The sweet silver song of a lark

Igår var väl en helt vanlig jobbdag  där inget speciellt hände. Ute var det riktig sommarvärme, sol, blå himmel och kanske 23 grader varmt. Kände inte det minsta för att springa under sådana förutsättningar så jag körde ett pass stavgång istället. Det var inte heller någon sinekur, för jag har såna här BungyPumpstavar med inbyggd fjädring så det tar rätt bra. Tog en runda på drygt 6 kilometer, svetten flödade och jag ångrade att jag ändå inte hade bytt om till träningskläder men det var ju så dags.

Kom hem, var ute med hundarna i trädgården en sväng, körde sedan ett pass tabata innan det var dags att  äta kvällsmat och slutligen åka till stallet och sen hem igen. 

Ska till kiropraktorn för behandling idag, tyckte först att det var toppen att få morgontider runt 7, men nu vet jag inte riktigt, tycker det blir lite splittrat men det hade det väl blivit oavsett i och för sig. Det tar en kvart att köra dit, en kvart att köra tillbaka och själva behandlingen tar väl också en kvart. 

Idag, eller rättare sagt ikväll, är det även styrelsemöte i stallet och det brukar bli sent. Inte för att mötet i sig är schemalagt i timmar, men det blir ändå nästan alltid så att man dröjer sig kvar för att avhandla något som inte avhandlats på mötet, off eller on the record, det kan variera. Vi är ju mitt i en omorganisation och imorgon ska vi förhandla med facket och det har varit ett djävla snärj att koordinera alla delar. När förhandlingen är i hamn, om den blir det villsäga, ska den nya organisationen sedan sättas på plats. En organisation som är betydligt tightare och mer slimmad än nu, det kommer inte att bli enkelt och ibland känns det nästan som en övermäktig uppgift för en ideell styrelse. Men vi får väl se var vi landar någonstans i det här. Förhoppningsvis blir det bra, även om vi riskerar mycket. Men vi riskerar ännu mer av att inte göra något alls, helt overksamma kan vi i alla fall inte sitta och se hur vi går med förlust månad efter månad och det är ju inte realistiskt att ett sjunkande skepp plötsligt börjar gå för fulla segel av sig självt även om vi hoppats in i det längsta. Något måste ju göras, även om det är surt att behöva vara den som gör det.