. Kollade lite på Falsterbo Grand Prix och sedan kom min son med fru på besök. Vi fikade, gick en promenad och hade det allmänt trevligt. Sen åkte de hem till sitt och jag lagade middag och kände samtidigt att jag var HELT SLUT. Tänkte att det nog mest berodde på att jag varit uppe sedan sextiden i morse och varit i farten hela dagen, men i morse vaknade jag och var täppt i näsan och kände mig lite allmänt vissen, vilket i och för sig går att hålla stången med nässpray och Ipren men veckans träningsplan får nog revideras något eftersom jag tänkt köra ett ganska tungt pass som idag och träna intervaller imorgon men det vora väl att utmana ödet. Jaja, shit happens,, får väl köra lite mer yinyoga istället. 

Den här veckan är ganska lugn jobbmässigt, har ett möte med folk i USA i eftermiddag men det tänkte jag att jag tar hemifrån. Imorgon är det möte i stallet på kvällen, men annars ingenting särskilt vad jag kommer på så det är väl bara att kriga vidare. Over & out. 

fredag 11 juli 2025

In the broad delight

Eftersom jag inte kommer att ha tillgång till bil i helgen så passade jag på att handla på väg hem från jobbet igår, i en affär som innebär en omväg men där det står någon och säljer jordgubbar utanför och de, jordgubbarna alltså, är mycket finare än de som säljs inne i butiken, gissningsvis för att de förra kommer mer direkt från en odling än via någon butiks centrallager. Och man får väl ändå passa på att äta ohemula mängder färska jordgubbar medan det nu finns?
Kom hem, gick promenad med hundarna, solen sken från en klarblå himmel när jag gick ut och när jag var ungefär en kilometer hemifrån blev det åska och regn. Kom hem igen, hängde blöta kläder på tork, veckostädade och lyssnade på veckans avsnitt av Flashback Forever. Ingen träning igår om man bortser från promenaden, har bestämt att torsdag kan få vara vilodag från träning eftersom det är städdag och det kan ju räcka med att ha det på to-do-listan. Gillar ju att göra saker i ett svep och när jag har gått med hundarna och städat klart så är jag rätt hungrig och då vill jag inte träna innan jag äter för det blir jobbigt, och inte heller efter att jag ätit för det blir också jobbigt, fast på ett annat sätt, och det ska mycket till om jag ska ånga igång mig själv igen när jag har legat i soffan och slappat ett tag.

Igår fick jag en liten obehaglig känning i halsen, en sån som varslar om att en förkylning kan vara på gång. Jag bara: åh nej, åh nej, åh NEJ! Det är såklart ingen som skriker hurra när de blir förkylda, men jag tänkte på min helg med egentid som eventuellt skulle bli ruinerad av snor och hosta och huvudvärk och det var nästan mer än jag orkade tänka på. Gick och lade mig tidigt för att försöka mota förkylnings-Olle i grind. Sov dåligt i natt, det var varmt, min man snarkade, en gång vaknade jag av att telefonen startade om efter en systemuppdatering. Vaknade alltså av att skärmen lystes upp, inte av något ljud eller så. Är sjukt trött på att vara så djävla lättväckt. 
När jag vaknade i morse så var Känningen kvar, men hade i alla fall inte blivit värre så kanske (hoppas) kan det stanna där? Hostar lite ibland, men är inte snorig och känner mig rätt okej, lite trött kanske men det kan ju också bero på ett det har varit en DJÄVLA vecka rent ut sagt.
Idag jobbar jag hemifrån, har lite pyssel med Projektet och så ska jag ha ett möte med min chef som uppföljning på det möte vi hade häromdagen. Sedan går han på semester och när han kommer tillbaka så är jag på semester, så vi kommer ju inte att höras på ett tag. Sen tänker jag nog att jag försöker runda av ganska tidigt och inleda min - förhoppningsvis - toppenhelg med egentid och grejer. Vi får väl se hur det går. 

torsdag 10 juli 2025

Ripped out of gypsum and oil

Igår hade jag möte med min chef. Jag gillar min chef, ibland skojar jag (med andra) och säger att det bästa med honom är att han sitter i Danmark, men det är verkligen inte sant (vilket jag också är noga med att säga om jag har dragit det skojet). Han låter mig sköta mitt och lägger sig inte i så länge jag inte själv ber om det, vilket är ett upplägg som passar oss båda men framför allt mig som inte är stormförtjust i att interagera med andra stup i kvarten. Ungefär var fjortonde dag har vi ett kort avstämningsmöte som brukar vara att han frågar Nå, hvordan går det i Sverige? och så drar jag lite kort om vad som hänt sen sist och sen berättar han lite vad han har jobbat med och om det är något på gång som kan få betydelse för oss och hur vi i så fall ska förhålla oss till det. Men igår var jag tvungen att babbla ur mig om jobbdramat (som jag ska skriva ett låst inlägg om när jag får tid). Detta jobbdrama var inte på något sätt i magnitud med till exempel dramat med Narcissus,  men ändå rätt olustigt och framför allt ser jag inte några tänkbara lösningar. Och där är min chef en djävla DRÖM. Han lyssnade, lät mig tala till punkt, bekräftade att det jag gjort och sagt var, om inte rätt så åtminstone att han hade gjort och sagt likadant, och sedan blev han problemlösningsorienterad och kom med olika förslag på hur vi (VI!) ska tackla det här. Just nu kommer det mest sannolikt inte att hända något alls p g a att de det berör ska ha semester från och med nästa vecka, men inget kommer att lösa sig av sig själv så något måste göras, men kanske inte just nu. Mer om det i låst inlägg som sagt. 

Igår skulle vi ju ha spelat minigolf, men barnbarnen fick förhinder båda två och tydligen var det helt otänkbart att bara vi vuxna skulle träffas och svinga klubborna tillsammans, så det blev inställt. Istället åkte jag hem, gick 7,5 kilometer med hundarna och sedan tränade jag ett Vibes-pass med hantlar och kettlebell som hette "ben, bål, flås", vilket var väldigt beskrivande för det var jobbigt som satan. Inte så mycket bålövningarna (tack ridning och pilatesträning), men resten. Svetten rann i strida strömmar och jag flåsade som om jag sprungit ett maraton och aldrig har väl 40 sekunder känts så långa som när man skulle göra sista omgången utfallssteg med hopp, DJEFLAR vad det brände i låren.
Så här långt är jag OTROLIGT nöjd med appen. Jag ville ju få lite mer variation i min träning samt komma ur min comfort zone och det är check på båda punkterna. Enda "problemet" är väl att det finns så otroligt mycket att välja på, men det är ju angenäma bekymmer att ha. 

Idag är det jobb, sen ska jag åka och handla och imorgon ska jag jobba hemma för min man har efter mycket velande hit och dit bestämt sig för att åka på bluegrassfestival i helgen och då ville han åka redan som i morgon förmiddag. Så i helgen vankas det egentid! Kan behövas, för jag är socialt utmattad efter den här veckan. Tänker att jag bara ska gå långa promenader och kolla på sändningarna från Falsterbo Horse Show (dock inte samtidigt).  

onsdag 9 juli 2025

Sin and misery

Igår var en helvetesdag rent ut sagt. Bråk på jobbet, lite tjafs i föreningslivet som i sig inte var så mycket men tillsammans med jobbgrejen så kändes det oöverstigligt. Och alltid måste man bli inblandad, förhålla sig till ditt, men även väga in datt, å ena sidan detta men å andra sidan också det här. Fan vad det tär på krafterna. 
Efter jobbet var planen att träna intervaller och pilates, men efter 2,5 kilometers intervallträning ringde min dotter och efter en arbetsdag där det kändes som att jag bara omgivits av idioti från arla till särla så var jag i skriande behov av att prata med en vettig människa. Avbröt intervallträningen och gick resten av rundan. Det var ändå så varmt och kvavt och klibbigt, osv. 
Åkte sedan och handlade, tänkte att jag tar självscanningen vilket jag normalt sett inte brukar göra för det är ALLTID något som krånglar till sig för mig och den här gången var inget undantag utan nu var det en bunt koriander som inte hade någon streckkod och inte heller stod att finna någonstans i självscanningssystemet. Dom i självscanningskassan bredvid hade också problem och tillkallade hjälp och då kom det en sommarjobbare som varken kunde eller visste någonting, så efter att ha väntat i vad som kändes som 20 minuter (fast det var det nog inte) så lämnade jag koriandern åt sitt öde och åkte hem. P g a ovan nämnda jobbtjafs så var jag inte hemma förrän 18-tiden och orkade verkligen inte träna någon pilates även om det kanske hade varit bra att göra det. Körde i alla fall lite fotrehab och tänkte att ibland får man nöja sig med de små segrarna. 
Det enda som egentligen var bra igår var att Cream Legbar-hönan som jag i förrgår kväll hittade ute i trädgården när de andra gått in i hönsgården för länge sedan, med ena vingen i konstig vinkel och halt på ena benet och allmänt medtagen, i alla fall verkade vara okej. Tänkte låta henne vara över natten och gav order till min man (som har semester) att gå ut på morgonen och se så att hon var okej och om inte, vidta någon form av åtgärd. Men han har uppenbarligen inte fattat att vi har tre Cream Legbar-hönor, för han rapporterade att en gick i hönsgården och en (djävla Lillemor) låg tryckte i ett rede. Sanningen var ju att det var två som gick i hönsgården men de är ju till förvilling lika varandra så det var kanske inte så konstigt. Har  i princip alltid problem när de ska räknas in eftersom de ser likadana ut, är rätt skygga och alltid verkar vara på andra sidan någon av alla buskar som finns inne i hönsgården. Nu kunde man se att en av dom eventuellt haltade minimalt, men hon verkade vara okej i övrigt och åt med god aptit. 

Min man föreslog att jag skulle titta på någon serie för att skingra tankarna, men jag kunde inte mobilisera någon som helst engagemang för någonting, inte heller för att läsa. Kände att lagom nivå på litteratur hade varit Vitnos det lilla russet men den tror jag inte jag har (kvar) i min ägo. Borde kanske införliva även Vitnos-serien i det som är en replika av hela min barndoms bokhylla av hästböcker (Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika, Jill, etc). Allt är väl inte direkt ÅTERSKAPAT utan snarare sådana jag aldrig gjort mig av med, men vissa böcker jag varit låneböcker som jag i vuxen ålder köpt på loppis eller Bokbörsen för att när som helst när andan faller på (ofta när livet känns strävt och motigt) kunna läsa-om till exempel Jill och drömhästen (Jill har en dryg skolkamrat som har en jättejättefin ponny och som absolut inte vill tillbringa de nästkommande två veckorna hos en familj som hon inte gillar och de gillar inte henne heller men de ska vara med i en lagtävling där laget måste bestå  av sex personer och hon var tydligen den enda tänkbara kandidaten, så hon övertalar Jill att få låna hennes ponny och åka i hennes ställe och när Jill kommer fram så visar det sig att skolkamraten inte berättat att det är Jill som ska komma så för att hämnas beslutar Jill sig för att spela med och beter sig lika drygt som hon tänker sig att skolkamraten skulle ha gjort och blir behandlad därefter, men så småningom blir alla vänner i alla fall och lagom till tävlingsdagen så har också sanningen uppdagats och de vinner hela tävlingen, THE END). Samtidigt kollade grannarna på fotboll på sin uteplats, jag kunde konstatera att det var Sverige som spelade och att det gick bra, baserat på flera jubelvrål och noll besvikna brölanden. I helgen kollade jag och min man på matchen mellan Sverige och Danmark och lyckades ändå veva igång ett visst intresse även om vi egentligen tycker fotboll är rätt segt. Planen är för stor, det är ett evinnerligt harvande hit och dit på mittfältet och så fort det hettar till så  ska det blåsas av för att någon är offside, spelarna faller av bara vinddraget och ligger och åmar sig i en kvart innan de mirakulöst nog är på benen igen och springer vidare trots att man nyss trodde att de minst var döende.  Men är det mästerskap och Sverige är med och det gäller något så går det väl att skapa ett visst engagemang, men matchen igår började så sent att det var inte ett alternativ även om jag nu ofrivilligt fick följa den via ett öppet fönster. 

Idag är det jobb, sen promenad och någon form av träning och slutligen ska vi spela minigolf med dotter, barnbarn, exman med fru samt hans dotter med pojkvän (eventuellt). Eftersom hela familjen består av extremt dåliga förlorare och ännu sämre vinnare så kan det bli...spännande. Stay tuned för the spännande fortsättning. 

tisdag 8 juli 2025

Light & Shade

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Folk har börjat ha semester och det märks även om vi har högsäsong. Det blir ändå ett slags undantagstillstånd när mycket ska hända "efter semestrarna", ungefär som när man mot slutet av året säger att "vi tar det nästa år". 

Efter jobbet åkte jag hem och gick en promenad med hundarna, sedan tränade jag ett hantelpass för hela kroppen som var kul och jobbigt. Körde 15 minuters yinyoga som avslutning medan svetten rann i strida strömmar ner på min träningsmatta. Sedan gjorde jag en smoothie som jag klunkade i mig lite snabbt innan det var dags att åka till K för möte. Kom hem vid 20.30, gick för att stänga till hönsen och upptäckte att en av Cream Legbarhönorna verkade ha skadat sig på något vis för hon haltade och höll ena vingen lite konstigt, oklart vad som har hänt, katt, rovfågel, slagsmål med annan höna eller att hon bara flaxat in i något? Ingen vet, får väl se idag om hon är på bättringsvägen eller vartåt det barkar. 

Har sovit som en djävla KRATTA i natt och eftersom jag är paranoid så tar jag orsakerna i ett låst inlägg. Idag är planen: jobb, intervallträning, pilates och sedan förhoppningsvis en lugn kväll och en god natts sömn. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Har börjat lyssna på Mike Oldfield, som jag lyssnade mycket på när jag var 20-ish. Sen kom en period av familjeliv med man och småbarn och det fanns inte riktigt tid att lyssna på musik på det där sättet, och när man dessutom lever ihop med en annan människa och den personen inte gillar ens musik så är det ju inte bara att slänga på en LP-skiva i det gemensamma vardagsrummet som det var på den tiden innan man kunde gå in i sitt eget Spotify-universum och lyssna på vad fan man ville när man ville. När jag var igenom den tidsperioden i mitt liv så var det främst Lars Winnerbäck som stod och väntade på andra sidan och Mike Oldfield och en del andra artister hamnade lite i skymundan. Tänkte i alla fall för ett tag sen att nu ska jag lyssna igenom exakt ALLA Mike Oldfields album från början till slut när jag kör till jobbet, det är ju dötid som ändå inte används till något vettigt och då kan det ju vara kul att ha någon form av "uppgift" att ta sig an. Han har väl gett ut ett 25-tal album så det kommer att ta sin lilla tid men det kan det ju få göra då. Har hittills betat av Tubular Bells, Ommadawn och Hergest Ridge, återstår...resten dårå. 

Av den anledningen tänker jag just nu nästan orimligt mycket på Mike Oldfield, som ju inte ens var 20 år när han gjorde Tubular Bells som ju är ett ganska komplext stycke musik som jag har  periodvis haft lite svårt för, tror det beror på att man, jag, automatiskt associerar till Exorcisten som jag såg när jag var i en känslig ålder och tyckte var något av det mest obehagliga jag sett i hela mitt liv. Men tänk ändå att vara tonåring och kunna spela så många instrument och få ihop såna mäktiga musikstycken, när jag var i samma ålder kunde jag på sin höjd spela Blowing in the wind på akustisk gitarr. Jag undrar också om Mike Oldfield någonsin har haft ett vanligt jobb, typ...brevbärare? Har svårt att föreställa mig honom i vardagliga situationer som att klippa gräset och betala räkningar och vika tvätt, han känns liksom upphöjd från sådant som vanliga dödliga sysslar med. Jag tänker mig honom som en extrem ensamvarg som bor ensam i en stuga långt ut på engelska landsbygden och komponerar musik och tänker djupa tankar om livet, universum och allting, men så läste jag någonstans att han har sju barn med tre olika kvinnor så så djävla ensam kan han ju knappast ha varit. 

En liten anekdot på detta tema: två personer från yttre delen av bekantskapskretsen skulle gå på en Mike Oldfieldkonsert någon gång på 80-talet, det var i samband med att han hade sin jättehit med Moonlight Shadow som ju inte alls är speciellt representativ för hans musik i övrigt, men de här två personerna tyckte att den var ju toppen och då måste väl resten också vara lika bra. Det där är ju lite risky business, ungefär som när folk ska gå på Metallica och tro att alla låtar är i stil med Nothing else matters, men det här var ju 80-talet och möjligheten att utforska artisters repertoar var lite mer begränsad än vad den är i dag. Hur som helst, konsertbiljetter införskaffades, tågbiljetter köptes, hotellrum bokades, dagen för konserten kom, musik började spelas, de här två personerna kände inte igen en enda låt men tänkte att här får man ju inte verka som en bortkommen lantis utan han sparar väl det bästa till sist, så de försökte så gott de kunde att verkligen bjuda till, tralla med, vaja i takt, applådera, tända tändare och på det hela taget vara en engagerad publik för det var ju trots allt Mike Oldfield (men när skulle han egentligen spela Moonlight Shadow?) Konserten tog slut utan att nämnda låt spelades och de var minst sagt besvikna, men sen kom Mike Oldfield och tog över efter förbandet som de här personerna hade kämpat sig igenom och verkligen försökt gilla i tron att det var Mike Oldfield och att Moonlight Shadow skulle spelas vilken sekund som helst. Så kan det gå. 
 

måndag 7 juli 2025

I alla fall

Har läst I alla fall av Marianne Lindberg De Geer, den femte av hennes dagböcker som inleds med Tvära kast och sedan kommer i tur och ordning Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr och På riktigt. Detta är handlingen:

"I alla fall" är den femte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers tankar, från september 2023 till augusti 2024. Här blandas högt och lågt precis som vanligt: vånda och eufori inför det egna skapandet och den snåriga relationen till barn och barnbarn. Hon ger oss en osminkad skildring av livet som 78-åring. Hon skriver om relationer, konsten och karriären.

Jag har gillat alla de tidigare dagböckerna, och jag gillar (såklart) också den här. Visst, ibland är det lite väl mycket citat som inte tillför mig (som inte är så insatt i kulturvärlden) speciellt mycket och ibland är det också lite väl mycket sådant som sagts redan tidigare, men det är ju hennes dagbok och hon skriver väl vad hon vill där tänker jag. Men jag älskar att läsa om vardagens (hennes/deras) vedermödor och glädjeämnen, och framför allt älskar jag att Marianne och Carl Johan är så djävla djävla GULLIGA mot varandra. Den här boken får fyra köttbullar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

And all the green belts wrapped around our minds

Jaha, då var det måndag igen, men nu känns det inte speciellt betungande att jobba. Har bara typ fem möten den här veckan, varav ett är med min chef och ett med Projektet och inget av dom behöver direkt förberedas. De andra tre kräver lite mer pyssel i form av för- och efterarbete, men herregud, tre möten på en vecka är ju i princip ingenting. 

I fredags sprang jag för första gången på, ja vad kan det ha varit? Sen Blodomloppet kanske, så sex veckor eller nåt sånt. Körde intervaller, testade en ny variant av MusikIntervallMetoden som i vanliga fall är: spring en låt, gå en. MIM 2.0 är: spring en låt, gå tills andningsfrekvensen gått ner till normal, spring resten av låten, gå tills andningsfrekvensen är normal, etc. Det blev därför lite kortare intervaller, men också lite kortare återhämtning. Kändes skitbra, bortsett från att det var varmt. Det skulle ha regnat, men det gjorde det förstås inte utan solen sken helt obekymrat från en klarblå himmel som alltid när jag ska springa. Sommaren är egentligen en värdelös tid att träna löpning på för mig för jag blir så sjukt varm även om solen inte skiner, det handlar alltså inte om att bli lite småvarm utan typ som att jag blivit offer för en kannibal som snabbkokar mig i min egen svett. Det känns som att värmen kommer från halsen och stiger upp i ansiktet så i fredags tänkte jag försöka förekomma kannibalkänslan genom att ta på mig ett linne för att få lite mer bar hud som kunde svalkas av istället för att vara täckt av textil    . Nu äger jag inget linne i funktionsmaterial så jag tog ett i bambu för det ska ju vara så svalt och bra, men det visade sig vara aningen för tight så att det skavde lite under armarna. Får väl investera i ett träningslinne om/när jag orkar ta mig förbi ett Stadium eller Intersport.

Efter intervallerna åkte jag och köpte jordgubbar, sedan var jag och handlade och när jag kom hem visade det sig att min man redan var hemma eftersom de fått sluta tidigare på hans jobb p g a sista dagen innan semestern, de stänger helt i fyra veckor och då har alla semester vare sig de vill eller ej.

I lördags hade jag ställt klockan på 04.30, gick upp och promenerade drygt 9 km med hundarna i arla morgonstund. Hann äta en second breakfast och sen var det dags att ge sig av mot skogen för den här prova-på-dagen. Jag och min kompis J skulle guida de som ville testa rallylydnad och nose work och det gick väl rätt bra. Det regnade i stort sett hela tiden från arla till särla så det var inte som att det strömmade in folk från när och fjärran, men vi som var där fick kämpa på. Var rätt trevligt, tyvärr tyckte hela Skånes samlade population av knott det också och trots att vi i det närmaste dränkte oss i vad som kändes som litervis med myggspray så tyckte knotten att det var väl inget som hindrade dom från att kalasa på vårt blod. 
När jag skulle räkna in hönsen på kvällen så fattades Elizabeth och hennes småttingar. Kycklingar håller ju låda varje vaken sekund, så det var bara att börja gå omkring i trädgården och lyssna. Hittade dom vid tomtgränsen där kycklingarna gått genom staketet och in till grannen och där levde de la dolce vita i barnsligt oförstånd medan Elizabeth oroligt vankade omkring på sin sida utan att kunna göra något åt saken. Hade hon bara börjat gå iväg så hade de garanterat följt efter, men det gjorde hon inte trots att jag lockade med mat. Till slut fick min man gå in på grannens sida och fösa tillbaks kycklingarna och då kunde Elizabeth omgående börja spatsera mot hönsgården med kycklingarna i släptåg, slutet gott allting gott. Hoppas det inte blir en vana, borde kanske sätta upp putsnät längst ner på staketet så att de inte  kan slinka igenom?  

I går vaknade jag av mig själv klockan 05.30. Med huvudvärk, vilket inte på något sätt berodde på att jag varit ute och härjat till fram på småtimmarna, utan var väl någon slags spänningshuvudvärk som kanske berodde på vädret, kanske på att jag legat konstigt så att nacken påverkades, kanske något annat.  Gick upp och gav hundarna mat (de märker alltid att någon är vaken), funderade på om jag skulle riva igång dagen men tänkte sedan att det var väl ändå inte direkt nödvändigt, så efter att hundarna fått gå ut och lyfta på benet så tog jag en Alvedon och gick och lade mig igen. Lyckades faktiskt somna om och sov väl till halv åtta nånting, fortfarande med huvudvärk så den där Alvedonen verkade ju inte ha haft någon direkt effekt. Gav mig ut på min vanliga söndagsrunda, kändes lite bättre efteråt men hela dagen låg den där huvudvärken på lut och liksom varslade om sig själv. Var ute i trädgården lite, men sedan låg jag mest i soffan och växlade mellan att läsa och dumscrolla. Fattar inte hur de här djävla algoritmerna funkar, tycker jag BARA får upp en massa: vill du följa den här personen som har ett barn som är döende i cancer? Inte det, men då vill du kanske följa den här personen som har en partner med leukemi? Nähä, vill du kanske följa den här personen som skildrar hur det är att leva med en aggressiv hjärntumör? Inte det heller, men då finns det alla dom här kontona med folk som sörjer sina döda barn? MEN VAD FAN? Jag följer till exempel en massa konton som handlar om capybaror, får kanske upp EN capybara per vecka i mitt flöde. Följer NOLL konton som handlar om cancer och döda barn, ändå är mitt flöde fyllt av det? 
Igår var det i princip bara två grejer som jag lajkade, det ena var en tiger på zoo som förlorat sina ungar  (se! även där ska det vara död och elände!) men då hade personalen knutit fast tigerskinn på  några griskultingar och lagt in och mamma tiger tog dom till sitt hjärta och sen låg de där och myste även när tigerskinnen tagits bort. O-te-roligt gölligt. Och det andra var ett filmklipp på en border collie som spelade volleyboll (och var sjukt bra på det). Det är DEN typen av inlägg jag vill se, inte en massa mörker om främmande människors sorg, sjukdomar och död. 

Idag ska jag jobba, sen ska jag träna ett Vibes-pass med hantlar som kort och gott hette "Allround" så får vi väl se var det gör mest ont efter det, hehe. Sen ska jag till stallet eller hem till K för möte, om vi inte tar det på Teams, vi har inte riktigt bestämt oss än hur vi ska göra men det är saker som måste avhandlas och som inte kan vänta. Föreningslivet ändå, va. 



fredag 4 juli 2025

Roaming in far off territory

I förrgår, när det alltså var 32 fucking grader varmt, så upplevde vi att det ändå var rätt svalt inomhus.  Ett tag efter att man kommit in åtminstone, men det gick ju fort att vänja sig och då fick man gå ut en sväng för att få lite perspektiv. Inomhustemperaturen var nämligen 26 grader, men jämfört med 32 så var det ju...ja, svalare åtminstone. Igår morse var det fortfarande 26 grader på nedanvåningen där fönstren varit stängda under natten, och när jag kom hem igår var det som en bastu trots att det blivit mer normala sommartemperaturer utomhus, 23 grader någonting. Oh the joy of betonghus. Gick ut med hundarna i skogen, kom sedan hem och öppnade alla fönster i hela huset för att få in den lite svalare luften. Städade, bäddade rent i sängarna, tränade sedan ett pass som hette BURN, BABY, BURN som var inriktat på core. Kändes medel i jobbighet, ingen speciell träningsvärk idag så någon form av bålmuskulatur har jag väl tydligen ändå. Avslutade med lite yinyoga, sedan låg jag på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Älskar att läsa om hur livet puttrar på hemma hos Marianne och Carl Johan och hur gulliga de är mot varandra. 
Sen skulle hundarna ha mat och hönsen skulle stängas in. De brukar gå in självmant när de tycker det börjar bli kväll, och de som ännu inte gått in brukar komma ilande när jag kastar ut lite mat i hönsgården vilket jag gör varje kväll, men igår var det som förgjort. När jag trodde att alla var inne så visade det sig att en av Cream Legbarhönorna fortfarande örlade omkring ute i trädgården och när jag skulle fösa in henne så flaxade hon över staketet till den andra delen av trädgården, in under några buskar förstås där man inte kunde komma runt. Under det debacle som uppstod tills hon var tillbaks på rätt sida igen så promenerade de flesta av hönsen som gått in i hönsgården ut i trädgården igen. Det var bara att låta det vara och gå in och läsa en stund till, nästa gång jag kom ut så var alla inne även om jag fick leta ett bra tag  bland buskarna inne i hönsgården för att hitta Cream Legbarhönorna som är rätt skygga och håller sig på sin kant. En (Lillemor) ligger ju fortfarande och ruvar så henne vet man åtminstone var man har, men de andra två har en förmåga att göra sig osynliga. Men till sist hade jag räknat in hela flocken och kunde stänga för dom och gå in. 

Så var det fredag! Jobbveckan har väl varit sådär, känns som att alla är trötta och lite stingsliga. Känns också som att vissa personer i vissa frågor väljer att bara titta på myntets ena sida och dessutom ger sig själva orimligt mycket tolkningsföreträde, men det är väl bara att försöka släppa det och gå vidare.  Tänker att karma kommer att bita dessa människor i röven på ett eller annat sätt, den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi, osv. 

Idag ska jag springa intervaller efter jobbet så får jag se hur det känns. Förhoppningsvis bra? Sen hem och slappa resten av dagen och så tidigt i säng. Imorgon ska jag vara med på en prova på-dag i ett hundsammanhang. Är verkligen inte jättepepp, men har man lovat (vilket jag gjorde i ett svagt ögonblick) så har man och då får man bara ta sig samman och vara professionell. Men resten av helgen är det i alla fall tomt i kalendern. Min man jobbar sista dagen innan semestern idag, själv ska jag knota på i tre veckor till. Vi får en vecka tillsammans i år i alla fall, förra året fick vi noll. Fördelen med det upplägget är i alla fall att min man förhoppningsvis ska bygga klart (det förbannade) uthuset under sina tre ensamma veckor så att vi kan få ordning där. Det är ju längesen golv, tak och väggar kom på plats,  så egentligen är det bara detaljer som återstår. Olyckligtvis är det enligt min man petigt med detaljerna, och petigt är därför också lika med "tar jättelång tid" även om han faktiskt har varit disciplinerad och gjort något lite nästan varje dag även i veckorna och då går det ju åtminstone framåt. Hans problem är att han ibland har enormt lång startsträcka, och tidigare evighetsprojekt har blivit evighetsprojekt just för att det inte har blivit något gjort i veckorna p g a trött efter jobbet (vilket jag i och för sig förstår och respekterar), men sen har heller inget blivit gjort på helgen p g a då ska man vara ledig. Men det var då, nu är han ute en stund varje kväll OCH rätt många timmar varje helg. Sen är det ju otroligt att det ska ta sådan tid ändå, det räcker tydligen inte att räkna med faktor Pi utan man får kanske börja multiplicera med något i stil med Avogadros konstant (6.02214076×1023) för att komma någonstans i närheten av så lång tid (och så mycket pengar) som ett byggprojekt faktiskt tar vs vad man ursprungligen uppskattar. 

Apropå pengar så kom det ett prisförslag från verkstaden för att fixa det som de upptäckte på servicen, det var bromsar och  stötdämpare och fan vet vad mer som skulle bytas och det skulle landa på närmare 20 papp, och då är ändå bilverkstan i byn en av de billigare. ZzzZZZzzz. Hatar bilar, eller rättare sagt allting som kostar pengar som man aldrig får tillbaks. Vi får kanske köpa en annan bil? tyckte min man, men det är ju inte som att det alternativet kommer att bli billigare. Hur man än vänder sig har man röven bak, osv. 

Jaja, det får bli ett senare bekymmer. Nu ska arbetsdagen stökas undan så att det kan bli helg någon gång. 

torsdag 3 juli 2025

Trettiotvå grader i skuggan

Igår var det väl någon form av värmerekord, det gjorde väl inte så mycket så länge man satt på sitt svala luftkonditionerade kontor, men förr eller senare får man ju bege sig ut i verkligheten och där var det varmt. VÄLDIGT varmt. Tog en promenad samma runda som jag egentligen hade tänkt springa, det var jobbigt nog även om det tack och lov fläktade lite. De delar som gick i skogen var skuggiga och lite mer behagliga, men där var det en massa flugor så det var inte fullt så behagligt som man skulle kunna önskat.  Fick i alla fall ihop en runda på lite drygt 6 kilometer. 

Svängde inom affären på hemvägen, kom hem, släppte ut hundarna i trädgården, anser inte att de har något större behov av att gå promenader när det är så här varmt. Pratade i telefon med min bror, gick och släppte ut hönsen i sin del av trädgården, undrade sedan var Tage hade blivit av och det visade sig att han hade hittat herr eller fru Igelkott som synts lite då och då i trädgården nu i år, och han försökte göra processen kort med denna, som han upplever det, inkräktare. Erfarenheten borde ha lärt honom att det inte är en bra idé, men konsekvensanalyser är uppenbarligen inte hans starka sida. Fick tag på honom, konstaterade att han blödde i munnen men det är synd att påstå att han verkade ledsen för det. Tog in hundarna igen, pratade vidare en god stund med min bror, gjorde sedan fotrehab och körde ett lite längre yinyogapass. Tidigare har jag bara kört korta varianter på kanske en kvart, nu testade jag ett som var 40 minuter. Det gick bra och var precis lagom nivå av träning i värmen. 

Gjorde en smoothie och åt den plus frukt och knäckebröd till kvällsmat. Väntade på att diskmaskinen skulle bli klar så att jag skulle kunna tömma den, men det var ju FAN vad det tog tid. Gick ut och samlade in hönsen, fyllde på vatten i alla deras behållare, vattnade lite av mina sådder, gick in, nähä, det var fortfarande 20 minuter kvar. Gick upp och lade kläder som ska till klädinsamling och som har legat på en stol i sovrummet rätt länge i väntan på att jag ska få feeling, i en säck. Fick ytterligare feeling och rensade ut lite mer ur garderoben. Blev en säck till, ingen av dom var fulla upp till kanten, men ändå. Bar ut dom i bilen och tänkte slänga dom i en sån här insamlingsigloo som ligger några hundra meter från jobbet, men där fick jag tji för den var inte kvar, upptäckte jag i morse. Jaja, tror att det finns en i byn så jag får se om jag kommer ihåg det på hemvägen. Om inte den också är borttagen? Nu när textilavfall från och med i år ska sorteras ut separat så fick ju folk i alla fall i början av året det inte alls genomtänkta rådet att lägga sina trasiga och smutsiga kläder i klädinsamlingarna eftersom återvinningscentralerna inte hade någon lösning, i alla fall inte häromkring. Det kan väl vem som helst kunde begripa att Erikshjälpen och Röda Korset och liknande inte har någon som helst nytta av gammal lump, och hur svårt kunde det vara för återvinningscentralerna att bara ställa ut en container och märka den med "textilavfall"? Jättesvårt tydligen, för det tog flera månader innan det var löst. Nu är ju inte mina utrensade kläder avfall utan bara sånt jag inte använder, så det ska ju inte slängas utan lämnas till någon form av secondhandverksamhet. Får uppenbarligen sondera terrängen lite angående det. 

Idag är det torsdag, har inga jobbmöten inbokade så jag ser fram mot en dag av fokus och ostördhet. Idag är det svalare, ska "bara" bli runt 23-24 grader. Skönt. Har sovit rätt okej i natt trots monstervärmen, var vaken ett tag vid ett-tiden, men somnade om ändå hyfsat snabbt. Tidigare har jag och min man haft en kamp om ifall fönstren i sovrummet ska vara öppna eller stängda, jag har velat ha öppet p g a får panik när det är för varmt, medan han tidigare alltid har propagerat för stängda fönster och kommit dragande med gamla mossiga argument om att han får ont i ryggen av att ligga i drag. Nu har han tack och lov också anslutit till Team Öppna Fönster, oklart vad som fått honom att ändra sig men det behöver man ju inte spekulera i. 
Efter jobbet väntar städning (zzzz), sen ska jag träna ett Vibespass. Hade tänkt prova ett som heter "Eld i baken", men med tanke på den MONSTRUÖSA träningsvärk jag haft sedan måndagens pass (ja, det börjar gå över nu men känns fortfarande), fortfarande väldigt lite i axlar och armar, oproportionerligt mycket i gluteus maximus, så kanske jag testar något annat, typ core. Vi får väl se vad det blir. 
 

onsdag 2 juli 2025

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skelettöns gåta

Boken börjar med att ALFRED HITCHCOCK av en ren händelse hör av sig och frågar om det möjligtvis är så att de Tre Deckarna har dykcertifikat, vilket de ju höll på att ta i Juvelgåtanoch nu har de alltså avlagt examen och har ytterligare kompetenser på sin digra meritlista. Det visar sig att PETERS fader, som ju är en rätt så berömd filmfotograf, är iväg och spelar in film långt bort på östkusten, i (det förmodat fiktiva området) Atlantic Bay, och nu har Hitchcock fått veta att det börjat hända mystiska saker där. 
Där finns en ö med det fantasieggande namnet SKELETTÖN, där det sägs spöka för en gång i tiden fanns det ett nöjesfält där (eller korrekt: det finns fortfarande kvar, men övergivet) där en rik flicka vid namn Sally Farrington propsade på att få åka karusell fastän det var ett förfärligt oväder och synden straffar sig som bekant själv, blixten slog ner i karusellen och Sally Farrington dog jämmerdöden och sägs nu gå igen på nöjesfältet, därav övergivenheten av detsamma. Nu när filmteamet dragit in så har det  utöver spökerierna också förekommit stölder och bråk och Alfred Hitchcock tycker därför att den rimliga lösningen är att skickaTre Deckare kors över kontinenten för att snoka runt lite och undersöka saken, fast under täckmantel som lite statister i några dykscener som också ska spelas in i ovan nämnda film.

Knappt hinner deckarna lämna Hitchcocks residens i Hollywood förrän de sitter på planet österut, och som vanligt redogör BOB lite kring vad han har hittat för matnyttigt om Skelettön på biblioteket. Såklart lär det finnas en skatt någonstans där som en pirat vid namn Jack Enöra dumpat en gång i tiden och som ingen hittat. JUPITER bidrar med fakta om en annan ö strax intill Skelettön, HANDEN heter den, och den har en slags vindgejser där vatten sprutar upp när det stormar vilket ju är ett naturfenomen som vilken 14-åring som helst skulle finna spännande (not).
När de kommer fram blir de upphämtade av en karl med slug blick, SAM, som verkar lite märklig och otrevlig, och det visar sig så småningom stämma för han kör inte alls till den lilla staden Fishingport där de ska inhysas hos en MRS BARTON, utan lurar ut dom till vad de först tror är Skelettön men som visar sig vara den intilliggande ön Handen där han utan vidare lämpar av de unga tre i full storm dessutom, som ett mycket missriktat practical joke som ingen begriper vad det går ut på. Där sitter de och kan inte annat, men som tur är kommer en flink grekisk grabb, CHRISTOS, eller Chris som han föredrar att kallas, seglande från ingenstans och ser till att de kommer i land. Chris anförtror sig utan vidare att han och hans fader, båda dykare, är fattiga och dessutom allmänt misstrodda på hela Skelettön på grund av att de är utlänningar, hans fader har dessutom drabbats av dykarsjuka och är delvis förlamad  och därför dyker Chris omkring och letar efter Jack Enöras skatt som ska ge honom tillräckligt med kosing för att ta sin fader hem till Grekland igen, vilket verkar vara förutsättningen för att bli frisk. Medan de seglar tillbaks mot Fishingport så ser de det gamla nöjesfältet på Skelettön tändas upp och "en jänta i vit klänning" a k a karusellspöket Sally Farrington, syns glida omkring. Jupiter vill förstås dit per omgående för att undersöka saken men blir för ovanlighetens skull nedröstad och inom kort är de alla (utom Chris) lyckligt installerade hos mrs Barton. 

Nästa morgon kommer Peters fader i sällskap med den lokala ordningsmaktens representant KOMMISSARIE NOSTIGON som identifierar Sam som en person som "gör vad som helst för pengar" och som "gillar att jäklas med folk". Sen börjar man, mest Peters fader, ifrågasätta Chris, hur kunde han och ingen annan veta var deckarna befann sig plus att han ju är utlänning och därmed per definition allmänt skum och potentiellt misstänkt tjuv. Det är tydligen allmänt känt att Chris behöver pengar åt sin sjuke fader så därför kan det ju mycket väl vara han som ligger bakom de mystiska stölderna som filmteamet drabbats av. Lite så går snacket utan att man kommer någon vart med det, men kommissarie Nostigon ska i alla fall ta ett snack med den här Sam, för ingen har ju gett honom uppdraget att hämta deckarna så det är något av ett mysterium. 

Sedan ska deckarna äntligen gå se Skelettön med egna ögon och där får de först träffa diverse folk från filmteamet: regissören ROGER DENTON, biträdande regissören HARRY NORRIS (oklart om han är släkt med deckarnas ärkefiende STÖREN NORRIS eller bara en produkt av torftig fantasi hos författaren), dykinstruktören JEFF MORTON samt vakten TOM FARRADAY som städslats med tanke på stölderna och oroligheterna i samband med filmteamets närvaro på Skelettön. Mr Denton är irriterad pga stölderna och förseningarna och dessutom får de inte igång den gamla skruttiga berg- och dalbanan i vilken en maffig slutscen ska utspela sig, och han hotar att åka tillbaks till Hollywood och filma scenerna där istället. Jupiter räknar då ut att det måste ligga i någons intresse att få filmteamet därifrån (smart). 
Deckarna strosar iväg för att utforska en grotta och där träffar de Chris igen. De frågar det alla undrar, nämligen hur han, Chris, kunde hitta deckarna på Handen så snabbt och det visade sig att han hört några gubbar prata om att "deckarungarna" kunde "behöva ett handtag" och då räknade han raskt ut att det betydde "ett tag på Handen" och så var det med den saken. Chris visar sedan upp några gulddukater från kapten Enöras skatt som han hittat när han dykt, men knappt hinner dom börja spekulera kring det förrän Tom Farraday dyker upp och börjar gorma om att Chris är en lymmel eftersom han, Tom Farraday alltså, är övertygad om att han, Chris alltså, ligger bakom stölderna eftersom han, Chris då, både är utlänning och fattig (klart som korvspad). Chris försvinner och Tom Farraday meddelar att nu är det dags för deckarna att ut och dyka med Jeff. Medan de traskar dit berättar han att för tio år sedan jobbade han som vakt på ett värdetransportbolag som blivit rånat av två bröder, BILL och JIM BALLINGER, och i samband med det fått en smäll på axeln som gett honom men för livet. Kustbevakningen hade sedan sett två män i en båt hiva pappersbuntar överbord, det visade sig vara bröderna Ballinger som, antog man, dumpade rånarbytet som aldrig hittades fast de åkte fast och fick fängelsestraff. Nu har det alltså gått tio år och de har nyligen blivit frisläppta. Tom är inte så lite bitter över sin fördärvade arm och har god lust att "betala igen" (huuu).

Sedan får deckarna visa prov på sina dykarfärdigheter, det går bra för Bob och Peter men det visar sig att Jupiter håller på att bli förkyld så för honom blir det dykförbud direkt. Peter hittar en gulddukat och det är ju toppenspännande för finns det en så måste det ju finnas fler och tänk om de skulle hitta kapten Enöras skatt?

På kvällen kommer Peters fader till pensionatet pch är butter p g a karusellen och Sally Farringtons påstådda vålnad. Nästa morgon är Jupiter dyngförkyld och skickas till doktorn (rimligt), medan Peter och Bob ger sig ut på skattjakt med Chris. Jupiter frågar i tur och ordning ut först mrs Barton och därefter DOKTOR WILBUR och får reda på både ett och annat, bland annat att "spökerierna" var ett pojkstreck för många år sedan, och det ryktet plus och kanske framför allt ett konkurrerande nyöppnat modernt nöjesfält gjorde att stället på Skelettön fick slå igen.
Under tiden seglar Chris, Bob och Peter ut till Handen för att dyka efter potentiella skatter, och bäst när de ligger på en klippa och solbadar (p g a ingen skatt hittades) kommer en stor motorbåt och rammar Chris segelbåt så att den och alla deras kläder och grejer sjunker till botten! Det var ju verkligen botten! Men de är inte handfallna utan börjar dyka efter sina pinaler och i samband med det hittar Chris en underjordisk grotta (som visar sig ha förbindelse med den där vindgejsern så att det finns som en liten luftficka uppe vid taket), och i den hittar de sedan en rätt så rejäl mängd gulddukater. De grips av guldfeber och dyker som besatta och upptäcker inte förrän det är för sent att Chris sjunkna segelbåt flyttat sig med hjälp av strömmarna  och nu sitter i grottans öppning som korken i en flaska. Instängda! Tidvattnet stiger! Panik! 

Hemma på kammaren sitter förkylda Jupiter och oroar sig, och tillsammans med Jeff ger de sig ut till sjöss för att leta. De hittar kläderna men av grabbarna syns inte ett spår. Men sen hör Jupiter röster från vindgejserns mynning, han och Jeff lyckas bogsera bort segelbåten från öppningen och därmed också rädda grabbarna från ond bråd drunkningsdöd. Men det är ur askan i elden för Chris del, för någon har snott dyra kameraobjektiv från filmteamet och Chris kniv (som alla tydligen vet är hans) återfinns på brottsplatsen, så det blir raka vägen till arresten för hans del. 
Kommissarie Nostigon kommer förbi och berättar att objektiven återfunnits hemma hos Chris så nu ser det verkligen mörkt ut. Deckarna visar då upp gulddukaterna som bevis för att Chris inte skulle behöva stjäla, men tyvärr blev ju objektiven stulna innan dukaterna hittades så det höll inte. Mrs Barton råkar få syn på allt guld och innan någon vet ordet av är ryktet ute och Skelettön nedlusad med skattjägare till filmteamets stora förtret. Men Jupiter kommer med det strålande förslaget att de ska göra en kortfilm om folk som letar guld, vilket faller i god jord hos mr Norris. 

Sedan räknar Jupiter ut vad den verkliga hemligheten med Skelettön borde vara, och skickar dit Peter och Bob för att kolla om hans teori stämmer (vilket den givetvis gör). Själv är Jupiter för mansförkyld för att följa med. Peter och Bob beger sig till ön och på vägen dit träffar de Tom Farraday och bladdrar ur sig hela Jupiters teori, som i korthet går ut på att bröderna Ballinger bara låtsats dumpa sitt rånbyte och istället gömt pengarna på Skelettön, gissningsvis i grottan, och därför låtit iscensätta spökerierna för tio år sedan för att skrämma bort eventuella besökare under tiden de satt i finkan. Filmteamets närvaro satte såklart käppar i hjulet för denna GENIALISKA (om än väldigt långsökta och komplicerade) plan. Sen visar det sig att Tom Farraday är och har varit i hemlig maskopi med bröderna Ballinger i alla år och de tar Peter och Bob tillfånga och binder dom med Tom Farradays sönderrivna skjorta och hotar med att "göra sig av med dom" så fort de har hämtat sina ovan nämnda gömda pengar. 

Där ligger Bob och Peter och kan inget annat, men plötsligt dyker Chris upp från ingenstans och befriar dom och de simmar därifrån. Det visade sig att den hyvens kommissarie Nostigon sett till att han blivit frisläppt mot borgen och då hade Chris räknat ut att han senast lagt ifrån sig sin kniv uppe vid grottan och där måste Tom Farraday ha hittat den och lagt den vid platsen för de stulna objektiven (solklart) så han, Chris, skulle kolla vad han, Tom Farraday, kunde tänkas ha i kikaren. Mycket, visade det sig och Chris blev vittne till när bröderna Ballinger dök upp och Peter och Bob blev tillfångatagna. Sedan blir de alla tre vittnen till när bröderna och Tom återvänder med bytet och finner sina fångar försvunna (retfullt).Bröderna tror att det är Tom, som blev satt att vakta, som har knutit upp repen (ändå rimlig tanke) och det utbryter en hätsk ordväxling i vilken det framgår att brödena Ballinger ska med en väntande båt till Sydamerika och det är bråttom! MEN, då har den listige Chris slitit loss tändstiften så båten startar inte, och medan de håller på och svär och donar med det så kommer ett par polisbåtar farandes (eftersom Jupiter sent omsider kommit på att det mest sannolika var att bröderna Ballinger kunde vara i krokarna, detvillsäga FARLIGT, men så fort han kom på det rusade han till polisen och säga vad man vill om ordningsmakten i Fishingport, men beredskapen för utryckning till sjöss mitt i natten är minst sagt god) och de försöker fly till fots men den driftige Chris gömmer sig bakom ett klippblock och lägger fälleben på dom med hjälp av en gren. Vilt slagsmål bryter ut men kommissarie Nostigon och hans mannar dyker upp i precis rätt ögonblick och fångar in alla skurkar på ett bräde. 

Äventyret avslutas i vanlig ordning med ett eftersnack på Alfred Hitchcocks kontor där de sista lösa trådarna knyts ihop och allt får sin förklaring. Den inledande kidnappningen till Handen var till exempel iscensatt av bröderna Ballinger med syfte att locka hela filmteamet från Skelettön för att leta, men detta hindrades av ovädret plus att Chris ju hittade dom tidigare än beräknat så den planen gick ju i stöpet. Transportbolaget som blivit rånat betalade ut en rejäl hittelön som alla var eniga om att Chris skulle få och det räckte både till läkarvård för pappan och biljetter hem till Grekland för dom båda. Slutet gott, allting gott. THE END! 

Gonna send a million volts into your feet

Igår hade min man bilen så jag skulle ta bussen hem. För att ta sig till järnvägsstationen, från vilken landsortbussarna utgår från, kan man antingen åka lokalbuss eller gå. Att åka lokalbuss tycker jag är astråkigt eftersom den stannar överallt (ändå rimligt) så man, jag, får alltid känslan av att det skulle ha gått mycket fortare att gå. Att gå tar avsevärt längre tid, men man kommer ju åtminstone framåt, står inte stilla och väntar på att folk ska fumla fram sin telefon, öppna Skånetrafikens app och scanna sin biljett. Valde därför promenadvarianten och gick till en annan busshållplats än den vid järnvägsstationen, det är ungefär lika långt men jag inbillade mig att det var lite skuggigare eftersom det igår var 28 grader varmt och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Det var inte alls särskilt behagligt att traska fram på gator där värmen liksom studsade tillbaka från asfalten och den där skuggan nog bara fanns i min fantasi. Insåg dessutom att jag, eftersom jag stått och dösnackat med S en stund innan jag gick från jobbet, nog inte skulle hinna med den buss som gick 52 från järnvägsstationen utan skulle bli tvungen att vänta på nästa. När jag var kanske 100 meter från busshållplatsen så gled Nästan-Österlenbussen in, så jag lade in en sprint värdig Linford Christie när han vann OS-guld på 100 meter i Barcelona 1992 samtidigt som jag famlade fram telefonen, slog in pinkod och öppnade biljettappen. HANN MED! Kanske snarare p g a snäll busschaufför än min insats som löpare, men det behöver man kanske inte låtsas om. 

Kom hem, släppte bara ut hundarna i trädgården en stund och det var de fullt nöjda med. Gick in, tränade ett stillsamt pass pilates, förundrades över att jag fortfarande har sån GRYM träningsvärk i röven? Hur kan gluteus maximus vara de muskler som fått jobba mest i ett pass med hantlar där jag efteråt var helt darrig i armarna? 
Gjorde sedan en smoothie som var exakt vad jag behövde i den här värmen. Ställde klockan och tog en powernap på 20 minuter och låg sedan på soffan och slöade tills min man kom hem, åkte till stallet för ett litet möte som för en gångs skull blev litet, var hemma strax efter 19 igen. Läste en stund innan det var läggdags. Trodde jag skulle sova dåligt i natt också p g a värmen och ovan nämnda powernap, men har sovit helt okej. Skönt. 
Idag ska det enligt prognosen bli TRETTIOTVÅ GRADER VARMT. Det är ju i det närmaste inte mänskligt? På jobbet går det ju absolut an att vara för vi har bra luftkonditionering, men i övrigt får man bara planera för att göra så lite som möjligt känner jag. 

tisdag 1 juli 2025

Somewhere after midnight in my wildest fantasy

Igår jobbade jag, åkte sedan till en sån här, jag vet inte vad man egentligen ska kalla det för det låter lite sådär att säga "utlänningsbutik", men ja, ni fattar kanske, eftersom de har rätt bra priser på frukt och grönt, samt lite annorlunda utbud och det kan ju vara kul som omväxling till Willys och Coop. Köpte en kasse frukt, åkte sedan hem och gick 7,5 svettiga kilometrar med hundarna. Körde sedan ett Vibes-pass med hantlar som hette BE DETERMINED. Tänkte först köra med 6 kiloshantlar men fegade ur och ändrade till 3. Det var nog en DJÄVLA tur för det var s-v-i-n-j-o-b-b-i-g-t. Körde sedan 15 minuters yinyoga medan svetten droppade. Idag har jag av någon anledning mest träningsvärk i röven, vilket känns lite märkligt för jag var helt slut i armarna efteråt. Men tydligen har sätesmusklerna jobbat mest av alla. 

Sov som en kratta i natt, det var varmt, fönstren var öppna, barn på gatan har sommarlov och är ute och tjoar och tjimmar till typ 23?, och äldre barn som också har sommarlov är ute och kör moped, min man snarkade, osv osv. Ändå vaknade jag tio minuter innan klockan ringde, inte direkt pigg och full av energi men det var lika bra att masa sig upp. Gick en runda med hundarna i väntan på att min man skulle vakna och bli klar, han skulle ha bilen för han ska till tandläkaren idag och har uppenbarligen inte fattat konceptet att det går att boka om tider så att det ligger i anslutning till när arbetsdagen antingen börjar eller slutar. Åkte med honom till jobbet och sen ska jag ta bussen hem i eftermiddag. Ikväll ska jag till stallet för ett litet möte om vår hemsidan. Jag är mest intresserad av att den ska vara användarvänlig och ha mycket information men är inte speciellt duktig på design, så när jag skulle göra klubbens nya hemsida förra året så sa jag att vi kan väl vara några stycken som tycker till om färg och typsnitt och sånt. Tyckte sen att det som föreslogs inte var speciellt snyggt, men man kan ju inte bjuda in folk att vara med och sen bara nee. Men nu har det kommit in en tjej i styrelsen som är jätteduktig på design så nu ska hon och jag träffas och förhoppningsvis ge hemsidan en liten ansiktslyftning.