I rättvisans blod

Har läst I rättvisans blod av Nilla Kjellsdotter. För några år sedan läste jag Flickan i stenparken, som jag ändå gillade. Sen läste jag Himmelsgården och Tills natten är slut som jag helt ärligt bara tyckte var sådär, och hade väl i stort sett bestämt mig för att fimpa Mija Wadö och hennes kollegor i Österbotten för gott, men så hörde jag talas om den här, som tydligen utspelade sig INNAN Flickan i stenparken, som jag var övertygad om var första delen i den här serien, så då var jag tvungen att låna den på ren nyfikenhet. Detta är handlingen: 

En tidig morgon i slutet av november hittas en småbarnsmamma död ute på sin gård i Oravais. Allt tyder på att hon har blivit mördad. Kriminalkonstapel Mija Wadö och hennes kollegor på Österbottens polisinrättning blir tilldelade fallet. Snabbt riktas misstankarna mot kvinnans man, en ökänd hustrumisshandlare.
När ytterligare en kvinna i samma ålder kort därpå hittas mördad är Mija och hennes kollegor inte längre säkra på att de gripit rätt man.
Ledtrådarna är få och polisen saknar ett tydligt motiv.
Står fler offer på tur? Vad har de till synes olika kvinnorna gemensamt? Och kommer Mija och hennes kollegor hinna fånga gärningsmannen innan han slår till igen?

Alltså, NÄE kände jag när jag läste den här boken. Den var faktiskt riktigt dåligt skriven, stolpiga karaktärer (åtminstone poliserna), stolpig dialog, ett i mina ögon otroligt långsökt motiv, fruktansvärt mycket utfyllnad med ovidkommande detaljer som inte tillförde någonting. Den här boken får en hästsko av fem möjliga.