En måndag i mitten på mars

Igår eftermiddag kom ett mail om att kvällens ridning var inställd pga sjukdom. Blev såklart besviken (det kunde ju ha hänt förra veckan istället när jag var opepp pga hoppning), fast inte lika besviken som jag skulle ha blivit om jag inte haft torsdagarna också. Nu är det ju ändå bara några dagar till nästa ridlektion så då gör det inte så mycket. Fast trist ändå såklart eftersom man ju ändå gillar att hänga med Bästa Måndagsgruppen™. 

Kom hem, tog ut hundarna i skogen, NJÖT av plusgrader och milda vindar. Snön låg endast fläckvis kvar och fåglarna kvittrade och det var allmänt GÖTT. Hade bra tempo och liksom studs i steget och det kändes som att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Bästa känslan. Kom hem, körde ett pass tabata, gick till bibblan för att lämna och hämta böcker. Där skedde det här surrealistiska: När bibliotekarien kom fram till hyllan för beställda böcker för att leta rätt på min så meddelade hon plötsligt att hon hade en blodtrycksmätare på sig och nu var hon tvungen att stå stilla en stund. Jaha, sa jag, för vad svarar man på sånt, och sedan följde ett par minuter där vi båda stod som om någon tryckt på paus på universums stora fjärrkontroll, och så stod vi tills blodtrycksmätaren pep till och filmen så att säga rasslade igång igen och allt fortsatte som vanligt. Hann tänka allt möjligt under de där minuterna, för bibliotekarien stod som förstenad med blicken fäst i fjärran, mest vad jag skulle göra om bibliotekarien av någon anledning skulle falla ihop för det var bara hon och jag där, vem kontaktar man efter 112 för att meddela att bibblan måste stänga? Finns det någon jourhavande bibliotekarie eller vaktmästare eller hur funkar det? Men det var ju ingenting jag behövde bekymra mig om i verkligheten, och det kändes inte heller som att det var läge att fråga så det gjorde jag inte utan studsade hem via den jättelånga uppförsbacken (som var precis lika lång och jobbig som förra veckan). 

Kom hem, åt kvällsmat, tittade på det sista av förra veckans Biggest Loser eftersom jag pausade det i söndags för jag skulle börja med middagen och sedan glömde jag att jag hade en bit kvar. Blev lite sur för man fattade ju att det var Hampus som skulle åka ut eftersom man innan invägningen fått se ett klipp där vågen visade -1,3 kg och han var sist att väga sig och alla andra hade gått ner mer. Då hjälper det ju inte att trycka in en massa klipp på att han och andra säger olika varianter på Jag trodde han skulle göra bra siffror denna veckan (det är dock enligt mig inte på något sätt obra att ha gått ner 1,3 kg på en vecka, det är väl snarare vad man i den verkliga världen skulle betrakta som "helt rimligt", men nu lever vi ju i en värld där quick fixar på tv är det nya svarta). Synd i alla fall för han var en av tre jag hejar på. De andra två är Filip och Moa. Anteckna och gå vidare. 

Sedan började jag fixa med årets tomatsådd. Gjorde i ordning 30 krukor med lite olika sorter och tänkte att 30 tomatplantor är ju ändå rätt så rimligt. Fast sen vet jag hur det blir. Jag brukar sätta tre frön i varje kruka fastän jag VET att nästan alla gror, så det slutar med att jag har kanske 80 tomatplantor, för man kan ju inte med att slänga någon, som ska planteras om och vattnas och gödslas och bäras omkring på. Sen brukar jag faktiskt ändå slänga de ynkligaste när det är dags för slutliga utplanteringen, för mitt växthus är inte jättestort. Men i år ska jag satsa på frilandstomater. Också. Hehe. 

Gick och lade mig i god tid, tyvärr hann min man somna innan jag gjorde det och sedan gick mitt sömntåg i takt med att hans snarkningar tilltog. Varmt var det också, så till slut gick jag och lade mig i mitt Flickrum™. Slumrade till, men så plötsligt var Laban på nedervåningen och stod och skällde på något. Gick och hämtade honom och han kröp så villigt ner under täcket med mig, men sedan låg han och vände och vred på sig och sedan hoppade han ner på golvet igen och ville gå in till de andra, men det vågade han inte riktigt så jag fick följa med honom. Det pågår lite maktkamp mellan Tage och Laban där Tage inte drar sig för att lappa till Laban om Laban begår något övertramp. Att hoppa upp i sängen på fel ställe kan mycket väl räknas som ett grovt övertramp i Tages värld, så där får man vara med och försöka styra upp lite. Jaha, sedan hade ju sömntåget passerat så många stationer att det knappt kändes lönt att ens försöka somna eftersom klockan ändå skulle ringa snart. Blää. 

Igår var det kick off på jobbet, det är det idag också och idag står det någonting så vedervärdigt som "samarbetsövningar" på schemat. H-A-T-A-R verkligen sånt, som tur är så verkar det bara vara avsatt ett par timmar för det. Minns en gång när jag anmälde mig till en facklig kurs som hette "bättre kommunikation" eller något liknande i tron att man skulle kunna få lite tips och tricks i denna uppenbarligen mycket svåra konst. Det var kanske 60 personer på den utbildningen och till min stora fasa blev man genast ihopparad med någon annan random person, och så skulle den ena blunda och den andra varsamt fösa runt en medan man, antar jag, kommunicerade kring hur man skulle gå för att inte krocka med någon annan eller gå in i en vägg eller liknande. Där gick ju definitivt gränsen för vad jag tänkte utsätta sig för, så av dessa kanske 60 personer var det alltså en (1) som fick häva upp sin ljuva stämma och meddela att "det där tänker jag inte göra", och det innan jag ens såg den svettiga gubben som skulle vara min partner in crime i detta. Svettiga gubben fick baxas runt av kursledaren istället medan jag drack kaffe och tittade på när hela Best Westerns hotellfoajé fylldes av människor som verkade låtsas vara siamesiska tvillingar på fyllan och tänkte HERREGUD. 

Aja, det är bara att fylla kaffekoppen och ta sig igenom även den här dagen.