"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"

Utanför mitt fönster, som det så poetiskt brukar heta, växer det en hästkastanj. Varje vår kommer det ett ringduvepar och slår sig ner där. Jag är lite obekant med vad ringduvor sysslar med på sin fritid, men efter en eller ett par veckor känner de uppenbarligen en slags oro i själen och drar vidare, för att sedan återkomma ett år senare. Så har det i alla fall varit de senaste åtta åren. Eller, jag vet ju inte om det är samma par som återkommer, men jag inbillar mig det. 

Det kan ju vara tänkbart att man på den årliga ringduveriksdagen i Arboga för segdragna diskussioner om vem som ska ta på sig det tunga och på det hela taget rätt trista uppdraget att sitta i en hästkastanj på en specifik adress detta året. Finns det några frivilliga? kuttrar den ständige ordföranden Sven Duva uppfordrande, men inga frivilliga anmäler sig och det strävsamma ringduveparet Marianne och Christer får därför göra det i år igen, som alla andra år. Andra ringduvor får lite roligare uppdrag, de får flyga till Amsterdam och Bryssel och kanske till och med Paris, och några får åka och sitta i Kungsträdgårdens almar. Men Marianne och Christer får nöja sig med en medelstor hästkastanj i ett ytterområde i Kristianstad i år som alla andra år. De muttrar lite surt när de ger sig iväg, och tänker att de skulle vilja säga ett sanningens ord till den där stroppen Sven Duva. Men sedan glömmer de allt för sitt Uppdrag.

För ringduvornas ankomst till hästkastanjen är ett vårtecken som är vida mer stabilt än krokusar och snödroppar som skrämts upp i villaträdgårdarnas skyddade växtverkstäder.

Och de är här nu. Hör ni det? De är här nu.