Satt igår kväll och försökte ta lite bilder, men det är inte det lättaste. De är inte stilla många sekunder i taget. Vaktlarna dårå. Men här är i alla fall lilla Villanelle:
Villanelle, 11 dagar gammal (eftersom bilden togs igår) |
Nu har hon nästan bara dun kvar på huvudet, resten har börjat bytas ut mot riktiga fjädrar.
Att vara vaktelfotograf är rätt så tålamodsprövande. Bilden ovan är den minst suddiga av jättemånga. De flesta bilder blir nämligen någonting i den här stilen:
Villanelle vill inte vara med på bild. |
Eller möjligen så här. Vaktlar gillar ju att gömma sig. Det är deras huvudsakliga hobby. |
Tänk förr, när man fotade analogt och fick betala för varje framkallad bild (om man inte hade en dyr kamera och ett eget mörkrum), om någon mot förmodan minns det. Då hade man blivit ruinerad. Tänk också förr, när man hade en digitalkamera och var tvungen att leta rätt på en sladd och koppla in till sin stationära dator för att få över bilderna. Det digitala fotograferande var ju en revolution, men nu verkar det också lite jobbigt jämfört med att bara daska fram telefonen, knäppa, ladda upp. Mmm. Älskar när det är smidigt.
Jag som inte kan fotografera en sten utan att det blir suddigt får väl ge upp alla tankar på att bli vaktelfotograf.
SvaraRaderaSynd, för de är ju söta så man dånar.
Eller hur! Kan sitta och glo på dom hur länge som helst...
SvaraRadera