Det är det här med Bob Dylan då. Han fyllde ju 60 för ett tag sedan och blev himla uppmärksammad, åtminstone i DN. De hade en hel Dylanbilaga en söndag, eller det var kanske bara några sidor i någon av de andra söndagbilagorna, men ändå. Det skrevs en hel del. Bland annat fick andra personer tala ut om sina känslor för Bob Dylan och jag fick en kraftig känsla av att jag verkligen inte hade så värst mycket att komma med.
Jag tycker ju att jag gillar Bob Dylan, inte allt han har gjort, men en del. Eller det är kanske mer att jag använder hans låtar som referenser till saker i mitt liv. Ibland säger jag att Don't Think Twice It's All Right ska spelas på min begravning. Jag citerar ofta ur Maggie's Farm när jag är trött på tillvaron. Jag tycker Shelter From The Storm är en av de bästa låtarna för långsam terränglöpning, och på den gamla goda tiden när man fortfarande ägnade tid åt att diskutera musik så utsågs Masters of War i tät konkurrens med Black Sabbaths War Pigs som vinnare i den kanske inte jättestora kategorin "bästa antikrigslåt". Lite sånt är mitt förhållande till Bob Dylan. Ganska gott, om jag får säga det själv. Men det räcker uppenbarligen inte särskilt långt. För att ens blygsamt kunna räkna sig till en som gillar Dylan så måste uppenbarligen känna till varenda ton och stavelse han någonsin producerat (och när och var det spelades in och vilken gitarr han hade och i vilken affär han köpt strängarna samt hur vädret var den dagen), alla kläder han någonsin burit (och var och när han hade köpt dem, i vilken temperatur de tvättades och hur länge de hängt på tork och i vilken väska de packades ner innan han åkte på den och den turnén), kunna rabbla alla skivor och låtar i kronologisk och alfabetisk ordning och, naturligtvis, kunna alla texter utantill om man blir väckt mitt i natten (samt veta när de skrevs, varför och/eller till vem, var Bob rent geografiskt befann sig, vilken penna han använt och vad han ätit till lunch dagen då han drabbades av Den Stora Inspirationen och plitade ihop Blowing In The Wind).
Detta är slutsatsen jag dragit efter att ha läst DN:s Dylanbilaga, som till mångt och mycket verkar handla om hur man är om man är ett riktigt fan. Det räcker nämligen inte med att bara tycka att jomen han är väl bra, man måste ha ett närmast Aspergerskt förhållande till Bob Dylan. Det är mer än musik, det är ett fenomen och en livsstil. På något för mig obegripligt sätt. Jag tycker att musik, det är bra. Men när det ska bli någon djävla tävling om vem som tycker mest om Bob Dylan, då kör jag ner hälarna i backen och vill inte vara med längre.
Fredrik eller Filip i den dampiga duon Fredrik & Filip, uttalade sig i den här DN-bilagan. Det handlade om att Fredrik-eller-Filip hade varit hemma hos någon annan kändis, och denne hade haft ett fotografi av Dylan som Fredrik-eller-Filip aldrig sett förr. Och då blev det kris, fanns det någon som visste mer om Dylan än han? Han blev helt manisk och var tvungen att ta reda på när det togs, inför vilken turné, eller vad det nu var som var så djävla viktigt att känna till. Och då fick han krypa till korset och kontakta en expert på ett speciellt Dylan-forum, en person som Fredrik-eller-Filip personligen sagt upp bekantskapen med sedan de blivit kraftigt oense om ifall Dylan sjöng ordet "blue" bäst i tredje eller femte versen av Tangled Up In Blue.
Och ungefär där tröttnade jag väl och fick nog. Ska det verkligen vara sådär djävla kinkigt? Vad är det som har gått fel när man inte bara kan tycka att någonting är bra och så är det så att säga bra med det? När man tvångsmässigt måste dissa andra och klassa dom som "inte äkta" bara för att de inte känner till på vilken tå Bob Dylan hade nageltrång när Blonde On Blonde spelades in. Jag undrar faktiskt lite vad Bob Dylan själv tycker om det här. Det är kanske inte så konstigt att han har gått från ung rebell till surmulen gubbstrutt. Med såna "fans" är nog inte tillvaron sådär jätterolig ändå.
SKÄRPNING, KRETINER, är vad jag i vanlig ordning vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar