fredag 4 september 2009

Vara nära men ändå så borta

Det är rätt roligt att läsa andras bloggar, så ibland klickar jag lite slumpmässigt bland inläggen på Metrobloggens förstasida för att vidga mina vyer en smula. Igår var en sån dag, och då råkade jag hamna hos någon som kallade sig "tvångsonanisten" eller något i den stilen. Det handlade om en kille som var helt djävla besatt av sex och som fick ägna sig åt självbefläckelse typ tio gånger om dagen. Minsta lilla stimuli räckte för att sätta hans fart på hans överhettade fantasi och dito könsorgan, och så kände han tydligen även ett kraftigt behov av att blogga om hur han så att säga lättat på trycket. Ja, men det kan han väl få göra, man måste ju inte läsa. Fast jag kunde inte låta bli, för det blev värre och värre. För att liksom sätta lite piff på sin förmodligen ganska trista tillvaro så valde han ut olika objekt att deponera sina kroppsvätskor på, vilket han sedan fotograferade och publicerade på sagda blogg. Typ på kalendrar, frukter, kaffekoppar och liknande saker som det verkade som att han liksom snappade åt sig i förbifarten från sina intet ont anande kollegors skrivbord.

Nu började det bli lite äckligt. Och det värsta är att det här kan vara vem som helst, kreti och pleti, mannen på gatan. Och påminde inte kaklet i bakgrunden på de här bilderna av spermakladdiga föremål väldigt mycket om kaklet på vår toalett här på jobbet? Och var inte vissa kollegor borta väldigt länge i förmiddags? Och ser inte päronet på mitt skrivbord väldigt liksom välpolerat ut nu jämfört med förut?

Man kan bli paranoid för mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar