Har läst Återträffen av Camilla Sten och Viveca Sten (är de släkt? Orkar ej googla), en liten bok som jag nappade åt mig från Nyligen tillbakalämnat-hyllan på bibblan och läste ut på ett par timmar. Det var alltså ingen diger lunta utan snarare en novell.
Handlingen:
Fem kvinnor åker till fjällen för en återförening. Det är tjugo år sedan de pluggade ihop och Lisen - som äger ett överdådigt hus i Åre - bjuder in. Trots den inledande champagnen maler oron inför en helg med personer som de egentligen inte känner längre. Helgen börjar glatt med en god middag och prat om gamla minnen, men allt eftersom börjar sprickorna visa sig. Livsbesvikelser och avund kommer i dagen, och medan snöovädret tilltar på fjället övergår den sjudande spänningen i öppen konflikt. De kan inte förlåta vare sig varandra eller sig själva för gamla försyndelser. Och när nya hemligheter når upp till ytan brister fördämningarna. Fem åker dit men bara fyra återvänder hem.
Den här berättelsen kändes väl lite väl gjord om ni frågar mig. Fattar inte varför folk ens åker på såna tillställningar med gamla bekanta när de a. inte har något gemensamt längre, och b. fullt upp med att hålla masken och spela något slags spel inför varandra, och så ska de alltid hamna i någon situation där de blir strandsatta, isolerade och helt utlämnade till varandra och då spricker fasaderna. Gäsp. Sen tyckte jag att karaktärerna var rätt så överdrivna, samtidigt som jag ändå hade lite svårt att hålla ordning på vem som var vem. Och sen fattar jag inte varför alla såna här berättelser alltid ska leda till att obehagliga sanningar ska avslöjas och smutsig byk ska tvättas i allas åsyn. Det hade varit mycket mer realistiskt om de här fem gamla klasskompisarna hade varit påklistrat och lite sammanbitet artiga i varandras närvaro och lite lagom falskt baktalande i någons frånvaro. Typ Mia Skäringers "nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta en rök"-scen i Solsidan. Den här boken får två stormvarningar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar