Mitt kök har uppgraderats med en vattenkran som har tillverkats under detta årtusende. Den förra var så gammal att den i det närmaste kunde ha använts av Jesu obefläckade moder när hon diskade efter den sista måltiden. Jag antar att det var hon som gjorde det, för det står ingenstans i Skriften att Jesus var behjälplig med hushållsarbete.
Huset jag bor i är byggt i början av 50-talet, och i min lägenhet är det inte mycket gjort sedan dess. Inte för att jag vill vara taskig, men Gud vad skönt att komma hem till någon som inte håller på och renoverar precis hela tiden, som min syrra sa när hon var här för ett tag sedan. Jag tror det var hennes sätt att påpeka att mitt intresse för heminredning är ganska svalt och kanske borde vara hetare. Det tror jag inte det blir, men nu har jag åtminstone fått en ny kran. Alltid något.
Den gamla kranen hade sina egenheter. Bland annat fick man ta i för både kung och fosterland för att öppna och stänga. Små barn, åldrade människor och andra veklingar skulle lätt ha kunnat törsta ihjäl i mitt kök. Dessutom var varm- och kallvattenkranen tvungna att stängas med både känsla och precision, och packningar och ventiler och övriga delar i kranarnas innandömen måste hamna i exakt rätt och väl avstämt läge i förhållande till varandra för att inte kranen skulle droppa. Det där tog en del tid, men man vänjer sig vid rätt mycket.
Och varmvattenberedaren här i huset lämnar en del övrigt att önska. Eller kanske snarare tvärtom, någon brist på skållhett vatten i varmvattenkranen har jag aldrig upplevt. Men att ställa in behaglig temperatur med två supertröga kranar som verktyg var något av en utmaning, kan man lugnt påstå utan att ljuga. Inte många människor klarade av detta. Egentligen var det nog bara jag som var i fullständig harmoni med mina kökskranar. Tills i morse då. Då kändes det mer som att min aura hade gått sönder. Eller åtminstone att kranarnas hade gjort det.
Nu har jag en helt ny kran, som ser precis likadan ut som den andra. Eftersom fastighetsskötarna fick stänga av vattnet i hela huset på grund av min taskiga VVS-standard så var det inte läge att sitta med glassiga kataloger från Rinkaby Rör och önskedrömma om engreppsblandare. Fast det spelar inte så stor roll, för den nya kranen går att öppna och stänga med lätta smekningar. På ingen tid alls. Man behöver inte stå och trixa med millimeterprecision i en hel minut för att undvika dropp eller få till den där lagoma temperaturen att diska i. Det kunde inte bli bättre.
Fast jag kan inte hjälpa att den känns lite...själlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar