Äntligen fredag!, kan jag känna och ibland tänker jag att det är lite sorgligt att liksom hela livet ska gå ut på att rulla runt i ekorrhjulet med siktet inställt på helgerna som enda ljuspunkt i tillvaron. Och då gillar jag ju ändå mitt jobb, för det mesta i alla fall, även om jag får smärre utbrott av irritation över folk allt som oftast. Men själva jobbet i sig är ändå intressant och utmanande och aldrig tråkigt, jag gillar min chef och han gillar mig och jag har det på det stora hela väldigt bra.
Mitt förra jobb var enformigt och väldigt styrt, det var sex minuters paus per arbetad timme, och fan ta den som inte återfanns på sin plats när de sex minuterna var till ända. Då fick man en uppsträckning av någon av de två arbetsledarna vars enda uppgift verkade vara att cirkla runt och kolla så att ingen maskade. Sedan var det tretton minuters rast varje för- och eftermiddag och tjugoåtta minuters lunch, och då var det klockor som ringde när rasten började, klockor som ringde när det var två minuter kvar av rasten så att man skulle börja resa sig och marschera ut till maskinerna för att kunna ligga i startgroparna för att börja arbeta när klockorna sedan ringde ytterligare en gång för att markera att rasten var över (jag föreslog en gång att det även skulle ringa en klocka två minuter innan rasten började för att man skulle kunna börja stänga av och börja gå mot det hägrande lunchrummet, men det föll inte i god jord ens som skämt).
På den tiden (i alla fall inte där) så brydde sig ingen om psykosocial arbetsmiljö och vikten av att känna att man har handlingsutrymme för att kunna påverka sin situation, utan ett jobb var ett jobb var ett jobb. Men vi var ett gött gäng som var unga och odödliga som gjorde att det ändå var kul att gå till jobbet. Inte för att jobba utan för att träffa de andra. Tror dessutom att om man en gång har haft ett jobb där allting var extremt hierarkiskt, rätt så nepotistiskt och där man lika gärna kunde hänga hjärnan på en krok i omklädningsrummet när man stämplat in eftersom man ändå inte hade någon användning för den de nästkommande åtta timmarna, så uppskattar man mer när man sedan får det bättre. Eller i alla fall gör jag det. Men bara för att jag nu har ett jobb som är väldigt fritt och intressant så betyder det ju inte att jag inte uppskattar när det blir helg.
Så vad händer i helgen då? INGENTING, det är det som är grejen. Älskar att ha tomma helger där man inte behöver passa tider eller åka någonstans utan bara kan skrota omkring och göra vad som faller en in. När jag kollade i jobbkalendern för nästa vecka så trodde jag att jag såg i syne för det var bara tre möten inbokade på hela veckan. Inte för att det betyder att det inte finns saker att göra, men vissa möten är bara så irriterande. Vi är på väg in i högsäsong och det betyder att när man ska följa upp saker så är det ingen som har hunnit med någonting och det hade väl varit förståeligt om det inte är så att när samma möten sker under lågsäsong så har man istället "glömt", "jobbat med annat" och liknande lama ursäkter.Och då är det grejer som vi bestämt gemensamt ska göras, men man har ju tydligen extremt olika uppfattning om hur man prioriterar. Får jag en specifik arbetsuppgift så vill jag kunna bocka av den som slutförd så fort som möjligt, medan vissa mest verkar se en dedikerad uppgift som ett luddigt förslag på hur de skulle kunna fördriva sina dagar i någon avlägsen framtid, vilket verkligen är Så. Irriterande. Jaja, det är som det är när man jobbar i Ankeborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar