Narcissus, you may die screaming

Ni har väl alla hört talas om Narcissus, den där tvålfagre ynglingen i den grekiska mytologin (stavas då Narkissos om man ska vara petig med detaljerna och det tycker jag ju om att vara, men tycker också att den stavningen är så ful så jag föredrar latinets) som var så vrålsnygg att alla som såg honom blev dökära i honom, medan han själv avvisade både kreti och pleti (eller ja, om man ska vara petig här också så är kreti och pleti benämning på två utländska folkslag i kung Davids livvakt. Ni vet, bibliske kung David som var farsa till kung Salomo och som av vissa anses vara en föregångare till Messias, JAMEN SKITSAMMA, åter till Narcissus) i allmänhet och ett gäng nymfers kärlek i synnerhet, vilket gjorde kärlekens gudinna Afrodite förbannad. Alla vet ju att en förbannad grekisk gud(inna) inte är att leka med, och Afrodite dömde honom därför att bli förälskad i sin egen spegelbild, och det blev han och det enda han då kunde göra var att ligga vid vid någon pöl och glo på sig själv och där tynade han så småningom bort och dog, och då växte det upp en pingstlilja där. Pingstlilja = narciss. Based on a true story, typ.

I alla fall: Narcissist är ju inte bara en självupptagen grekisk sagofigur utan även en beteckning på en personlighetsstörning, vilket jag har bloggat lite om här. Narcissistens kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati. Ett annat kännetecken för narcissister är att de, liksom sociopater och psykopater, är fundamentalt manipulativa och världsmästare på att dupera sin omgivning.

I somras fick jag en sån här person i mitt team. Reagerade redan under anställningsintervjun (som var med mig och min högsta chef) på att han, Narcissus alltså, knappt tittade åt mitt håll ens när jag ställde frågor, utan bara hade fokus på min högsta chef, men tänkte att jaja, han är väl nervös och det är ju ändå förståeligt. Efter intervjun så kände jag en hel del NJAAA?, men tänkte att det var kanske mest för att jag kände att vi inte riktigt klickade p g a total avsaknad av gemensamma intressen och man måste ju faktiskt inte vara kompis med alla på jobbet (även om det underlättar) och han hade ju ändå en lämplig bakgrund och verkade vara både kompetent och smidig att ha att göra med (vilket såklart visade sig vara jordens felbedömning, men som sagt: fundamentalt manipulativ är ett kännetecken). Sen råkade det även vara så att övriga sökande till den här tjänsten vid det tillfället var såna där riktiga karriärmänniskor som i första hand ville vara projektledare och chefer och THE SKY IS THE LIMIT och tjosan och hejsan, och där kände vi att dom kanske inte riktigt passade in i den aktuella rollen, som mer handlade om att ansvara för och arbeta operativt med kvalitetskontroll och support till produktionen, och vi ville få in någon snabbt och alla andra sökande hade redan jobb med minst tre månaders uppsägningstid medan Narcissus redan hade blivit uppsagd p g a en omorganisation på sitt förra jobb så han kunde i princip börja på studs.

Sen reagerade jag även på att min högsta chef hade föreslagit att Narcissus, eftersom han ju ändå var lös och ledig, skulle höra av sig till mig och komma förbi någon dag så jag kunde visa honom runt på fabriken och lite sånt innan jag gick på semester. Narcissus hördes dock aldrig av, men det var ju ingenting som hade spikats så jag tänkte att det hade väl blivit något missförstånd och allt det där kunde vi ju för övrigt ta när han väl började, vilket han gjorde i slutet av augusti.

Så då började han. Och i början var allting frid och fröjd.  Eller: lite konstigt var det väl ändå ibland? Som till exempel att produktionsledaren tog med Narcissus och en till för att fixa arbetskläder, och han, Narcissus alltså, bara kom tillbaks med ett par skyddsskor fastän jag sagt att han skulle skaffa flera par arbetsbyxor och arbetströjor (på företagets bekostnad, så det var inte som att han behövde vara snål). Så nästa dag när jag bad honom byta om för att kunna vara med i produktionen (för att lära sig) så hade han inget att byta om med. Fick något vagt "det får vi fixa sen" till svar på varför han inte köpt några när han ändå var i affären som säljer arbetskläder. Inte heller ville han, Narcissus, ha de lånekläder som jag rotade fram och erbjöd. Tyckte det var lite konstigt, men tänkte att han är väl lite fåfäng då och det är ju förvisso i min värld extremt löjligt, men samtidigt inte olagligt (dock rätt opraktiskt) och ville han skita ner sina privata kläder så var det väl inte min business dårå. Skickade ut honom i produktionen med instruktioner om att han skulle vara med och lära sig hela processen, för det hade vi kommit överens om att det skulle vara en bra start för honom för att få förståelse för vad det var han skulle jobba med. Dock kom han tillbaks rätt så snart med motiveringen att "det sköter ju sig självt nu". Likadant när jag sa att han skulle hänga med den dåvarande laboratorieassistenten för att lära sig hur man gör kvalitetskontroll av de produkter vi tillverkar, och visst, Narcissus var väl med lite då och då, men tillbringade också rätt mycket tid på sitt rum, lite oklart vad han sysslade med där. Själv höll jag ju som bäst på att gno ihop mina 250+ timmars ofrivillig övertid som jag hade förra året, så jag hade inte riktigt tid att engagera mig i detta utan förlitade mig på att han, utan att jag skulle behöva mikrostyra på detaljnivå, gjorde det han blivit ombedd att göra, för det gör man väl i största allmänhet, och i synnerhet när man är ny på ett jobb? Detta att han inte var speciellt engagerad var något som framkommit i efterhand när jag pratat med de personerna som jag gett i uppgift att visa och lära upp Narcissus i ett och annat. Vid den här tidpunkten var Narcissus dock fortfarande väldigt trevlig och engagerad och hade mycket idéer och planer för framtiden så allting var väl ändå frid och fröjd.

Friden och fröjden byttes sakta ut mot ett gryende missnöje från min sida när dåvarande laboratorieassistenten slutade och Narcissus skulle överta dennes arbetsuppgifter. Det gick väl SÅDÄR, kan jag ju säga, för även om han kanske varit närvarande rent fysiskt så hade han i så fall haft tankarna någon helt annanstans, för hans kunskaper var minst sagt bristfälliga. Dessutom hade en del andra grejer dykt upp som gjorde att jag ogillade honom rent personligt, till exempel så visade han sig vara den typen av frånskild person (här känner jag faktiskt att jag skulle kunna skriva MAN utan att generalisera jättemycket) som under sina barnhelger åker hem till sina föräldrar, dumpar barnen där och sedan åker iväg och typ spelar golf för att därefter åka tillbaks och låta sig bjudas på mat och allmän service. HATAR sånt, fast strängt taget har jag ju ingenting med det att göra (tyvärr). Men det seglade upp andra irritationsmoment, till exempel att att han, när jag bad honom göra saker, svarade att javisst, det skulle han absolut fixa, och sen blev det ändå aldrig gjort och det var alltid något annat som kom emellan och han hade inte hunnit och yadayadayada. Hade flera samtal med honom där jag förklarade att jag, av en person som säger "det ska jag fixa", faktiskt förväntar mig att det ska bli gjort UTAN att man ska behöva tjata och hålla på och följa upp, och han lovade att "det ska bli bättre från och med nu" och så hände det ändå inte speciellt mycket och de där lite halvtrista grejerna som var på hans to-do-lista stod kvar vecka ut och vecka in. Störde mig också rent allmänt på att han kom oförberedd till möten och inte verkade ha en susning om vad som avhandlades. Okej, han var fortfarande ny, men så djävla ny så man sitter som en fågelholk när man pratar om saker som har varit på tapeten i veckor var han ju sannerligen inte, och jag hade lagt ner mycket tid på att förklara och sätta honom in i pågående ärenden. Tog ett snack med honom även om detta där jag tydliggjorde att "på den här arbetsplatsen så förväntas det av en att man kommer förberedd till möten och har läst igenom föregående mötes protokoll och är allmänt uppdaterad", för man kan ju aldrig vara nog tydlig med sånt som man själv tycker är lika självklart som att solen går upp i öster och ner i väster. Här var väl första gången som jag upplevde att han öppet nonchalerade vad jag sa, för han flinade lite och menade på att det var väl inte hela världen om man ställde en fråga om något som inte hörde till mötet. Svarade att det handlade inte om att ställa en fråga utan att komma helt oförberedd och liksom kräva att andra ska lägga sin tid på att sätta in honom i vad det handlar om bara för att man inte själv har förberett sig, vilket är ganska respektlöst mot övriga mötesdeltagare. Då backade han lite. Fast bara lite, för han hade varit provanställd i sex månader och nu hade det gått cirka sex månader och en sekund och då kände han väl att det var safe att börja visa sitt rätta jag.

Hans rätta jag urartade till en ORGIE i märkliga diskussioner och beteenden. På anställningsintervjun fick han frågan om han tyckte han hade några svaga sidor, och hans svar var då att han "ibland var lite dålig på att säga nej" och någonting om att han ibland tyckte han var för hård mot sig själv. Det vill man ju gärna tolka som att det här är en person som tar på sig mycket ansvar och jobbar och gnor och överlevererar/överpresterar men som ändå tycker att man kunde ha gjort lite mer och lite bättre. Men så var det verkligen inte, utan det visade sig mer och mer att han faktiskt var rätt så lat, han påbörjade saker utan att avsluta dom och det tog en väldig tid att komma igång med de enklaste projekt och den ständiga frågan från honom var "finns det inget enklare sätt att göra detta på?". Och då var detta alltså under lågsäsong när man har väldigt goda möjligheter att själv styra över sin tid och hur man lägger upp sitt jobb (till skillnad mot när det är högsäsong när allting bara går ut på att producera, leverera och överleva). Började på allvar känna mig bekymrad för hur det skulle bli när säsongen faktiskt drog igång, för det var inte bara det att han tog en evig tid på sig med allting, han verkade inte heller riktigt fatta vad det var han skulle göra eller ta in vad jag sa åt honom. Kändes också rätt svajigt med en person som nästan det första den gör försöker hitta genvägar och som verkar tycka att företagets hela affärsidé ska grunda sig i att det i första hand ska vara behagligt på labbet.

Jag frågade om han kunde hjälpa mig att sätta fingret på vad problemet var, var det kanske otydligt vad jag menade? Instruktioner i stil med "detta måste vara klart senast fredag" är inte jättesvårt att missförstå, tycker i alla fall inte jag, men man vet ju inte och här får man ju ändå (åtminstone låtsas) vara lite självkritisk. Man kan i och för sig invända att "senast fredag" går att tolka som att det menas att det ska vara klart fredag morgon, alternativt att man har hela fredagen på sig också. Men det betyder i alla fall inte att det är okej att dra ut på det till flera dagar in i veckan som kommer. Och enligt Narcissus var det absolut ingenting som var otydligt. Nähä, det var ju bra, men varför blev det då inte gjort? Nja, det var ju annat som kom emellan och så vidare.

Frågade då om det var så att han hade svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter, för om han hade det så kunde jag hjälpa honom med den biten. Men nej, det tyckte han inte att han hade. Sen kom han på det lysande argumentet: Jag får väl helt enkelt bli bättre på att säga nej, som att allting handlade om att han var helt överlastad med jobb upp över öronen och att jag krävde det omöjliga. Jag påpekade att det här var ju hans arbetsuppgifter och dom kan man ju inte säga nej till att göra bara sådär. Nä, det höll han ju med om. Jag får väl ha lite mer deadlines, var nästa argument. Jag svarade att som jag såg det så var ju problemet att han inte HÖLL sina deadlines, men om han kunde förklara hur han menade så kunde jag absolut bryta ner hans arbetsuppgifter till delmoment och sätta deadlines på dom om det var det som behövdes? Men nä, det "skulle ju inte behövas", tyckte han.

Sen kröp det fram att han "mer brann för" att hålla på med utvecklingsarbete snarare än kvalitetskontroll. Mhm, jaha, men det stod ju i den befattningsbeskrivning som han själv för inte speciellt länge sen godkänt, att kvalitetskontroll ingick i hans arbetsuppgifter? Svarade jag på det, och på det svarade han att jo, det gjorde det ju och "det är okej". EH? Vad menas? Men så här är det att diskutera med den här typen av människor: det går inte, för de följer liksom inte normala regler. Tycker generellt att det fungerar som så när man tycker olika, att man argumenterar för sin sak, och sedan kommer man till en punkt där man antingen kommer överens eller så inser man att man inte gör det, och vid den punkten får man bestämma sig för om det är viktigt att vi MÅSTE vara överens och då får man i så fall hitta någon form av kompromiss, eller, om vi inte måste vara överens så får vi bara konstatera att vi tycker olika och så får man leva med det. Det är så jag tycker det brukar gå till, och det funkar ju inte att A tycker ditt och B tycker datt och sedan säger B att det är okej att göra ditt men gör ändå datt, och när sedan A ifrågasätter varför B har gjort datt och så säger B att ojdå, men från och med nu ska jag göra ditt och sen gör B ändå datt och så ska man dra samma visa en gång till. Repeat x 1000. Så kan man ju inte ha det. Tyckte jag, men inte Narcissus dårå, för han fortsatte att göra lite som han själv kände för. Och varje gång man ifrågasatte hur han hade tänkt när han gjorde i princip tvärtemot vad man sagt eller vad som stod i en instruktion så fick man svaret "nu tycker jag inte vi kommer någonstans" eller "vi kan nog ta och avsluta den här diskussionen för den leder ingenvart".

Ja, och sådär bara PÅGICK det. Hela djävla vintern och början av våren. Fatta hur mycket tid jag har lagt på meningslösa diskussioner enligt ovan, för man vill ju ändå tro att man ska kunna komma överens och resonera sig fram till en framkomlig väg att arbeta på. Det funkar ju oftast med folk som är någorlunda normala, men med den här kategorin människor kan man ju stånga pannan blodig utan att det gör varken till eller från.  Till och från var Narcissus ändå hyfsat trevlig, men mitt tålamod och min förlåtande attityd krympte för varje sån här diskussion och för varje gång jag fick förklara samma sak som jag förklarat tiotusen gånger medan han stod och glodde åt ett annat håll och svarade "mhm, jaha, visst" helt oengagerat när det ändå handlade om saker som han skulle LÄRA sig, som han skulle arbeta med och ansvara för. Och sedan visade det sig att han inte kunde någonting av det som jag hade visat honom och det var som om han  var helt oförmögen att sätta saker i ett sammanhang. Förra årets laboratorieassistent var 22 år och hade gått någon djävla teaterlinje på gymnasiet och hade noll teknisk bakgrund, han lärde sig ändå jobbet skitsnabbt. Narcissus är ett par år yngre än jag och har en magisterexamen i kemi. Kändes ju rätt orimligt att han inte skulle kunna lära sig att söka i en databas eller ta emot ett inköp i ett affärssystem. Man undrar ju lite hur han har klarat sig i livet so far? Han hade ju ändå ett sammanhängande CV med hyfsat kvalificerade arbetsuppgifter, men det kan ju för all del vara ett falsarium. Han blev ju anställd via ett rekryteringsföretag som - i alla fall enligt sig själva - är specialiserade på headhunting. Man tycker ju att de borde ha rimlig koll på sånt där som att kolla referenser och liknande, men vad fan vet man om någonting egentligen?

Jaha, för att göra en väldigt lång och trist historia kort så gick tiden och det hände bara konstigare och konstigare saker. Bland annat skickade Narcissus mail till Gud och halva världen där han ifrågasatte till exempel om det inte fanns någon annan som var bättre lämpad att städa (upp efter honom), så han kunde ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter". En lång mailtråd handlade enbart om hur viktigt det var att det fanns en uttalad och dokumenterad hierarki mellan honom och laboratorieassistenten, för om de skulle göra samma arbetsuppgifter (vilket stod i hans befattningsbeskrivning att de skulle göra) så kände han sig degraderad och det var han inte nöjd med. Alltså, han hade verkligen (enligt sig själv) inget emot att göra samma arbetsuppgifter som hon, men det var otroligt viktigt för honom att kunna få styra över henne så att han skulle få ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter" när han tyckte att han behövde det. Under vintern hade han fått ansvara för ett par mindre utvecklingsprojekt, som väl i hans värld ändå är att betrakta som "mer kvalificerade arbetsuppgifter". Men sedan visade det sig att han inte hade gjort speciellt mycket där heller. Fast det var ju inte hans fel utan det berodde på cirka en miljon yttre faktorer, och när man ifrågasatte hans ansvar så hette det att "jag tycker inte vi kommer längre i den här diskussionen nu".

Sen kom det fram att han inte heller skötte sina arbetstider. Jag börjar ju tidigt och slutar (i alla fall i teorin) tidigt och hade ingen koll på när han gick hem om dagarna. Men så fick jag signaler om att hans åtta till halv fem snarare var åtta till halv fyra, mer som regel än undantag. Och det är ju verkligen inte okej, så då fick jag ta ett snack med honom om det. Och det tog ju HUS I HELVETE kan man ju lugnt säga. Först erkände han att han inte hade kommit upp i heltid. Sen påstod han att han tänkte jobba igen det "sen" (oklart när), och slutligen menade han att det var OMÖJLIGT för honom att jobba "så mycket" (alltså 40 timmar per vecka) när han hade sina barn. Sen ville han veta vem det var som hade SLADDRAT, och jag svarade (såklart) att det inte hörde hit, men att folk som jobbar heltid generellt inte gillar när andra som har betalt för att jobba heltid inte gör det. Fick då höra att jag "höll mig med infiltratörer". Mm, säkert. Förklarade för honom att det där med att ständigt skylla på att man inte hunnit och samtidigt inte ens ha jobbat fulla dagar, det duger verkligen inte. Hans svar? "Jag tycker inte vi kommer mycket längre i den här diskussionen". SÅKLART.

Orkar ej dra alla detaljer och händelser, men situationer som ovanstående upprepades dagligen. Han skickade tusen mail med tusen kopior till tusen olika personer och skulle ha med alla i allting han sa eller gjorde, så till slut var det ingen som orkade läsa några mail från honom överhuvudtaget. Flera av varandra oberoende personer, bland annat hans (och min) högsta chef, ringde upp honom och krävde att MEN SLUTA HÅLL PÅ OCH MAILA MIG OM ALLTING HELA TIDEN. Om någon sagt så till mig hade jag väl aldrig någonsin mer skickat ett mail till den personen utan att först ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt.  Men Narcissus bara fortsatte, envist och envetet.

Ja, i alla fall: till slut fick alla nog. Min högsta chef föreslog att han, Narcissus alltså, skulle säga upp sig. Det ville inte Narcissus. Efter ytterligare någon vecka blev han erbjuden att få gå på dagen, med tre månadslöner utan arbetsplikt och så skulle det få heta att han sa upp sig själv. Det "gick han med på", för alternativet var nog kort och gott att han skulle få sparken på grund av samarbetssvårigheter, och det ser väl inte så djävla bra ut i ens CV. Det insåg nog till och med Narcissus, så han accepterade. Facket hade nog inte gått med på detta bara sådär, men en sån som Narcissus tror väl antagligen att det bara är mesar som är med i facket, för han var det i alla fall inte.

Ja, så nu är vi av med honom och ingen är gladare än jag. Fast jag är trött. SLETEN, för att tala klarspråk. Plus att jag ligger sjukt mycket back med mina ordinarie arbetsuppgifter eftersom jag har fått göra Narcissus' jobb parallellt med att jag har lärt upp en ny laboratorieassistent (vilket planen var att han skulle göra). Såatteh. Tror nästa månad blir en sån där jag får ut mer i nettolön än vad jag har i grundlön innan skatt. Det gör ju förvisso inte ont, fast just nu ser jag mest fram emot att få vara ledig. När det nu blir. Påsk, kanske? Hoppas kan man ju alltid.

F d kollega. Han hade dock kläder på sig.