Idag när jag var ute och promenerade i arla morgonstund så fick jag ynnesten att få se två harar som uppvaktade varandra. I normala fall springer ju harar som om det gällde livet så fort de anar en människa, och, ännu oftare och fortare, när de anar en människa i sällskap av en blodtörstig tax. Men nu! Remus och jag kunde stå fem meter därifrån och beskåda det kärleksfulla harparet som lekfullt skuttade fram och tillbaka över en grönskande äng. Det var som en scen hämtad ur Den långa flykten, bortsett från att det här var harar och inte kaniner*. Till och med Remus, tax med rätt att döda, var förbryllad vid åsynen, uppenbarligen triggades hans jaktinstinkt inte gick igång av romantisk lekfullhet på samma sätt som när hararna blint störtar iväg i 100 km/h. Eller så såg han det lite mer långsiktigt och tänkte på återväxten, vad vet jag.
*Jo, det är skillnad. Det är en DJÄVLA skillnad faktiskt. Kaniner är mindre, lever i hålor under jord och föder blinda och pälslösa och helt hjälplösa ungar. Hararna är större och har enklare levnadsstandard ovan jord, och deras ungar mycket mer utvecklade redan från dag ett, med både päls och ögon. Harar är dessutom mycket snabbare än kaniner. Hade Den långa flykten handlat om harar hade den överhuvudtaget aldrig blivit en bok, eftersom boken går ut på att en kaninkoloni var hotad pga att det skulle byggas bostäder där de hade sina hålor, och några valde då att bryta upp och ge sig iväg för att grunda en ny koloni. Hade det varit harar så hade de bara: Jaha, här kommer det visst lite grävskopor. So what? och samlat ihop sina ungar och skuttat iväg någon kilometer och bosatt sig där utan att behöva bekymra sig ett dugg om någonting. Så nu vet ni det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar