Jag läser om strykning hos Plastmamman. Det är ett brännbart ämne, skulle man kunna säga, eftersom strykjärnet blir så varmt. Eller skulle ha blivit om man hade haft något.
Jag har aldrig ägt vare sig strykjärn eller strykbräda. Hösten 1982 strök jag under protest en skjorta på hemkunskapen i skolan. Resultatet blev sådär, men det är ju av mindre vikt när man är ung rebell.
Sedan rörde jag inte ett strykjärn förrän sommaren 2003, när jag helt oväntat strök en skjorta åt min pappa när min bror skulle gifta sig. Eller, det var inte precis så att jag stod och strök i vapenhuset, utan det hela utspelade sig faktiskt några timmar innan själva vigseln. Upptakten var att min mamma hade fått ett nervöst sammanbrott över bröllopstårtorna och var i det närmaste inte kontaktbar, men det är en annan historia. Det kändes som att jag var tvungen att göra ett insats för världsfreden. Jag fick helt enkelt mörka att mina enda meriter var hemkunskapslärarinnans 20 år gamla uttryck av missnöje*, och likt en soldat som går ut i fält med vapen i hand ryckte jag modigt åt mig skjortan, stegade fram till strykbrädan och satte igång.
Nu skulle man kunna tro att detta skulle ge upphov till en lång rad lustiga anekdoter om hur pappa fick gå till kyrkan i skrynklig skjorta med brännhål, eller hur hela fädernesgården brann ner till grunden på grund av ett bortglömt strykjärn. Skrönor som skulle kunna återberättas i generationer under illvilligt skrockande, ungefär som den med flickan som trampade på brödet. Men så var inte fallet. Jag strök som en gudinna. Som om jag aldrig gjort annat. Fast det var ju det jag hade gjort.
Och sedan jag upptäckte att bostadsrättsföreningen äger ett gemensamhetsstrykjärn så har jag strukit flera gånger. Tre, kanske. Och det blir lika bra varenda gång. Slätt och fint. Jag är helt enkelt en naturbegåvning.
Fast jag sparar på resurserna. Det känns bäst så.
* Hon var för övrigt aldrig nöjd med någonting. Jävla kärring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar