tisdag 30 april 2019

Som nitroglycerin

Har läst Som nitroglycerin av Frida Moisto, en bok som min mamma tipsade om för jättelängesen eftersom den utspelar sig i Jönköping med omnejd, vilket är detsamma som mina gamla hoods. Sånt är ju alltid kul. Antar att biblioteken i dessa hoods har fått någon slags förhandsexemplar (det var i alla fall teorin som min bibbla hade), för jag har fått vänta rätt så länge innan den ens köptes in här.

Handlingen:

När stjärnadvokaten Niklas Bromander påträffas död i ett garage i centrala Jönköping får kriminalkommissarie Lisa Engström fallet på sitt bord. Utredningen väcker starka känslor då Bromander några år tidigare fått en polismördare frikänd. Lisa, ökänd på polishuset för sitt heta temperament, är den enda som uttalar högt vad alla egentligen känner - att Niklas Bromander bara fått vad han förtjänat.Kort därefter försvinner Bromanders äldsta dotter spårlöst och polisen börjar ana att allt inte står rätt till i familjen. När bilder på dottern, fastbunden och naken, dyker upp drar en intensiv polisjakt igång. Spåren leder till en samtalsgrupp för utsatta kvinnor. Är det någon där som bestämt sig för att hämnas? Eller finns hotet närmare än så?
Samtidigt brottas Lisa med sitt eget mörka förflutna. Någon vill henne illa. Att hon inte ska passa in. Aldrig känna sig hemma. Vreden växer inom henne. Och den vill ut.

Alltså, det fanns så mycket som jag INTE gillade med den här boken. För det första ser jag som extremt osannolikt att en person som överhuvudtaget inte har något som helst impulskontroll och typ börjar slåss för minsta lilla provokation, ens skulle klara intagningsproven till polishögskolan, ännu mindre göra någon form av karriär inom poliskåren. Okej okej, jag vet att detta inte är en dokumentär, och jag vet också att till exempel Saga Norén (länskrim, Malmö) inte heller är speciellt sannolik som polis. Men två fel gör inte ett rätt. Dessutom tycker jag det är inte så lite tröttsamt med alla dessa poliskaraktärer med ett extremt mörkt förflutet som de till varje pris absolut inte ska låtsas om eller förhålla sig till på annat sätt än att begrava sig i arbete och alkohol. För det andra så tycker jag inte direkt att det ligger nära till hands att en person som har ett så nattsvart förflutet som Lisa hux flux skulle bli handlöst förälskad/attraherad av någon, och det jag tycker inte heller det känns sannolikt att en person som blir avfärdad och avsnäst i den omfattning som Jonas blir skulle fortsätta vara så satans intresserad av en så genuint otrevlig person som Lisa. För det tredje så blir det nästan lite löjligt när exakt ALLA karaktärer (okej, något litet undantag finns väl) antingen har varit utsatta för misshandel, våldtäkt eller andra former av övergrepp i barndomen eller i nuet, eller så är de veritabla as på ett eller annat sätt. Eller båda delarna. Det finns liksom ingen som är normal utom möjligtvis Johansson, men han är ju helt osannolik han också eftersom alla omkring honom är så djävla knäppa i huvudet och han aldrig blir förbannad på någon. Känns ju inte speciellt troligt. Och för det fjärde så är det OMÖJLIGT att hålla på och dyka och springa för livet och slåss och hålla på om man både har hjärnskakning och brutna revben och Gud vet vad för mer skador (det blir också väldigt löjligt och tröttsamt när Lisa beter sig som en liten unge och absolut inte ska ta emot någon vård eller hjälp eller så, om hon nu är så djävla bra på att "dölja sitt mörka förflutna" så kan hon väl för fan BITA IHOP även om hon inte gillar sjukhus?).
Såatteh, NEJ. Den här berättelsen tilltalade mig inte alls. Osannolika karaktärer och intrigen kändes som en skrivbordskonstruktion, och det var inte ens någon speciell igenkänningsfaktor av mina gamla hoods (att bara rabbla en massa stadsdelar ger i alla fall inte den känslan hos mig, jag saknar miljöbeskrivningar). Den här boken får en bristfälligt utförd polisutredning av fem möjliga.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar