These boots are made for walking

Igår var jag på det som förr hette Blodgivarcentralen, men som nu tydligen heter GeBlod men det låter ju som ett konstigt ställe att gå till, för att se om jag duger till att dela med mig av mitt åtråvärda O-. Det var väldigt petigt, måste jag säga. Förstår att dom måste vara noggranna, men det här kändes nästan lite överdrivet. När jag anmälde mig så fick jag svara på en massa frågor för att se om jag var lämplig. När jag sedan kom dit fick jag först läsa igenom en broschyr, vars innehåll var exakt detsamma som jag redan läst på deras hemsida, men jag bladade pliktskyldigast igenom den i alla fall, och sedan fick jag fylla i ett nytt frågeformulär på ungefär samma tema som jag gjorde när jag anmälde mig, och därefter blev jag inkallad till ett samtal där samma frågor avhandlades ytterligare en gång, plus att jag fick möjlighet att ställa frågor om jag hade några. Efter detta synnerligen massiva informationsflöde kände jag inte att jag hade det och då var det dags för provtagning. Fick OK-stämpel på blodtryck och Hb, så givet att jag inte kånkar runt på HIV, gulsot eller syfilis (men gör jag det så är väl "att inte få bli blodgivare" det minsta problemet känner jag), vilket tog ett par veckor att få svar på, så ska jag förhoppningsvis inom kort få börja bidra till samhällsnyttan. 

Detta skulle ta "cirka en halvtimme" men tog en dryg timme, plus kanske 20 minuters körtid fram och tillbaka från jobbet. Fick därför jobba längre (strängt taget var det ju inte längre tid att jobba, men arbetsdagen blev längre) pga rövmycket att stå i. Kom i alla fall hem till slut, solen sken och det var lite plusgrader! Skogen hägrade, men eftersom jag kom hem senare än jag brukar så hade solen hunnit försvinna bakom trädtopparna och det blev inte riktigt den soliga och härliga upplevelse jag hade hoppats på. Dessutom låg snö och is fortfarande kvar på marken i skogen, så de större vårkänslorna lyste med sin frånvaro. Men kollar man på väderprognosen så ska det ju bli för årstiden riktigt milt i helgen, så den som väntar på något gott, osv.

Kom hem, matade hönsen, städade badrummet, satte mig i soffan och läste ut en bok. Funderade på om jag skulle kolla på tv, men kom inte på något jag var sugen på. Sen kom jag på Händelser vid vatten som jag började kolla på i helgen, gillade den men det gick ju inte att höra vad de sa? Det var jag tydligen inte ensam om att tycka, fick jag höra sen. Lyckades inte få igång textning på SVT Play (varför? det brukar ju funka?), utan fick ta sån där textning för hörselskadade där det ibland står saker som EN DÖRR SMÄLLS IGEN. Men hellre det. I alla fall så kom jag inte på att jag kunde titta på den serien förrän klockan var kanske 20, och då tyckte jag det var för sent. Det får ingå i händelser till helgen istället. 

På fredag ska jag på thaimassage, då ingår även att thailändskan blaskar av ens fötter (jag fattar ju att det är för hennes välbefinnande snarare än mitt eget) och när jag hade duschat sneglade jag ner mot mina och skämdes. Min hälar är så torra och fnasiga och spruckna att strumporna fastnar när de ska av och på. Tänkte för hundratusende gången att jag måste skaffa en ordentlig fotfil, den enda jag har är en liten ynklig sak som har följt med en veckotidning gratis och är ju lite som att försöka såga ner ett träd med en brödkniv. Samt börja smörja, men jag tycker det är lite läskigt för det blir så halt att gå sen, men uppenbarligen klarar inte mina fötter av att sköta sig själva så de får väl ha lite hjälp på traven. "Filade" lite med min yttepyttelilla fotfil (egentligen kanske det inte ens är en fotfil utan en lite större nagelfil? Var går gränsen?) och smorde med BODY BUTTER innan jag trippade på tå som en rysk balettdansös in till elementet där mina jägarstrumpor hänger för att de alltid ska vara varma och gosiga att trä på fötterna efter duschen. Sen hade jag ju inte problemet med hala fötter längre. Det var ju inte så svårt, varför kan jag inte bara få in det som en rutin? Har verkligen inget bra svar på den frågan.