I fredags var det uteritt och det var kanske den mest perfekta brittsommardagen EVER. Soldis, blå himmel, gula löv, 17 grader och vindstilla. Plus att den här gången utgjordes drop in-gänget av helt normala människor, dvs Rösterna dök inte upp och inte heller Prinsessan. Prinsessan är en donna som har hedrat oss med sin närvaro ett par gånger. Första gången kom hon typ fem minuter innan vi skulle börja. Man ska annars vara där en kvart innan, men det fattade kanske inte hon. Hon blev tillfrågad om hon hade ridit mycket innan, och det hade hon enligt sig själv. Det verkade dock inte som att hon någonsin hade sett en ryktborste eller sadlat en häst, för mer tafatt och LAM människa fick man leta efter. Men den svenska ridskolemodellen är ju ändå lite unik och det kan ju vara olika i olika kulturer och man kan ju kanske vara en stjärna på att rida även om man har andra som gör i ordning hästen åt en. Kanske, dock, för att rida är ju betydligt mer än att bara svinga sig upp i sadeln, det är ju en fråga om samspel.
Det visade sig dock att Prinsessan nog inte var att betrakta som mycket mer än en nybörjare, och missförstå mig inte nu för det är absolut inget fel i att vara det. Vad jag däremot inte riktigt fattar är folk som utmålar sig som "jättevana ryttare" och så är de inte det? Själv sänker man sig ju hellre och medger kanske på sin höjd att man har ridit "en del", håller definitivt inne med att man haft egen häst och tävlat lite, men är desto mer frikostig med information om sin ringrostighet och med åldern tilltagande mesighet för det finns väl inget pinsammare än att påstå att man är bra på något och så visar det sig att man är typ sämst? Men det är uppenbarligen inte alla som har problem med det. Aja, hon som har drop in-ridningen är jättebra på att anpassa lektionen så att det funkar för alla så det var inget problem med det.
En annan sak: hade det varit jag som hade kommit lite sent och noterat att alla andra fick stå och vänta på mig (pinsamt), då hade man väl varit där i JÄTTEGOD tid nästa gång? Men förra fredagen kom Prinsessan glidande när vi andra redan hade suttit upp och var på väg att ge oss ut i skogen, och då var vi ändå lite sena för det var någon som inte hittade sitt träns. Den gången blev hon faktiskt nobbad att få följa med, men hon sa att "nästa vecka ska jag komma tidigare". Det var alltså i fredags, men då dök hon istället inte upp alls, vilket ju också var en variant. Men det är ju det som är bra med drop in-ridningen, får man förhinder är det ju bara att utebli och så är det inget mer med det.
Ja, i alla fall. I frånvaro av Rösterna och Prinsessan så blev uteritten jättemysig. Jag hade Pojken och han var pigg och glad, men det är svårt med formen, särskilt i skritten. Antingen vill han dra fram och ner huvudet jättelångt och bli lång som ett ösregn, eller så går han bakom hand, så där fick jag sitta med fjäderlätt men stadig hand och samtidigt driva framåt. En utmaning, men det gick åtminstone bitvis bra. Och så gött i själen efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar