Sandmannen

Har läst Sandmannen av Lars Kepler. En gång lånade jag och min man en ljudbok att lyssna när vi skulle åka långt någonstans, vi valde Paganinikontraktet och tröttnade efter sådär tre mil. Så mitt intresse för Lars Kepler (jajaja, jag vet att det är en pseudonym och att det är två stycken som skriver) har varit rätt svalt, men nu var det någon på radion som helt andlöst sa att den här boken var DET MEST SPÄNNANDE HON NÅGONSIN LÄST, och det lät ju onekligen spännande: en man som varit dödförklarad i ett antal år kommer helt plötsligt vacklande från ingenstans, och ett gammalt fall med en seriemördare måste då tas upp på nytt, för kanske finns det fler överlevare?

Så jag tog mig an den med friskt mod, men blev rätt så besviken. Hatar böcker där det verkligen inte finns en enda trevlig karaktär. Inte så att alla måste vara perfekta, men NÅGON kunde väl ändå ha NÅGOT fördragsamt? Som det var nu så kände jag att det liksom kvittade om så hela djävla poliskåren blev avrättade. Trökigare polis än Joona Linna får man leta efter med ljus och lykta, och de andra var ju i samma stil. Och varför är det så att om det är en kvinnlig polis så måste hon vara BÅDE übersmart OCH skitsnygg? Och varför måste det tjatats om hennes "änglalika skönhet" hela tiden? De andra polisernas utseende kommenteras inte ens. Och om man nu har en polis som är både übersmart och skitsnygg, ja då måste hon förstås ha någon djävla bokstavskombination eller vara känslomässigt störd på något sätt. Det går ju inte att vara en vanlig dödlig.
Stör mig även på att det är ny rad efter var och varannan mening.
Det behöver det liksom inte vara enligt mig.
Jag tycker inte det blir något flyt i texten då.
Eller hur?
Va?
Va?
Va?


Och berättelsen? NJA, känner jag om den. Visst, det är spännande. En mans båda barn blir bortrövade för tretton år sedan, dödförklaras efter några år och så ett tu tre dyker den ena upp från tomma intet, svårt sjuk och medtagen och så börjar jakten på hans syster som eventuellt fortfarande också lever. Men han som greps för detta har suttit inspärrad på någon anstalt jättelänge, helt isolerad från omvärlden. VEM KAN DET VARA?

Så långt var väl allt väl. Men sedan:



((((((((((((((((((((((((((((((((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))))))))))))))))))))))))))))))))))


så tycker jag nog att det var VÄ-HÄ-LDIGT långsökt alltihop. Om man suttit inspärrad på psyket och varit tungt medicinerad i åratal så känns det VÄ-HÄ-LDIGT osannolikt att man ska vara sådär djävla överintelligent och manipulerande och beräknande och dessutom kunna ha kontakt med sin svårt störda och dittills okända tvillingbror UTANFÖR via någon djävla postbox dit man vid ett enda tillfälle på alla dessa år lyckas skicka ett krypterat meddelande som bara han förstår, och då vips VET HAN exakt var alla människor befinner sig och kan åka dit och mörda PÅ INGEN TID ALLS. Har han bevakat den där djävla postboxen dygnet runt i tretton år? Och hur kan han veta EXAKT var alla befinner sig och vart alla ska så att han kan följa efter och döda fastän Joona Linna med flera är honom hack i häl hela tiden? Den kartläggningen och extrema  tajmingen går ju inte av för hackor om man säger så, och den känns extremt overklig om ni frågar mig. Och sen det här att den återvändande sonen kallade honom för "Sandmannen" och Joona Linna bara: jaha, men hans pappa har ju vuxit upp i ett grustag i Rotebro, det måste vara där den andra tvillingen gömmer sig, OCH SÅ VAR DET SÅ. Och var fick de tag på allt bedövningsmedel? Och vad var meningen med att hålla alla inspärrade och neddrogade i alla år, jo jag fattar att de ville att de anhöriga skulle få lida, men helvete vilket jobb. Varifrån fick de pengar till allt detta om de levde utanför samhället, bedövningsmedel och tunnor med luftrör och spadar och kistor och Gud vet allt?  Nä, det här var inget vidare om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå. Den här boken får en överkryssad Stesolid av fem möjliga.