Stallrapport

Var på drop in-ridning igår. Vi var bara två stycken, så det blev nästan som en privatlektion. Lyxigt! Jag hade Bulldozern och vi red en övning som gick ut på att vi först red ett varv på A-volten, sedan ett varv på mittvolten, sedan en 10-metersvolt inuti stora mittvolten, sedan vidare till C-volten och ett varv på den, sedan tillbaks på stora mittvolten och ett varv på den och seden 10-metersvolt i mittvolten och tillbaks till A-volten. Och för varje gång man antingen kom ut på spåret eller passerade medellinjen så var det en övergång, först var det trav med skrittövergångar och så småningom trav med galoppfattningar och övergång till trav. PUH. Var nästan tröttare i huvudet än i kroppen efteråt för det var så mycket vändande och ställande och rakriktande och hålla ordning på den nya yttersidan och allting hände ju hela tiden så det var minsann ett slit att koordinera sin egen tröga hjärna så den hängde med. Skritt och trav kändes bra, sedan kom ödesmomentet GALOPPFATTNING. Jo, men lite bättre gick det väl ändå? I alla fall i höger varv. TÄNK LÅNG MAGE, skrek ridläraren till mig (alltså inte skrek som att hon var arg utan det var mer för att vi var utomhus och det blåste) för jag har så väldigt lätt att falla framåt i galoppfattningen. LÅNG MAGE är tydligen motsatsen till det, för när jag försökte omsätta den tanken till handling gick det lite bättre. I höger varv alltså. Bulldozern är lite stelare i vänster varv så där blir det gärna slängtrav hur djävla LÅNG MAGE jag än tänker att jag har. Av någon anledning har jag skitsvårt att rida med spöet i vänster hand (vilket är konstigt eftersom jag är både höger- och vänsterhänt och i normala fall kan göra nästan allting lika bra med båda händerna, men hålla ett himla ridspö? ICKE!) och jag är inte jättenoga med att byta spöhand när jag byter var eftersom jag ändå nästan aldrig använder spöet. Ja, men nu fick jag göra det i alla fall för att kunna bli tydligare i hjälpgivningen i fattningen, och det uppskattades INTE av Bulldozern som ångade iväg som om hon fått eld i röven. Obs, hade alltså bara spöet i handen utan att använda det, men Bulldozern tog det säkra för det osäkra och for iväg som om Djävulen var efter henne. Så det blev väl SÅDÄR lyckat. Tror jag ska ha vanligt spö när jag rider Bulldozern i fortsättningen, bytte ju till dressyrspöet när jag hade Irländskan, och på henne funkade det jättebra med ett litet pet på bakdelen för att få henne att vakna till liv. Men på Bulldozern blir det lite too much. Aja, vi fick väl till någon vänstergalopp som i alla fall inte var totalkatastrof, och sedan bar hon sig riktigt fint i själva galopparbetet så på det stora hela kändes det bra.

Over & out från stallbacken den här gången.

Facebook & jag

Har gått med i en grupp på Facebook som heter "Husmors tips, gamla som nya" (Sic! Särskrivningar kommer en dag att bli min fucking DÖD), dels för att den kom upp som förslag i mitt flöde och dels för att jag faktiskt tycker det är kul med såna där små enkla tips som kan underlätta vardagen. Till exempel att man kan lägga ett ark aluminiumfolie i diskhon och sedan lägga dit sina nysilverbestick och hälla över hett vatten och bikarbonat för att få dom skinande blanka istället för att stå och gno med Häxans Silverputs i timmar. SÅNA GREJER trodde jag att man skulle få ta del av, men icke. Gruppens gemensamma nämnare verkar vara en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna.
Hjälp, min son har trampat i hundbajs, hur får jag rent skon? undrar en. Hur gör man för att polera en diskbänk blank? frågar sig nästa. Tips mot mörka ringar under ögonen. Är ingen person som lägger ner tid på att sminka mig precis, konstaterar en tredje. Gruppen verkar till 99 % bestå av människor som, istället för att googla eller fråga någon i omgivningen som har koll, verkar tycka att det är rimligt att slänga ur sig frågor till random människor i en Facebookgrupp och ta deras svar för sanningar. I reglerna för gruppen står det tydligt att man inte får rekommendera läkemedel eller diskutera sjukdomar, ändå fylls flödet av inlägg från folk som vill veta hur de ska bota allt från fotsvamp till lunginflammation. De här människorna verkar önska att det fanns ett medel som gör allting skinande fläckfritt samtidigt som det botar både malaria och cancer och aids och används som ersättning för fossila bränslen och förhindrar skavsår och dålig lukt i avloppet, OCH det ska finnas att köpa på Ica för en femma litern. Ja, alltså, hade det FUNNITS ett sådant medel så hade det ju varit jättebra, men man får väl ändå vara lite realistisk.

Har ju även gått med i en grupp för veganer och vegetarianer, och det är så underhållande att jag nästan inte finner ord. Här har vi folk som på riktigt mår dåligt och börjar gråta för att de av misstag har råkat trampa ihjäl en mördarsnigel. Folk som är überkränkta för att det sitter någon "mjölk ger starka ben"-reklamskylt från Arla i skolmatsalen. Folk som i största allmänhet ondgör sig över "köttisars" argument (bara ordet "köttis" höjde ju underhållningsvärdet i gruppen med minst 50 %). Allra roligast är när någon jägare gör ett inlägg i stil med "jamen det här rådjuret hade ju ett jättebra liv tills det hamnade på min tallrik så det tycker inte jag är något fel ALLS". Herregud vad folk går bananas i kommentarsfälten på såna inlägg, fast det borde man ju kunna räkna ut av sig själv tycker man. Eller som någon som skrev några försiktiga rader och undrade vad man skulle kalla sig om man åt nästan enbart vegetariskt, men åt kyckling 1-2 gånger per år. MÖRDARE blev svaret på det.
Toppen (hittills) nåddes nog häromdagen, när jag läste ett inlägg från en människa som skrev att hen i flera år lidit av svår ångest och depression och ville veta om det fanns något SSRI-preparat som inte var djurtestat. Nä, det fanns det ju förstås inte, och i kommentarsfältet radade en mängd egenlegitimerade Google-doktorer upp sig och kom med förslag på alternativa läkemedel som den här deppiga ångestpersonen skulle bli hjälpt av, grundat på egna eller andras erfarenheter får man anta, för det fanns ingen som klev fram och påstod sig ha någon form av medicinsk utbildning. Ett läger tyckte SSRI var döden i grytan och förespråkade dopamin, ett annat tyckte SSRI var jättebra, andra tyckte "lite KBT-terapi" skulle fixa problemet, och sen kom nådastöten för hela läkemedelsindustrin: Har du provat johannesört? Det hjälpte mig.
Har väldigt, VÄLDIGT, svårt att föreställa mig att den som varit deprimerad i åratal och som beskriver sitt liv som att "varje dag är en kamp" skulle bli botad av någonting som växer i dikesrenen och som man använder till brännvinskrydda. Jo, jag VET att johannesört anses vara lite lugnande och kan hjälpa om man känner sig lite nere, men jag TROR inte riktigt på att naturläkemedel är vägen att gå för att bota en svår depression. Nästa steg är väl att säga "ryck upp dig" och tro att det skulle hjälpa. Men vad vet väl jag? Har fått lära mig väldigt mycket efter några veckor i den här gruppen. Mest om det mänskliga psyket, och hittills är det ingen som har fått mig att det enda rätta är att bli vegan. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Aja, spännande läsning kan man aldrig få för mycket av.

Bygga hönshus - an epic movie part 1

För alla er som legat sömnlösa om nätterna och velat veta hur det går för oss med hönshusbygget så kommer här en redogörelse i bild och ord, mest bild:




Steg 1. Börjar med att gräva hål för plintar i vår härliga stenfria sandjord.
Det visade sig naturligtvis att exakt där hönshuset ska ligga så låg det någon
 gammal indiansk begravningsplats. Massor av stenar. Inga lik, dock, så
den här begravningsplatsen fanns väl egentligen mest i min fantasi.  

Se stenen framför spaden. GIGANTISK. Och det var en av de få som jag
lyckades gräva upp. De andra som ligger kvar är ännu större. Här svors det
en hel del, kan jag avslöja. Indianernas själar bleknade och försvann (kanske).
 

Ja, ni ser ju själva. Summan av kardemumman blev att plintarna inte riktigt
hamnade där vi tänkt oss och inte heller helt symmetriskt. Men det är
uppenbarligen smällar man får ta.

 

Steg 2. Efter sju sorger och åtta bedrövelser så har plintarna blivit nedgrävda.
Osymmetriskt som sagt, men det kommer nog inte att synas sen hoppas jag.
Bräder har skruvats fast i plintarna och golvreglar har skruvats fast i bräderna.
Bräderna heter säkert något proffsigt, men det orkar jag inte ta reda på just nu.
Kommer fortsättningsvis att kallas BRÄDER.  

Steg 3. Hörnstolpar sågas till för att passa
ovan nämnda bräder. OLJA ÄNDTRÄET,
sa min man hundra tusen gånger om allting som
kom från Byggmax. Så då gjorde jag det
efter hand som han sågade till.

Steg 4. Nu börjar det likna något.
Hörnstolparna (som säkert också heter något
annat eftersom alla faktiskt inte står i ett
hörn) har skruvats fast i BRÄDERNA.

Steg 5 inkluderade en förfärlig massa mätande och räknande för att få till
och kunna såga räta vinklar i reglarna som ska vara snedställda (och som säkert
OCKSÅ heter något flashigt. Herregud vilket dåligt bygg-ordförråd jag har).
 Här är det jag som har mätt och sågat. Pythagoras' sats fungerar även IRL
kan jag belåtet meddela för den som trodde att det bara var något som ens
mattelärare hittade på för att djävlas med en. Självklart har jag också oljat
allt ändträ en miljon gånger.
 

Steg 6 inkluderade flera delmoment som jag visst glömde att fotografera. Men vad
som har hänt är i alla fall följande: De snedställda reglarna har skruvats fast i
BRÄDERNA och i hörnstolparna (som alltså även inkluderar en stolpe mitt på
långsidan). Här fick man jobba mycket med vattenpasset för att det skulle bli
rakt, för det var det alltså inte från början. Antar att det hade underlättat om
man hade kunnat placera plintarna ungefär där man velat och på det djup man
tänkt sig utan att behöva ta hänsyn till INDIANERNA, men det gick rätt bra ändå.
Sedan skruvades hanbanden (de tvärgående reglarna högst upp) fast i
stolparna, och andra reglar fästes en bit under dem.
Angående hanband: Om man googlar det får man en trökig förklaring som är
"kortaste vågräta virket i en takstol". Men att hanband heter just hanband kommer
från att det var där man tänkte sig att tuppen (hanen) skulle sitta. I det gamla
bondesamhället, får man väl anta, när det liksom var givet att alla hade en hönsflock.
Den som är högst i rang i flocken får nämligen sitta högst upp, och högre upp än
till hanbanden är det svårt att hitta någonting att sitta på om ni frågar mig.
Jag är kanske ingen snickare, men när det kommer till värdelöst vetande är det
få som slår mig på fingrarna.



Steg 7 var konstruktion av takstolar. Det var mycket mäta och räkna och såga.
Det sågades ut faser i reglarna så att de kunde fästas ihop, och det sågades ut
små trekanter så att de skulle passa in i hörnen av hanbanden. Det här tog
evigheter och var rätt pilligt och omständligt. Vinkelhaken är min bästa vän och
fick därför vara med på bild även om den inte direkt gör någon nytta just här.

Steg 8. Montering av takstolar. Det var ett
slit, kan jag säga. Det lönade sig att ha varit
noggrann vid mätning och beräkning för de
passade LIKE A GLOVE.

 

Ja, sen tog helgen visst slut? Men ändå, rätt starkt jobbat får jag säga. Nu ska det skaffas mer virke till panelen, som ska oljas och grundas och målas (och enligt min man är det MYCKET ENKLARE att göra det innan man smäller på det på själva huset så jag misstänker att jag kommer att tillbringa en hel del tid i carporten vedporten, svärandes över att det är så trångt (men gött att ha så mycket ved!) i veckan som kommer). Sedan ska det även skövlas. Om det framgår av bilden så är det en hel del stora buskar som ligger i det som ska bli hönsgård och först tänkte vi att det kan väl få vara så, det blir mysigt och ombonat. Sedan insåg vi att vi i så fall skulle få sätta stolpar som var 5 meter höga, så en viss tuktning av växtligheten måste till. Ska även såga ner hälften av en gigantisk tuja som inte gläder någon. Men det är ju det lilla jobbet. Sedan ska alla grenar FRAKTAS IVÄG. Kommer att ta hundra år, gissar jag och det är ju bara sånt där trökjobb som inte är det minsta kul utan bara ska göras. Sedan ska det slås ner stolpar, grävas ner nät (mest för räven, men också så att inte taxarna får för sig att gräva sig in och sätta sprätt på tillvaron, de kan gräva decimeterdjupt på ingen tid alls), näta inhägnaden och lite sånt där innan det är dags att börja inreda själva huset. STAY TUNED FOR INFORMATION.

Baby doll

Har läst Baby Doll av Hollie Overton. Enligt recensionen jag läste var den att likna vid Gone Girl och Flickan på tåget, jag har läst och gillat båda så jag iväg till biblioteket på studs för att låna.

Så här stod det om den: Fri. Lily är äntligen fri. Hon var sexton år när hon kidnappades. I åtta år har hon levt instängd. Under fångenskapen har hon fött en liten flicka som heter Sky. Nu har de lyckats fly. Alla trodde att hon var försvunnen för alltid. Hennes familj och tvillingsyster blir alla chockerade och överlyckliga när hon kommer tillbaka. Men den största chocken kommer när de får veta vem som hållit henne fången under alla år.

Lät ju spännande, eller hur? Det var det också, i början, men sedan tappade den tyvärr rätt så raskt i både tempo och spänning. Flykten, återföreningen med familjen och gripandet av gärningsmannen klarades liksom av i en handvändning alldeles i början av berättelsen och sedan blev det bara segt och på slutet alldeles för sockersött och tillrättalagt för min smak. Man fick nästan inte veta någonting om hur Lily haft det under sina år som fången, man fick nästan inte veta någonting om gärningsmannen heller, mer än att han var lite allmänt knäpp i huvudet förstås. Men det hade ju varit intressant att få veta lite mer om hans bakgrund och hans dubbelspel, men nä, det fick man väl gissa sig till själv. Trist, för det fanns verkligen potential i berättelsen. Den här boken får två finniga high school-elever av fem möjliga.

Veckans ridning

Har ju glömt att blogga om veckans ridning! Den har varit varierad och bjudit på både högt och lågt. I måndags var jag på drop in. Hade Bulldozern, vi red ut i skogen. Först bara vanlig uteritt, fast inklusive galopp på galoppstigen! Det var många år sen sist, men det gick bra. Förr brukade det sluta med sken eftersom alla hästarna hade lärt sig att det var där man skulle sätta iväg som ett jehu vare sig ryttaren ville det eller ej, men nuförtiden är det lite mer ordning och reda.
Sedan red vi till en äng och tränade skänkelvikningar och framdelsvändningar (gick SKITBRA) och på vägen hem jobbade vi med tempoväxlingar (gick något mindre bra eftersom Bulldozern lätt blir stark och bulldozeraktig i igångsättningarna, men ändå hyfsat). Sedan skrittade vi på lång tygel och när vi var nästan framme vid stallet blev Bulldozern "jätterädd" för en buske och skuttade iväg några meter. Hade det varit några meter till så hade det eventuellt inte gått lika bra, för jag satt och halvslöade och kom ur balans och var nära att drösa i backen. Höll mig dock kvar, eventuellt med mer tur än skicklighet.

Red dressyr igår, och det gick väl SÅDÄR. Vi red en övning med vänd snett igenom i trav, skrittövergång vid X, skänkelvikning till kvartslinjen, galoppfattning efter hörnpasseringen, övergång till trav innan nästa hörn och så vänd snett igenom igen. Sedan red vi på de stora volterna och skulle fatta galopp vid medellinjen på öppna delen och sedan bryta av till trav vid A eller C, beroende på vilken volt man befann sig på. Fick inte till några bra galoppfattningar alls i någon av övningarna utan där blev hon verkligen som en bulldozer, lade sig i framvikt och dundrade iväg som Ego Boy i Elitloppet på Solvalla, stark som en björn och övergångarna blev därefter. Så det kändes väl inte som någon höjdarlektion. Men hon var ganska fin i formen och skänkelvikningarna gick skapligt, så man får väl vara nöjd med det.

Funderar på att ta en privatlektion med fokus på galoppfattningar. När Bulldozern väl är i galopp så går hon jättefint, men vägen dit lämnar en del övrigt att önska om man säger så. HUR SVÅRT KAN DET EGENTLIGEN VARA?

Höst? Höst!

Nu är det september = höst. Jag gillar hösten så mig gör det verkligen inget. Alltså få saker slår ju våren, speciellt om det varit en lång och kall och trökig vinter, men hösten med sina färgglada löv och mörka kvällar och mys framför kaminen står väldigt högt i kurs hos mig. Ser just nu speciellt fram emot att elda i kaminen eftersom det känns som att halva vardagsrummet är fyllt av skräp. Vi brukar nämligen slänga tomma pappkartonger och annat brännbart i vedlåren och ha det plus spillvirke att tända med. Men man vet ju aldrig riktigt när det blir den sista eldningen innan sommaren kommer, men beteendet kvarstår uppenbarligen så nu är vedlåren mer än full och det ser för djävligt ut, eller åtminstone rätt långt från någon snygg kopparbunke med lite dekorativ björkved i som man ser i inredningstidningar eller annonser på Hemnet. Så ser det väl aldrig ut hos oss i och för sig, men veden behöver ju inte heller toppas av ett Mount Everest bestående av wellpapp, tomma BagInBox-kartonger och gamla mjölpåsar. Ja, man kan ju såklart samla ihop det och bära iväg det till återvinningen när man märker att det är sommar och man vet att man nog inte kommer att elda det närmaste kvartalet istället för att tänka winter is coming och fortsätta bunkra som om minusgraderna stod i farstun och ville in, men det är det visst ingen som gör i vårt hem? Fan vad jag längtar tills vi får våra nya fyrfackstunnor, där man ska kunna slänga plast och glas och metall och tidningar och ALLT ALLT ALLT istället för att ha en massa knökfulla påsar stående tills den dagen andan faller på så pass mycket att man tar sig till återvinningsstationen. Nu låter det ju som att det är världens jätteprojekt att åka iväg med några soppåsar och det är det egentligen inte, men återvinningsstationen ligger på fel håll i förhållande till vart jag ska 99 % av gångerna jag åker någonstans, och det finns en mycket hög mental tröskel mot att börja sin färd i motsatt riktning, även om det bara handlar om någon kilometer.

Ni undrar kanske hur det går med hönshusbygget? DÅLIGT om ni frågar mig. I helgen skulle jag gräva ner plintar i varje hörn. Började med att gräva ett hål, det gick fint. Det är verkligen ett nöje att gräva i sandjord, fem spadtag så är man nere på frostfritt djup innan man ens hunnit bli blank i pannan. Började med nästa hörn, men efter ett par decimeter stötte jag emot en stenbumling i samma storleksordning som Jupiter. Och likadant var det på de andra två hörnen. Så det tog rätt så avsevärt längre tid än beräknat och kostade om inte blod så åtminstone svett och tårar svordomar. Men nu står i alla fall plintarna ungefär där dom ska. Vilket inte var exakt där vi hade tänkt oss från början, men det gick inte riktigt att förhandla med Moder Natur. 
Nu hoppas vi att vi ska kunna bygga upp själva stommen i helgen. Jag har aldrig byggt något mer avancerat än IKEA-möbler förut, så det kan bli...spännande? Är ju dock gift med en snickare så jag förväntar mig ändå att slutresultatet kommer att bli bra.  

Det konstigaste, det farligaste, det bästa?

Annika skickade en utmaning för ett tag sen, den råkade tyvärr hamna på fel sida EM i ridsport och blev "lite nedprioriterad" kan man väl säga, men här kommer jag igen med nya friska tag. Frågan som utmaningen gällde var vad som är det konstigaste, farligaste respektive bästa som hänt mig (standardsvar som barn och giftermål räknas inte). Okej, håll i hatten för nu blire åka av. Eller kanske inte, eftersom mitt liv uppenbarligen varken är speciellt konstigt eller farligt.

Det konstigaste som hänt mig:
Jag tycker i och för sig det händer konstiga saker hela tiden, men det beror nog mest på att jag ständigt förundras över hur dumma i huvudet folk faktiskt är. Inte jag då förstås, utan alla andra. Eller åtminstone 95 % av mänskligheten. Men ja, nu skulle det ju inte handla om det.
En konstig sak som hände mig för ett par somrar sen var följande: Jag och min man var i Stockholm och strosade runt på någon gata på Södermalm i jakt på någon uteservering där jag kunde sitta och tjuvlyssna på tvättäkta hipstersnack, vilket är något av en hobby jag har. Då tjoade det till från inifrån någon pub vi gick förbi, och därinne satt helt otippat en kompis till min man. Bara det var ju lite spektakulärt, men ändå inte för min man har bott några år i Stockholm, men det är väl en sådär 15 år sedan han flyttade därifrån och umgänget är lite därefter, inte direkt regelbundet om man säger så. Min man är inte heller den som meddelar sina förehavanden genom Facebook så det är ingen av hans mer geografiskt utspridda vänner som har koll på vad han sysslar med.
Ja, i alla fall, vi dök in på den här puben och tog en öl tillsammans med den här kompisen och hans kompis. Jag började prata med kompisens kompis. Frågade om han också var från Halmstad, som min mans kompis kom ifrån (ingen som bor i Stockholm verkar vara född där?), men det gjorde han inte sa han, utan han kom från en liten by i Småland. "Ja, men det gör ju jag med", sa jag och så började vi förhöra oss om varandras geografiska ursprungsposition. Sedan visade det sig att vi inte bara kom från samma by (eller jag kommer ju inte från någon by, men den byn som låg närmast det lilla hus vid skogens slut där jag är född), utan att den här personens morfar hade hjälpt min farfar med ett och annat hemma på gården där jag växte upp, på den tiden när det var farmor och farfar som bodde där (innan jag var född). Och då ska ni veta att den här lilla byn har inte ens 100 invånare, så oddsen för det här mötet kändes knappt ens mätbara.


Det farligaste som hänt mig:
Oj oj oj, nu snackar vi med en som har living on the edge som livsstil. ELLER KANSKE INTE. Är verkligen inte den som har ett riskbaserat leverne utan är mer tvärtom: vill ha kontroll på det mesta och är inte det minsta spontan och härlig. Har även läst någonstans att barn som växer upp på lantbruk lever riktigt farligt eftersom det finns så mycket stora maskiner och sånt i ens närmiljö, men det var man ju lyckligt ovetande om på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så det är ju inte mycket att orda om.
Men det är klart, i min ungdom gjordes väl en och annan dumhet som kunde ha slutat illa. Konsekvensanalys var väl inte ens starka sida på den tiden, utan där åkte man glatt bil med fulla människor utan körkort (inget man reflekterade över utan det var mer eller mindre en standardgrej på landet där det var långt mellan stugorna och noll poliser), liftade och såna grejer. En gång när jag och en kompis liftade så råkade både hon och jag somna eftersom vi hade varit uppe hela natten. Vi vaknade av att bilen svängde av in på en liten skogsväg, vilket INTE var den destination som de båda männen i bilen uppgett att de var på väg till. Fast sen hände inget mer än att vi bad att de skulle stanna och släppa av oss och då gjorde de det. Lite oklart vad syftet med detta var? Som jag minns det så ojade vi oss mest över att det var så långt att gå tillbaks till stora vägen och det var väl mer i efterhand som vi insåg att det där med att åka med främlingar som plötsligt svänger in på ödsliga skogsvägar kan få ödesdigra konsekvenser.
En annan gång efter en blöt utekväll hängde jag och samma kompis med några vi hade träffat på stan till en lägenhet där någon av dom eventuellt bodde, eller så var det någon annan som bodde där, detaljerna är lite oklara. Plötsligt var det någon i sällskapet som blev förbannad och slet fram ett gevär från någonstans och stod och siktade med det och skrek att alla kunde dra åt helvete. Känns som att det kan toppa farlighetslistan även om inget hände och det förmodligen inte ens var laddat.



Det bästa som hänt mig (med undantag för det uppenbara då, att skaffa barn och gifta mig och såna grejer):
Spontant och det som ligger nära i tid så känns det som att ta upp ridningen igen kan ha varit decenniets bästa beslut, men det känns ju kanske lite futtigt i det stora hela. Plus att det fanns en tid då jag tyckte att sluta med ridningen var det bästa jag gjort, fast det var ju förstås inte ridningen i sig utan mer allting runt omkring, föreningslivet, alla dom där tunga och tråkiga bitarna som personalkonflikter, intriger och tjafs i styrelsen, budgetmöten, fastighetsskötsel, gödselavtal och såna grejer som man fick deala med på sin obetalda fritid och som sög musten ur en. Själva hästarna har alltid varit det absolut minsta problemet. Skaffa hund och bli hundinstruktör är också en grej jag inte ångrar, det har tillfört enormt mycket mervärde i mitt liv.
Ja, men i alla fall. Får nog ändå säga att det allra bästa var att sluta på mitt förra jobb, utbilda mig och bli någonting annat än en mycket oglamourös version av Hanna från Arlöv. Inte för att jag tycker att det är så himla viktigt att "bli någonting" i sig, däremot tycker jag det är himla viktigt att man inte slutar som en bitter och förgrämd människa som vantrivs med livet bara för att man inte får tummen ur och gör någonting åt sin situation. Obs, det senare har ingenting med Hanna från Arlöv att göra utan är mer riktat till människor som på grund av att de hatar sina jobb går omkring och är sura och griniga och förpestar tillvaron för alla andra. Såg mycket av det på tvätten, kan jag säga. Folk som hade jobbat där i evigheter men som från början sa att de bara skulle vara där en sommar eller högst ett eller två år, sedan skulle de göra något helt annat, utbilda sig, resa jorden runt, starta eget, förverkliga sina drömmar. Och sedan en dag så hade nästan hela livet susat förbi medan de fortfarande inte hade kommit ett enda steg bort från lakansmangeln.
Låter kanske rätt futtigt det här med, speciellt med tanke på att jag ständigt gnölar om hur mycket jag älskar att vara ledig och att man jobbar alldeles för mycket och att 40 timmars arbetsvecka år 2017 fan i mig är ett skämt. Men ändå, att ha ett jobb som man trivs med och där man känner att man får utvecklas och göra något vettigt och dessutom få helt okej betalt för det, det är rätt lyxigt ändå. Man tillbringar ju trots allt en sådär en tredjedel av sin vakna tid på jobbet (fast VARFÖR MÅSTE DET VARA SÅ?) så då är det ju bra om det åtminstone känns lite rimligt att befinna sig där.


Antar att Hollywood nu kommer att börja slåss om att få göra en film om mig och mitt intressanta liv, nähä, inte det, jamen VAD KONSTIGT. Mvh: Tråkmåns_68:a