Igår var det ju teori och det kändes konstigt på många sätt att åka till stallet. Dels för att det var annandag påsk, vilket borde betyda ledigt även för ridlärarna men i vår klubb är det inte heligt med röda dagar utan verksamheten rullar på ändå. Dels för att det p g a tidigare nämnda annandag påsk kändes som söndag, och söndagar är ju inte en dag som man vanligtvis åker till stallet på. Och slutligen kändes det lite avigt att åka till stallet i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder, och se sina ridkompisar klädda i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder. Sen kom Karin, i ridkläder, och beordrade hjälm och handskar på för nu skulle vi tömköra. Så det gjorde vi, och det var svårt men kul. Jag ska inte påstå att jag aldrig har tömkört förut, för jag tömkörde mitt gotlandsruss en hel del när jag körde in honom, fast det är ju tusen år sen nu. Plus att syftet med den tömkörningen bara var att vänja honom vid sele och tömmar, inte att arbeta honom från marken.
Nuförtiden saknar jag det självförtroende jag en gång haft* och såg mig som helt nollställd när det kom till tömkörning. Tyckte det till en början var assvårt att hålla reda på både tömmarna och hur man höll händerna och var man var placerad i förhållande till hästen och hur man skulle flytta sig för att få hästen att flytta sig, och efter några varv på volten så blev jag helt snurrig i huvudet. Men det var kul att testa, jag skulle gärna göra det fler gånger.
* När jag fick mitt gotlandsruss var jag cirka 12 år. Hade ridit ett par år på ridskola samt läst en massa böcker om tjejer som fick egna hästar (företrädesvis såna som ingen annan människa kunde närma sig men de fick förtroende för just den här tjejen som därför kunde rida in hästen och ett par kapitel senare vann de mot alla odds en jättesvår hopptävling), så jag tyckte väl att jag kunde det där? I de där böckerna lyste föräldrarna med sin frånvaro, eller möjligen försökte de sätta käppar i hjulet för de hästtokiga tjejerna genom att kräva att de skulle läsa läxor istället för att vara i stallet, eller följa med och hälsa på någon tråkig faster just den dagen som den jättesvåra hopptävlingen var. Såna var väl i och för sig inte mina föräldrar, men de tyckte uppenbarligen att det var helt rimligt att ett barn ansvarade för skötsel och fostran och utbildning av en hingst som varken var riden eller körd tidigare. Tur (för mig, annars hade jag väl aldrig fått någon ponny) att ingen hade något välutvecklat riskbaserat konsekvenstänkande på den tiden. Kanske också tur att jag överlevde?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar