Åkte till stallet och undrade om jag skulle fortsätta harva omkring med Ettan, men det behövde jag inte för det stod Trotjänarens namn bredvid mitt på tavlan. Blev först mest glad, idag är jag smärtsamt medveten om att Trotjänaren är en Stor Häst med stora rörelser. Eller ja, det märkte jag såklart igår också, men idag känns det i kroppen att jag mer är van vid ponnysteg om man säger så.
Trotjänaren är ökänd för att smita ut ur boxen närhelst han får möjlighet, och det trots att han står uppbunden (ja, alltså inte hela tiden utan när man fixar med honom). Han har lärt sig att trycka huvudet mot boxdörren så att spännet på säkerhetsgrimskaftet löser ut, sen tar han tag med tänderna i boxgallret, öppnar skjutdörren till boxen hur enkelt som helst och promenerar ut. Detta visste jag, så jag hade koll. Trodde jag, alltså. Det hade jag såklart INTE, utan när jag kratsade ena bakhoven så kändes det som att Trotjänaren försökte dra benet åt sig, men det var istället hela Trotjänaren som vandrade iväg. Han går aldrig någon annanstans än till någon höpåse, och om inga höpåsar är packade, bort till där höet förvaras, för att förse sig själv med ett litet mellanmål.
Förra veckan var ju teori, så då hade hästarna mestadels vila, så Trotjänaren kändes pigg. Han är annars känd för att vara rätt seg och lat (dvs den typ av häst som passar mig), men nu ångade han på. Vi hade markarbete och det fungerade rätt bra, men alltså Gud vad det är mycket häst att rida ihop. Lång som ett ösregn kändes han, men han är ju trevlig att sitta på och kan sina saker. Plus att han har en jätteskön dressyrsadel, det gör verkligen sån himla skillnad för sits och säte och hela middevippen.
Nästa vecka är det hoppning och då ska vi ha ridlärare L. GULP. Ja, alltså inte för L:s skull utan för hoppningens. Med Trotjänaren. GULP, GULP, GULP.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar