Liten börjar bli stor

Idag fyller Villanelle 12 dagar. Hon växer och frodas tillsammans med sina fostersyskon, snart ser man inte någon skillnad på dom i storlek. Igår lade jag in lite flisade grenar till dom. I fliset medföljde en och annan gråsugga, vilket uppskattades av ungdomarna. Så kul att se att de liksom direkt fattar vad de ska göra, trots att de inte har någon mamma som har visat dom. Man tycker ju att människan som art är rätt så efterbliven om man ser till hur lång tid det tar innan våra avkommor klarar sig själva. Fast sett ur ett evolutionärt perspektiv så verkar det ju ändå ha funkat även på den tiden som människan inte var bofast och var tvungen att asa runt på sina ungar och pick och pack med vargar och sabeltandade tigrar i hasorna. Det blev väl mer spill på den tiden, men människan överlevde ju bevisligen det också.

Satt igår kväll och försökte ta lite bilder, men det är inte det lättaste. De är inte stilla många sekunder i taget. Vaktlarna dårå. Men här är i alla fall lilla Villanelle:

Villanelle, 11 dagar gammal (eftersom bilden togs igår)

Nu har hon nästan bara dun kvar på huvudet, resten har börjat bytas ut mot riktiga fjädrar.
Att vara vaktelfotograf är rätt så tålamodsprövande. Bilden ovan är den minst suddiga av jättemånga. De flesta bilder blir nämligen någonting i den här stilen:

Villanelle vill inte vara med på bild.

Eller möjligen så här. Vaktlar gillar ju att gömma sig.
Det är deras huvudsakliga hobby.

Tänk förr, när man fotade analogt och fick betala för varje framkallad bild (om man inte hade en dyr kamera och ett eget mörkrum), om någon mot förmodan minns det. Då hade man blivit ruinerad. Tänk också förr, när man hade en digitalkamera och var tvungen att leta rätt på en sladd och koppla in till sin stationära dator för att få över bilderna. Det digitala fotograferande var ju en revolution, men nu verkar det också lite jobbigt jämfört med att bara daska fram telefonen, knäppa, ladda upp. Mmm. Älskar när det är smidigt.