Standing in the cold rain

Igår var jag först hos kiropraktorn på morgonen och fick ström i röven, fast han föredrar nog att kalla det för tens-behandling av sätesmuskeln. Jag tycker ju att det har blivit lite bättre, men det är väl för tidigt att säga än. Känns lite som träningsvärk efteråt så det är svårt att sortera ut vad som är vad i denna härva av nerver som skickar signaler angående saker i kroppen. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet, jobbade, hade möten, fick en muntlig inbjudan till en heldag med Projektet i Malmö nästa tisdag som jag oreserverat tackade ja till innan jag ens hann tänka efter vad det kunde innebära för mig ifråga om logistik, för att inte tala om social utmattning av att nätverka och mingla med branschfolk och vara alert och såklart ska ju allting också vara på engelska vilket ju också tar en del på krafterna. Men men. Ibland får man väl bjuda till och hoppa lite när det påbjuds att man borde. 

Åkte sedan till sjukhuset för att i tur och ordning träffa en läkare och en narkosläkare. Det stod i kallelsen att besöket allt som allt beräknades ta 2½ timme, och det började bra med att läkaren hade fastnat på någon operation och var en halvtimme försenad, vilket gav mig tid att sitta och spela Color Block Jam tills alla mina liv tog slut. Samt fylla i en hälsodeklaration, jag hade redan fyllt i en men den var de inte intresserad av för den skulle narkosläkaren ha, utan jag fick en annan där man fick svara på alla möjliga saker om allt från mediciner till kostpreferenser "för att ens upplevelse skulle bli så bra som möjligt". Jamen gulligt ändå.

Fick sedan träffa en jätterar tjej som såg ut att vara ungefär 12 år gammal, vilket hon förmodligen inte var eftersom man gissningsvis inte kommer in på läkarlinjen som sjuåring, fast vad vet man. Hennes uppgift var i alla fall att berätta saker som den förra läkaren hade glömt att berätta, för det här med att skära i närheten av ansiktet är tydligen ingen lek alls. Det kommer ju att bli ett ärr ungefär här, sa hon och visade på sig själv från örats ovankant till ner längs med käklinjen, och då är det alltså Frankensteins monster som ska in på lodrätt åtta som tänkbara framtida utseenden tillsammans med Quasimodo och drottning Silvia. Sen kan man drabbas av ytterligare en grej som hette någonting i stil med hummelihum:s syndrom som var något av det sjukaste jag hört i hela mitt liv. Det här syndromet yttrar sig nämligen som att man börjar svettas, men BARA i det område där nerven är skadad och BARA i samband med att man äter. Som alternativ till att se ut som Quasimodo och/eller drottning Silvia lät det ju ändå rätt habilt om man får välja, men det vet man ju förstås aldrig. Kanske är det jättejobbigt, som att ha ett  litet lokalt Niagarafall från en väl vald del av ansiktet där svetten forsar fram i strida strömmar varje gång man ska sleva i sig en måltid? Men alltså, HERREGUD?

Sedan lyssnade hon på lungor och hjärta (det där med EKG var nog något som jag själv fantiserat ihop) och där hann jag stressa upp mig något enormt för jag tyckte att hon lyssnade så himla länge när hon sa att jag skulle andas riktigt djupt, så jag tänkte att nu har hon väl hittat någon djävla lungemfysem eller hjärtpaj. Men det var för att jag andades så långsamt, haha. Allt lät bra, tack för det. 
Eftersom den här tumören jag måste opereras bort pga att den kan bli elakartad över tid så har jag nojat en del över begreppet "tid" i det här sammanhanget, är det tio veckor eller tio månader eller tio år? Det passade jag på att ventilera, fattar såklart att ingen kan lova något men i alla fall den här läkaren skulle bli "mycket förvånad" om den tumör som konstaterats godartad i januari skulle visa sig vara elakartad ett halvår senare. Dessutom är det bara ungefär 10 % av de här tumörerna som blir elakartade, så det känns väl som att oddsen ändå är på min sida? Fast: never tell me the odds, som Han Solo skulle ha sagt. 

Sen fick jag ta hissen en våning upp och lämna ifrån mig min hälsodeklaration som jag haft liggandes hemma sen i januari samt träffa narkosläkaren. Han mötte upp i full mundering inklusive  munskydd (dock neddraget) och en sån där liten grön engångsmössa, ungefär som att han kom direkt från operationssalen och det kanske han också gjorde, vad vet väl jag? Ens referensramar är ju oftast olika sjukhusserier där det verkar som att kreti och pleti kan stövla in var och hur som helst i alla sjukhusrum och salar. 
Den här läkaren var i alla fall oerhört avslappnad (hade han varit och snattat i morfinskåpet?) och berättade för mig ungefär att ja, du kommer att komma hit, sen får du gå in och lägga dig i en säng, sen söver vi dig och sen vaknar du upp och så är det klart, ungefär. Den här informationen hade jag väl lika gärna kunnat få på någon lapp?, kände jag lite, men tydligen är det så här nu, att man ska träffas och interagera och få möjlighet att ställa frågor. Ställde då frågan som vi har diskuterat lite på jobbet på sistone, om man dör under narkos, för det finns det ju dom som gör, är det fullt friska människor eller är det människor som är gamla och/eller svaga och/eller sjuka på annat sätt så att narkosen så att säga bara blir sista spiken i kistan? Han svarade att nuförtiden var narkos så himla säkert och övervakningen var så himla mycket bättre och enda gången han hade varit med om att det var farligt var när man ska operera gamla människor som ska få nya höftkulor för då trycker man ner protesen med kraft och då kan det skvimpa ut benmärg som innehåller fettceller och så kan man få det i lungorna. Jaha, som han Ronnie Pettersson då? sa jag, för det här var ju till skillnad från alla andra läkare jag träffat i den här svängen en person i min egen ålder, och han (narkosläkaren, inte Ronnie Pettersson) nickade bekräftande och uttalade ordet fett-emboli med en nästan kuslig tillfredsställelse. Sen visade han en sån där klämma som man sätter på fingret för att mäta syresättningen och berättade att sen dom infördes så hade försäkringspremien för narkosläkare i USA minskat till hälften. Jahaja. Sen var det besöket över, allt som allt hade det tagit max 20 minuter plus den där halvtimmen i väntrummet. Jag tyckte ändå jag hade pratat och frågat massor, men det kanske finns dom som drar hela sina livs noveller där, vad vet jag. 

Aja, nu är det bara att invänta 16 juni. Det ser ut som att du är inbokad på eftermiddagen, tyckte narkosläkaren sig se och i något infoblad som jag fick så stod det att man skulle vara fastande från 24.00 dagen innan. Det kan ju bli tufft för en frukostmänniska som jag, men å andra sidan ska jag väl inte göra många knop den dagen så det ska väl gå.     

Nu är det jobb, sen lite träning och sist ridning. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.