Började sedan kolla på dokusåpan jag älskar att hata: ROBINSON. Tyckte det var ett rätt töntigt upplägg med "unga mot gamla" (speciellt eftersom "dom gamla" var HELKASSA i alla tävlingar), men dom måste väl komma på något nytt. Tyckte också att de "hemliga" lagledarna var helsopiga. Den där pensionärs-Peter verkar ju vara urtypen för självgod och mansplainande gubbe, och hon den unga Alva? Alma? som bara lipade över hur joooooobbigt det var och tänk om folk blir aaaaaarga på mig? var ju inte heller mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Gillade spontant ingen utom möjligen han den där Oskar i det unga laget.
Åkte sedan till bibblan och lämnade böcker samt hämtade ut en hel drös nya. Åkte till stallet, och när jag kom körande på motorvägen så kom det en ambulans med blåljus på en påfart. Saktade in för att den skulle kunnae köra ut framför mig och sedan döna vidare rakt ut i vänsterfilen, men den körde så himla långsamt på påfarten, trots blåljuset, så jag fick glida förbi påfarten. I vanliga fall hade jag då lagt mig i vänsterfilen för att den på påfarten skulle kunna komma ut i högerfilen, men en ambulans med blåljus vill väl komma snabbt fram så jag tänkte att det var bättre att ligga kvar i högerfilen så att den, när den kom ut bakom mig, bara hade att glida över till vänsterfilen (som var helt tom) för att sedan försvinna i fjärran. Men jag vet inte om det här var någon himla nybörjarambulans, för den låg bakom mig i högerfilen och blinkade med helljus och hade som sagt även blåljuset på men utan att köra om? ALLA bilar låg och tryckte i högerfilen för att lämna vänsterfilen fri, men ambulansen kände sig tydligen också hemma till höger? Fick ett sånt sjukt djävla stresspåslag, man vill ju liksom inte vara i vägen för ett utryckningsfordon, men vad gör man när utryckningsfordonet kör med blåljus men samtidigt ligger och småfiser i 70 km/h på motorvägen? Det tog en halv evighet innan den körde om och försvann i fjärran. VAD I HELVETE, liksom?
Värt att notera: nästan ljust på kvällarna nu till och med när jag kör till stallet vid 18.30-tiden. Det känns som att det ALDRIG kommer att bli vår, det har varit kallt och grått och regnigt i hundra år nu. Kan liksom inte föreställa mig hur det är att gå ut utan mössa och halsduk, minns inte längre hur något ser ut när det är grönt. Men det påstås att det ska bli vår även i år så man får väl ha lite förtröstan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar