Jo, jag fick se Lost vecka 11 ändå, hurra!

Nu känns det som att jag har fått tillbaks min lycka, som Frans G Bengtsson nog skulle ha uttryckt saken. Idag ringde de från datorverkstaden och förklarade sig villiga att byta ett kraschat moderkort för 2000 friska pengar. Jag gick med på det, och nu har jag en fungerande tv-dator igen. Och tack vare det hann jag även titta på förra veckans avsnitt av Lost, som Jenny lagt ner stor möda och flera vredesutbrott på att spela in och bränna åt mig.

Den här veckan blir det bara några hastiga betraktelser. I vanliga fall brukar jag låta avsnittet ligga och mogna i cerebralvätskan någon dag, men det är det ju inte tid till nu, så nu kör vi:

• Egentligen var hela det här avsnittet skitkonstigt. Vad var hela den här grejen med Desmond och tidsparadoxen? Den var som hämtad ur en Stephen King-novell, typ "Den långa resan" ur "Den förskräckliga apan", med inslag ur "Langoljärerna" ur ""mardrömmar". Komplett med vita möss som dör och tidsrevor och hela alltet.
• Och vad är det med militärövningar på film egentligen, måste de alltid göra hundratals situps (och varför heter det egentligen situps när det heter "crunches" på engelska?) och armhävningar i ösregn och lera medan något befäl står och skriker så att de håller på att spränga blodkärl?
• Och döper verkligen forskare sina försöksdjur? Ok om de hade hetat Alfa Ett och Beta Fem och så vidare, men Eloise? Arvingarna, kom tillbaks, allt är förlåtet. Nästan.
• Sedan stör jag mig rätt mycket på att Minkowskis blodfläckar varierar från klipp till klipp. Hur svårt kan det vara att få någon att se likadan ut i två scener efter varandra?
• Och är det inte märkligt att inredningen på både båten och universitetet i Oxford är så otroligt omodern? Svarta tavlor gjorde man väl sig av med på åttiotalet? Och den där telefonen som Sayid fick liv i, och hur kommer det sig att han får liv i precis varenda tekniska pryl som finns i hela världen, såg ju ut att höra hemma på stenåldern. Och ändå har man superhögteknologiska grejer, radar och supermobiler som klarar av magnetfält från helvetet och till och med en tidsmaskin. Medan Desmond ska stå och prata i en röd plastlur som är stor som en brandsläckare och liknar fan själv.
• Och vad är det med Penny egentligen? Hon är ju en snygg brud som verkar glida fram på en räkmacka här i tillvaron, och ändå går hon och trånar efter Desmond, som dessutom dumpat henne, och detta i tre långa år. Det är fan inte rimligt.

To be continued...