Igår när jag kom hem från jobbet så kände jag att näe, jag känner inte för att hoppa när jag inte ens vet vilken häst jag kommer att ha. Fick nämligen veta i veckan som gick att Trotjänaren inte går med på några hopplektioner längre pga något med hans framben. Köttbullen kan jag ju inte längre räkna med att få, så jag radade upp lektionshästarna i huvudet och kom inte på någon storhäst som jag ens hoppat förut utom Tösen, och det var ingen större hit, och Jättinnan, men hon är halt (och det var för övrigt inte heller någon större hit, och att det inte blir någon hit beror enbart på mig ska väl tilläggas eftersom jag helt enkelt inte tycker hoppning är speciellt kul). Så jag avbokade, typ 13.59 (man måste avboka innan 14.00) och kände mig nöjd med beslutet.
Gav mig ut på en powerwalk för att kompensera. Gick 9 km i raskt tempo och kände mig kanonpigg och stark. I en reklamfilm skulle man kunna tro att det berodde på att jag började äta järntabletter för en vecka sen, men det är nog mer sannolikt att det berodde på vädret för det var sån där hög, klar luft, solen sken, himlen var blå, marken var torr och bar. Här gällde det att passa på att njuta för idag är det orange varning för snöfall och hårda vindar (har inte börjat än, ska tydligen dra in framåt lunch, bläää).
Gick en runda där ungefär halva utgörs av svagt trafikerad landsväg och andra halvan av en gammal banvall. En tom skolbuss körde förbi mig på landsvägen, och en bit längre fram svängde den in till sidan och när jag passerade så stod busschauffören vänd mot mig och lät sitt vatten mot en liten buske men eftersom det bara är i början av mars så hade den inga blad så den skylde inte mycket. Vet inte riktigt vad som är vett och etikett när man ofrivilligt har sett någons könsorgan, så jag hejade lite käckt och stegade förbi som om en kissande busschaufför var ett helt normalt inslag i faunan. Nöden har ingen lag, fast jag tycker nog att man kanske kan vända ryggen till? Å andra sidan så är det otroligt sällan det kommer någon gående på den här vägsträckan, så han tyckte kanske han hade sannolikheten på sin sida. Här ute i ingenstans kan jag väl arbeta upp viss förståelse, men, men fan vad jag blir irriterad när jag ser män stå och urinera helt öppet på rastplatser utmed vägar, kan de inte gå TIO METER bort och ställa sig bakom ett träd istället för att visa sitt kön och sprida sitt piss där andra människor kanske vill stanna till och sträcka lite på benen.
Hur som helst. Tågade hemåt i fortsatt rask takt, rev av 45 minuters tabata-träning och sedan knatade jag ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Kände mig fortfarande nästan onaturligt pigg, så på hemvägen tog jag vägen uppför pulkabacken vid skolan. Det är något av den vidrigaste av backar att gå i (har aldrig testat att åka pulka i den, men till det passar den nog utmärkt), för den är så lång och börjar lite flackt men blir sedan bara brantare och brantare. Den som tror att Skåne är platt har aldrig varit i närheten av dess åsar och horstar och allt vad det heter, men jag bor vid foten av en.
I, eller snarare bredvid, pulkabacken finns det tre stenar som råkar ligga med rätt så jämna mellanrum som jag brukar ta sikte på för att dela in backen i etapper, för den är som sagt lång och seg. Efter en fjärdedel av backen känns det ändå fortfarande hyfsat görligt, men sen börjar STIGNINGEN så när man kommer till stenen som ligger ungefär mitt i backen så börjar det bli rätt jobbigt, och vid den som ligger efter tre fjärdedelar så är det så brant att det inte känns som att man rör sig en meter framåt och mjölksyran brinner i låren, och väl uppe på krönet så behöver man nästan syrgas. Men igår när jag kände mig sådär pigg och energisk så tänkte jag att jag kanske hade fått någon form av superkrafter och att jag säkert skulle kunna ta mig uppför den backen som ingenting? Svaret på den frågan var NEJ. Det var exakt lika jobbigt som det brukade vara. Försökte trösta mig med att jag ändå hade gått 9 km samt tränat tabata innan plus hade biblioteksböcker att bära på, men det hade nog inte Biggest Loser-Pischa köpt som förklaring, haha.
Kom hem, sjönk ner i soffan och ägnade sedan resten av kvällen åt att umgås med kriminalkommissarie Adam Fawley och hans gäng i Cara Hunters nya bok som inleddes mycket lovande. Man gillar ju Adam Fawley. Den andra boken jag hämtade var Familjen Lambs återkomst av Lisa Jewell, vilket är en fortsättning på Familjen Lambs hemlighet som jag tyckte var väldigt bra, så det var nästan svårt att välja vilken jag skulle börja med. Men det blev alltså Mörkare än döden.
Jamen en bra dag va? Men nu ska det alltså bli snöstorm. Då kan man ju sannarligen hålla sig för skratt i största allmänhet, men snöstorm i mars? När man har sett krokusar blomma? Det duger fan i mig inte.
Adam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar