Florence is deaf (but there's no need to shout)

Natten till igår sov jag som en kratta. Somnade vid halv tio, vaknade vid elva, var klarvaken i timmar efter det. Vaknade sedan vid halv fyra av de där förbannade vakteltupparna som vi numera verkar ha tretton på dussinet av. De nyblivna ungdomarna tycker uppenbarligen att det är en lagom tid att börja gala på, och när Johnny Kass hör det så ska han inte vara sämre utan svara dom från sitt håll. Nu är det ju inte som att ha en galande hönstupp, men eftersom ungdomsburen står på den husgavel där vi har vårt sovrum så hörs i alla fall dom väldigt tydligt (Johnny, som bor på ett helt annan del av tomten, brukar jag faktiskt inte höra förrän jag går ut). Ja, men jag lyckades tydligen ändå somna om, för sedan vaknade jag fem över fyra när klockan ringde. Och nu kommer det mystiska. Halv fyra mådde jag efter omständigheterna bra, bortsett från att jag var trött. Trettiofem minuter senare hade jag både ont i halsen och - tusen gånger värre - världens lock för öronen. Hur kan en förkylning eller vad det nu var liksom komma från ingenstans och bara manifestera sig på mindre än en timme? Och jag som ska dricka vin med Jenny på fredag, var min första (rätt ologiska) tanke. Typiskt att bli sjuk lagom till semestern var nästa.

Genomled dagen och lovade heligt och dyrt att aldrig mer klaga över någonting bara det här djävla locket för öronen släppte. Jag har aldrig haft problem med öronen i hela mitt liv (bortsett från några omgångar kristallsjuka, men då är det ju yrsel som är problemet), men det finns ju uppenbarligen en första gång för allt. Googlade som en tossig efter lösningar och husmorsknep, men det enda det stod var att man skulle tryckutjämna. Eller "valsavamanöver" som det tydligen heter på fackspråk. Herregud som jag höll på. Det hjälpte inte. Efter jobbet lade jag mig på soffan och sov en timme. Sen kändes det ändå lite bättre? Tänkte att det där huruvida man är liggande eller stående hade något med trycket mot trumhinnorna att göra, så för säkerhets skull låg jag i sängen och åt halstabletter och kollade färdigt på säsong två av Enkelstöten resten av kvällen. Alltså det är kanske det roligaste som gjorts på svensk tv på ÅR OCH DAR? Älskar Sissela och Lotta. Vid det laget hade locket blivit ett ihållande och tjutande ljud inne i örat. HJÄLP, HAR JAG FÅTT TINNITUS NU OCKSÅ? gnölade jag för alla som ville lyssna (dvs min man och den här bloggen). Varmt var det också. Hatar värme, särskilt på nätterna. Det var ett elände. Tänkte på Robert i Utvandrarna. Han hade det så hela tiden, det måste ha varit ett helvete. Inte konstigt att han ville till Kalifornien och gräva guld istället för att förkovra sig tillsammans med Karl Oskar och Kristina i Minnesota.
Så gick det ju som det gick för honom också. Men idag tror jag ändå att locket och tjutet har gett med sig? HOPPAS! Återstår: ont i halsen. Men det kan jag nästan leva med, känner jag. Kanske ordnar det sig både med vinet och semestern. HOPPAS.

Äggstra spännande dagar

I förrgår kom mina beställda avelsägg av (eller säger man från?) Australorphöns. Australorp är en gammal kulturras, jag gillar ju att värna om sånt där.
Blommehönsen är en gammal lantras, lantraserna blev sedan delvis utkonkurrerade av kulturraserna som togs fram för att vara lite mer specialiserade för kött- och/eller äggproduktion än lantraserna var. Sedan blev kulturraserna nästan helt utkonkurrerade av värphybriderna, som är framtagna i ett enda syfte, att lägga så många ägg som möjligt under en relativt kort tid. Vet att det finns folk som har värphybrider som får leva ett naturligt hönsliv och som är helnöjda med det (både ägarna och hönsen), men det är inget för mig.

En anledning till att det blev just Australorp är att den sägs vara en bra vintervärpare. Nu skulle ju de här kycklingarna i och för sig födas upp till slakt, men OM det blir någon höna kanske hon kan få stanna hos Mette-Marit och hennes gäng, tänker jag. Just Mette-Marit värpte i och för sig i stort sett hela vintern, inte varje dag men varannan eller var tredje dag lämnade hon ändå ifrån sig ett ägg i redet medan hennes kollegor ruggade och stod i. Det vet man ju dock inte hur det blir den här vintern, så en höna till för att säkra upp produktionen skadar väl inte tänker jag.

Nu kom alltså äggen på posten i tisdags. Jag beställde åtta stycken för att vara på den säkra sidan ifall något skulle gå sönder. Det är ju ändå Post Nord som levererar, men de lyckades över förväntan, eller det kanske snarare berodde på att hon jag köpte av hade packat på ett mycket föredömligt sätt. Äggen fick ligga och vila i ett dygn, sedan lade jag sju av dom i kläckaren igår (fler får nämligen inte plats). Om 21 dagar är det dags, stay tuned for the spännande fortsättning.

Ett såkallat spännande besök

För ett par veckor sedan fick jag ett vykort från Eon där det stod att de skulle komma och besöka mig för att presentera spännande erbjudanden om förnyelsebar energi. Jag noterade detta, men eftersom det inte stod någon specifik tid eller dag så tänkte jag att det var väl något försäljningstrick och lade inte någon större tankeverksamhet på det. Förrän häromdagen, då det plötsligt och fullkomligt oväntat knackade på dörren. Vi får så gott som aldrig oväntade besök så alla, hundarna mest, blev lite till sig i trasorna. Öppnade dörren och trodde först det var Jehovas vittnen eller mormoner, för det var två så pass uppsvidade karlar i vita skjortor och slipsar som mycket väl såg ut till att kunna sprida evangeliet. Men det var alltså Eons och inte Frälsarens utsända som stod på trappan och legitimerade sig och presenterade sig och tog i hand och undrade om de möjligen fick komma in eller kanske att vi skulle sätta oss i trädgården en stund så skulle vi få se på deras presentation och fantastiska erbjudanden. Viftade in dom till den närmaste uteplatsen, fast där hade jag lagt en massa vitlök på tork så det var inte direkt som ett foto från Sköna Hem. Men de wow:ade en god stund över det ändå helt fantastiska i att odla sin egen vitlök. Sedan halade de fram en läsplatta och det blev ett förfärligt ordnande med hur vi skulle sitta för att vi verkligen skulle kunna se ERBJUDANDET.
"Vi kommer ju till er för att ni är DE ENDA PÅ HELA DEN HÄR GATAN som har el från två olika leverantörer", inledde den ena dramatiskt och medan han hämtade andan för att, antar jag, lägga fram ERBJUDANDET på ett så lukrativt sätt som möjligt, så förklarade jag att anledningen till att vi hade det så är för att vi har andelar i ett vindkraftverk och därför köper el därifrån till självkostnadspris. Jag hann inte mer än avsluta meningen så backade han direkt. "Jaha, men då förstår jag. Ja, det där är ju ingenting vi kan konkurrera med. Då kan vi lika gärna avsluta här och spara både er och vår tid", och sen tog det inte trettio sekunder förrän läsplattan hade försvunnit och vi såg två lessna säljarryggar lämna undantaget och vandra nerför den i övrigt helt Eon-trogna gatan med slipsarna slokande i sommarvärmen. Tyckte nästan lite synd om dom. Är dock glad över andelarna i vindkraftverket, för förutom att elen blir billig så är det ett helt oantastligt argument för att inte byta elleverantör.

Det finns en viss kategori människor som riktigt skryter om hur otrevliga de är mot försäljare, typ att de bett dom dra åt helvete och slängt på luren, eller påstår att de krävt att få deras privata telefonnummer och sedan hotat med att ringa och terrorisera dom på deras fritid och liknande. Sånt där tycker jag är riktigt löjligt, de (försäljarna) gör väl bara sitt jobb och det är verkligen inte ett arbete som jag är avundsjuk på. Fy farao vad vidrigt att vara tvungen att försörja sig på att kränga saker som folk inte efterfrågat till folk som inte är intresserade. Visst, jag har väl också stött på enträgna typer som verkligen inte har tagit ett nej för ett nej, men jag tycker inte det hör till vanligheterna och det finns väl mycket värre situationer där folk inte tar nej för ett nej än att någon följer efter en fem meter för att försöka få en att byta telefonabonnemang när man är på väg in på Ica.

Härförleden blev jag uppringd av en riktigt engagerad säljare på Tele 2, som hade noterat att jag minsann hade varit kund hos dom sedan 2002 och nu hade jag en mängd riktigt bra erbjudanden, bland annat en helt ny Samsung Galaxy something something som jag fattade var den senaste och fränaste modellen som marknaden hade att erbjuda, och den kunde alltså bli min.  Svarade då ärligt att jag använder mina telefoner tills de av olika anledningar upphör att fungera och att jag inte tror på konsumtionssamhället är ett hållbart sätt att leva i ett större perspektiv. Det var ett argument som bet, kan jag säga. Och det utan att jag behövde vara det minsta otrevlig. Hör och lär. Eller: Be kind. Always.

Villanelle goes Ville :(

Häromdagen dog Anita, en av de gamla vaktelhönorna. Eller så himla ålderstigen var hon ju inte, men vaktlar blir inte mer än 1½-2 år. Våra (gamla) är väl kanske 15 månader? så de är ju inte precis några ungdomar längre. Eller så var det något fel med henne. Har hittat skinnägg* rätt så ofta inne hos vaktlarna på sistone, inte varje dag men lite för ofta för att det ska kännas som att allt står rätt till. Inte för att Anita - om det nu var hennes ägg, det lär ju visa sig - visade något symptom (om hon nu var sjuk och inte bara gammal), men det gör ju sällan bytesdjur. I söndags morse så såg jag henne både äta och dricka och knata omkring med de andra, och på eftermiddagen låg hon stendöd i ett hörn av voljären. Sånt är livet.

Igår roade jag mig med att könsbestämma vaktelkycklingarna. Det gör man genom att klämma dom på kloaken (så om det var så djävla roligt vet jag ju inte precis), är det en (könsmogen) tupp så kommer det ut vitt skum, kommer det inget skum är det en höna (eller en icke könsmogen tupp, men eftersom minst en av dom har börjat gala så är de ju verkligen på gång att bli vuxna nu). De var inte extremt roade över att bli klämda i röven, och jag var inte extremt road av att upptäcka att velourtuppen Johnnys enda avkomma Villanelle var en tupp. Satfläsk. Har nu alltså fyra solklara tuppar, sen är det två som fortfarande är lite osäkra eftersom de valde att tömma tarmen samtidigt som jag klämde på dom, och det var lite svårt att se vad som var vad så att säga, men tyvärr misstänker jag tupp där med. Hittade EN höna - Snöboll. Henne sparar vi såklart, plus en av tupparna, som förhoppningsvis då kommer att vara lite mer fertil än velourtuppen Johnny Kass. Men det är nog en för liten flock för att ha två tuppar, och Villanelle Ville är ju släkt med de gamla, så han ryker. Det påstås visserligen att fåglar inte är lika känsliga för inavel som andra arter, men jag är inte särskilt sugen på att prova den teorin i verkligheten. Det hade ju kvittat om man bara hade varit ute efter äggen, men jag tänker ju att man ska hinna kläcka fram The Next Generation innan det här gamla gänget trillar av pinn. Aja, vi får väl se hur det går med den saken. Men en höna och (gissningsvis) sex tuppar, det är ingen vidare statistik. Det lär ju bli vakteltupp till middag framöver i alla fall.

Har i dagarna beställt befruktade ägg (av höns) som i skrivande stund är på väg till mig. Vi får se hur det går, det är ju Post Nord som är inblandade så det kan mycket väl bli äggröra istället för kycklingar, men med lite tur så ska det väl gå vägen. Sen får man väl även hoppas att tuppen i den flocken som äggen har samlats från är lite mindre timid än Johnny Kass och så att säga har gjort sitt jobb (som det brukar stå i annonser om tuppar som säljes eller bortskänkes till liv, "han är jättesnäll och gör sitt jobb"). De här kycklingarna är främst tänkta för att ätas upp, så nu hoppas jag på många tuppar. Kommer därför med största sannolikhet att få 100 % hönor.



* Ägg som det bara är en tunn hinna istället för skal på. Kan bero på massa saker, t ex kalkbrist, stress eller äggledarinflammation. Eller så bara blir det så ibland.  

När repet brister

Har läst När repet brister av Belinda Bauer, och det tycker jag att ni också ska göra. Mmmm, vilken härlig läshelg jag har haft, måste jag säga. Först Den oönskade och så nu den här. Bara synd att jag a. slumrade en stund på soffan igår eftermiddag och därför b. var pigg som en lärka vid läggdags och av den anledningen satt uppe och sträckläste ovan nämnda bok för att jag var tvungen att få veta hur det gick, och därför c. är svintrött idag. Men det är smällar man får ta.

Handlingen:

»Nu är det Jack som bestämmer«, sa deras mamma innan hon gick för att hämta hjälp. »Jag är strax tillbaka.« Elvaårige Jack och hans två systrar sitter kvar i den kvalmiga bilen, där de småbråkar och gnäller och leker Ett skepp kommer lastat medan de väntar på sin mamma. Men deras mamma kommer inte tillbaka. Aldrig någonsin. Och Jacks och hans systrars liv förändras för all framtid.

Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Catherine lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet väntar en obehaglig överraskning vid hennes säng. En kniv och ett kort meddelande: »Jag kunde ha dödat dig.« 

Mot bättre vetande väljer Catherine att inte polisanmäla inbrottet och hon berättar inte heller om det för sin man. Catherine blir inte kvitt oroskänslan, men har ingen aning om att hon nu dragits in i en historia som tog sin början en varm augustidag för tre år sedan, då en pojke och hans två systrar såg sin mamma för sista gången.

Jag har läst alla Belinda Bauers tidigare böcker och gillat dom, och då kommer det väl inte som någon chock att den här inte var något undantag. Men till skillnad Livets och dödens villkor, som var den senaste jag läste och som jag inledningsvis tyckte var rätt seg, så tyckte jag att den här grep tag direkt och var spännande från första sidan till sista. Gillade alltihop, till och med de där lite surbuffliga poliserna med deras fel och brister. Och Jack! Åh, vad jag kände för Jack och hans syskon. Den här boken får fem tidningshögar av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa.

Captain Fantastic

Har precis sett filmen Captain Fantastic, vilket var två mycket välinvesterade timmar av mitt liv. Här var det skratt och storlip blandat om vartannat. Om man är det minsta intresserad av ett liv utanför det såkallat normala och konventionella samhället - se den. Finns på Netflix.

Den oönskade

Har läst Den oönskade av Alex Dahl och det tycker jag att ni också kan göra. Det här är handlingen:

Cecilia lever ett lugnt liv i den lilla norska staden Sandefjord. Hon är gift med sin barndomskärlek Johan och de bor med sina två döttrar i ett vackert hus. När en liten pojke, Tobias, hamnar i Cecilias familj som tillfälligt fosterbarn, störs hennes välordnade liv. Hon har inte tid med ytterligare ett barn, men Johan insisterar på att de ska göra det rätta.Pojken vet inte vilka hans föräldrar är. De senaste åren har han flyttat runt med ett par missbrukare, men han kan inte förklara varför. Några dagar efter att han har kommit till Cecilias familj upptäcks kvinnan i missbrukarparet, svenska Anni, död i hamnen.

Vem är pojken och hur har han hamnat i lilla Sandefjord? Det visar sig snart att Cecilia vet mer än hon först har gett sken av. Och pojken verkar veta något om Cecilia.

Det här känns som en av de bättre böckerna jag har läst i år. Boken berättas ur tre olika perspektiv: Cecilias, Annis och Tobias', och alla tre är intressanta och tankeväckande. Språket är bra, tempot är högt och historien tar oväntade vändningar både här och där. Den här får fyra starka mediciner av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er nu med en gång.