Alltså i fredags var jag SÅ SJUKT TRÖTT. Antar att det här narcissist-eländet tar ut sin rätt eller något sånt. Har varit i någon form av survival mode i evigheter och nu när jag inte längre behöver vara det så är jag...svintrött. Helt normalt och naturligt, men jag gillar inte att vara orkeslös och apatisk och tycka att exakt allt är jobbigt. Men det får väl vara så ett tag nu.
Så i fredags struntade jag i att åka på drop in-ridning. Trots att jag lever efter devisen att man aldrig ångrar ett ridpass och att jag vet att även om det tar emot så blir det ju alltid bra när man väl kommer iväg. Men i fredags var det enda jag kunde tänka på att jag skulle komma hem så sent och dessutom vara ännu tröttare, plus att jag skulle vara på utbildning hela lördagen och träna dressyr på söndagen. Det kändes som en VÄGG som tornade upp sig, så jag åkte hem och grävde lite i trädgården istället. Rensade bort en spann ogräs och satt sedan i hönsgården och tittade på när Mette-Marit och de andra TJEJORNA mumsade i sig detta goda.
Igår var det dock träning för dressyrtränare igen. Kan väl lite konstatera att Pojken är inne i en period av test och trots. Jag skulle rida tillsammans med Karin på Prickponnyn och först skrittade vi ut en runda och det gick bra. Sedan gick vi in i ridhuset och då skulle de två som ridit passet innan gå ut. Då ville Pojken också gå ut och blev mäkta förgrymmad när han inte fick det. Han gick mot dörren, jag höll in honom, han började studsa på stället och nästan resa sig (kändes det som), jag drog i ena tygeln för att svänga honom i motsatt riktning, drev på och han for iväg och bockade. YIII-HAAAA. Vet ju att han har issues med att vara ensam (tror inte han fattade att Prickponnyn var kvar utan såg bara de två som försvann), men det känns som att han har kommit till en punkt där han testar en hel del. Trist. Gillade ju med honom att han hela tiden varit så enkel och okomplicerad att ha att göra med. Han har, om än ibland rätt så motvilligt och segt, gjort vad man bett honom och visst, det har inte varit stordåd men inget krångel heller. Vi får väl se hur det här utvecklas. För sen, när lektionen väl kom igång så gick det nämligen fullkomligt L-Y-S-A-N-D-E. Han jobbade på av bara den, gick stadigt i form i alla gångarterna, blev underbart lösgjord, galoppfattningarna bara flöt han in i och det hela var som en dröm. Fick bra tips om att a. alltid se till att det blir BRA galoppfattningar, med spö som förstärkning av ytterskänkeln samt även peta lite extra med spöet för att han ska få in bakbenen mer under sig. b. ställa och böja igenom och jobba mer aktivt i hörnpasseringarna, samt c. GASA SIG UR PROBLEMEN och inte sitta och tjuvhålla. Det senare är ju inget man som kontrollmänniska och dressyrtant vill vare sig höra eller göra, men jag förstår ju resonemanget och ja, någonstans måste man ju bestämma sig för om man ska börja fega ur eller ej. Jag ska försöka satsa på ej.
Sen var Pojken så trött att han knappt orkade lyfta på hovarna när jag släppte ut honom i hagen. Min ork var det inte heller mycket bevänt med. Åkte hem och lade mig på soffan och glodde på världscupfinalen i hoppning istället för att jobba i trädgården som jag först tänkt. Eller jag hade tänkt att göra båda delarna, men det blev bara soffa och världscup. Peder, va? Man kan ju inte annat än njuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar