Det köpfria som liksom kom av sig

I år hoppade jag på en utmaning som hette YOU SHALL NOT SHOP.  Eller det hette den kanske inte från början, men jag döpte den till det. Föreställde mig Gandalf dängandes ner sin stav framför allehanda köplador och ryta med tordönsstämma över nejderna. YSNS skulle vara i januari månad, men kaxig som jag var så tyckte jag att jag minsann inte skulle handla någonting överhuvudtaget förrän behov uppstod, med undantag för mat och sånt.

Hur går det med den saken då, undrar kanske vän av ordning? Jamen sådär, svarar jag lite skamset. För visst var det lätt i början. Men sen började saker faktiskt gå sönder. Eltandborsten från 1990-talet drog sin sista suck. Det rasade ner snö på grillen (som fortfarande stod ute) så benen vek sig (på grillen alltså, för det visade sig att de var sönderrostade (sen var det i och för sig helt onödigt att köpa en ny eftersom det var grillförbud större delen av sommaren, men det visste jag ju inte då). Vi åkte på konstrunda och jag köpte nåt litet alster av en konstnär jag känner litegrann (mest för att vara snäll). Stekpannan gick väl inte direkt sönder, men var så djävla repig att det var förenat med mental ohälsa att steka någonting i den eftersom allting brände fast. Gympaskorna som jag travat många mil i ur och skur med sen 2015-ish hade så stora hål att det nästan började bli pinsamt. Speciellt eftersom jag numera är chef och måste träffa en massa höjdare i kostym stup i kvarten. Eller i alla fall oftare än vad jag tycker är kul.

Så långt är det väl okej, det är ju inte precis okynneskonsumtion. Men sen var det lite som att jag faktiskt glömde bort Utmaningen litegrann, och vips så var man tillbaks i gamla vanor. Som i och för sig inte var så EXTREMA i konsumtionsavseende, men ändå. Jag läste Stefans lilla gröna av Stefan Sundström, blev inspirerad och köpte en liten syrningskruka (som jag ännu inte har använt, FY PÅ MIG). Jag sprang på ett erbjudande om att köpa extra kolsyrepatron till Soda Streamern asbilligt, så det gjorde jag (så himla smidigt att alltid ha en extra hemma så man inte står utan kolsyrat vatten när den gamla tar slut) och passade då även på att köpa nya flaskor istället för de jättegamla, repiga, kalkiga med ett bäst-före-datum (som tydligen finns av någon anledning) som låg åtskilliga år tillbaka i tiden, men strängt taget hade de kunnat hänga med ett tag till. Jag köpte Peder Fredricssons självbiografi och Dressyr med Kyra av Kyra Kyrklund och nån annan bok (som jag lika gärna hade kunnat låna på bibblan).  Köpte även ett nytt dressyrspö som skulle vara "balanserat" och därför ligga bättre i handen (märkte ingen som helst skillnad, men nu köpte jag i och för sig snikvarianten för ett par hundralappar, inte det handgjorda från Piskmakaren i Lund för 800 spänn som en stallkompis slog till på). När jag köpte nya gympaskor passade jag även på att utöka det egna sortimentet av narkotikajeans (å andra sidan slaktade jag ett par gamla till gå-hemma-i-trädgården-shorts i somras, men det var ju inte som att jag stod utan byxor).

Det blir värre: Är även på jakt efter ett par nya ridstövlar eftersom de jag köpte förra året, som ersatte de jag haft sedan 1990-talet, visade sig vara billigt skit som redan har spruckit både här och där, och dessutom är de för vida så mot slutet av lektionen så känns det som att hälen har åkt en halv decimeter upp i skaftet. Man kan tycka att de visserligen kvalar in under "saker som gått sönder", men det känns ändå retfullt att de inte höll längre. Ännu mer irriterande är att det var 50 % på ridstövlar på Granngården och jag var där och provade och det fanns inte ett enda par som passade. Var det lagom höjd så var  de alldeles för trånga, passade de i vaden så slutade de istället en halv decimeter ovanför knäskålen. Short shaps är jag inte jättesugen på, tycker det känns så sladdrigt och jag vill ha stadgan som en stövel ger. En hjälpsam anställd på Granngården (hon hade samma problem som jag med att hitta stövlar som passade) tipsade då om en speciell modell av shortchaps som i princip var som att rida med stövlar, men de kostade också 2300 kr. Och så ska man ju ha skor till det också, så näe, tack, men nej tack. Det får vara måtta på konsumtionen ändå.

Jaha, det här är min bekännelse. Är kanske inte värst i världen, men det känns rätt surt ändå.
Med vänlig hälsning: miljösvin_68:a.