Hästjobb

Har slitit och släpat och trälat och gnott mer än vad som är rimligt på sista tiden, och har därför ont både här och där. I vanliga fall brukar jag rätt framgångsrikt bota de flesta av mina fysiska krämpor med sporttejp, men nu kände jag att jag mer behövde något slags stödbandage. Något mjukt och värmande men ändå fast. Besökte apoteket, men kammade noll, där fanns bara små fesna gasbindor som inte på något vis var till någon hjälp för en sur och svullen led. Åkte därför dit jag borde åkt raka vägen från början, till Hööks. Är det någonstans det finns stödbandage och paddar och kraftfulla liniment så är det i hästaffärer. Kände mig nästan återställd bara av att gå därifrån med en rejäl kasse i näven. Råkade även spontanköpa ett par svindyra ridhandskar i skinn eftersom jag, host, harkel, funderar på att börja rida igen. Kanske inte lika ofta som förr, men liiiite oftare än turridning på islandshäst en gång per år? Because I'm worth it? Because I have nya handskar? Någonstans får man ju börja.

Friday I'm in love

Tycker det har varit lite fattigt på bloggfronten under oktober, men så kan det ju vara ibland. Har dock inte jättemycket att förtälja, EHURU jag framlever mitt liv som galärslav. Minus roendet då, men principen är densamma, bara slit och släp.
Fast nu är det fredag! Och den här helgen är jag ledig, som i L-E-D-I-G. Inget jobb (som förra helgen), ingen hundträning eller hundtävling (som typ varje helg sedan i somras), ingen social samvaro utanför familjens lugna vrå. SÅNT GILLAR JAG. Eller ja, jag gillar förstås hundgrejerna, det är ju mitt såkallade fritidsintresse, men någon gång kan det ju vara gött att bara vara hemma och dega också.

Har börjat kolla på den nya svenska sjukhusserien "Syrror". Den verkar lovande! Jag gillar ju såna där halvkassa produktioner med mycket intriger och ändå lite försök till seriösa inslag. Säkert har någon tänkt "nu ska vi visa hur tufft vårdpersonalen har det", och sen ska detta illustreras genom att en sköterska sätter en morfinspruta i foten på sig själv i omklädningsrummet. Sen tycker jag det är lite konstigt att man, som utbildad sköterska, inte ens lossar på slipsen på en som har andnöd. Det är ju annars det första man gör, åtminstone på film, så fort någon börjar ta sig mot halsen och se lite lagom ansträngd ut, då är det alltid någon som sliter i kragen så att skjortknapparna ryker. Men inte i den här produktionen då.

Ska nog gotta mig i veckans avsnitt nu bara för det. Orkar inte se något som börjar kl 21.00 i veckorna, speciellt inte på TV4 eftersom deras program som varar i en timme i tablån till 25 % består av reklam. Och i reklampauserna är det ju lätt att "nicka till" och sen är det ju kört.   Tur det finns play så man har möjlighet att se det under rimligare omständigheter.

Hallå bibblan, hur är läget?

Har i det närmaste sträckläst sex böcker om rättsarkeolog Ruth Galloway - den sjunde och inledande läste jag förra sommaren - av Elly Griffiths sista tiden och tycker de är så svinbra. Avslutade den näst sista igår, fumlade med darrande fingrar in på bibblans hemsida för att se om den åttonde, utgiven i år, fanns som e-bok och lyckan var total när det visade sig att så var fallet. Lyckan havererade totalt när det visade sig att biblioteket uppnått månadens kvot av e-böcker så den inte gick att ladda ner. Bibliotelet måste nämligen betala en slant till...någonstans, oklart vart, för varje nedladdning och deras budget tillåter bara ett visst antal per månad. SURT!  Måste nu vänta ända till 1 november, vilket känns som en EVIGHET.

Tröstar mig lite med att jag häromdagen fick hem Stephen Kings senaste, Sista vakten. Fast den tänker jag spara tills jag har gott om tid. Så jag bara kan bädda ner mig i soffan och ligga där en hel dag och bara njutläsa. Den tiden finns ej riktigt just punkt nu, får jag väl erkänna. Men snart? Mvh hoppfull_68:a.

Ragnarök

I helgen som gick såg vi filmen Ragnarök, en norsk produktion av rätt så undermålig handling om ni frågar mig. Den var så full av klyschor och stereotyper att den nästan (men bara nästan) blev rolig.


(((SPOILER ALERT)))

Ja, det började med att man fick se vikingar stå och hänga vid någon sjö och ordna med att de skulle skicka ut en bagge på en flotte, något slags offer fattade man det som, och sen dök det upp något FRUKTANSVÄRT och man kunde förstå att alla utom en blond tjej dog. Sedan förflyttades storyn raskt till nutid, där det var en arkeolog som vigt sitt liv åt att tolka runor som var så listigt placerade att ingen utom just han förstod att det faktiskt var ett dolt budskap från DROTTNING ÅSA (som var den blonda bruden) om att Ragnarök var nära förestående. Typ. Ja, så fick man veta att hans fru hade dött några år tidigare och han var ensamstående pappa till två barn, en butter tonårstjej och en lite lillgammal son i kanske nio-tioårsåldern, som han naturligtvis försummade hela tiden. Så dök ALLAN upp, en klämkäck gutt, också arkeolog, som hade gjort ett stort arkeologiskt fynd i Nordnorge, en sten med runor på som båda två genast började kreta med en metallpinne på (inte så arkeologiskt om ni frågar mig) och så kom de på ett vä-hä-häldigt långsökt sätt på att OJ, DET HÄR ÄR EN HEMLIG KOD och vips visste de var de skulle leta efter och var, på en gammal rysk militärbas långt upp i Tjottahejti i norra Norge. Och så blev det knot med ungarna, för de ville ju absolut inte åka på någon himla arkeologisk expedition på sin ferie, men övertalades motvilligt. ALLAN dök upp med sin "assistent", som spelades av hon som spelar Saga Norén, länskrim, Malmö, och sen var det en butter "vägvisare" som man fattade direkt att han skulle dra som en avlöning (vilket han mycket riktigt också gjorde).
Ja, för att göra en lång historia kort så hittade de en massa fynd från vikingatiden, och den lilla ungen hittade ett ägg i storleksordningen rubgyboll som han tog med sig. Och så låg de där och kurade i hytten - ungarna och "Saga Norén", för som ensamstående kvinnlig assistent till en viktig arkeolog så var det ju inte bara givet att hon skulle ta hand om barnen utan även LÄNGTA efter att göra det, eftersom det på film uppenbarligen måste vara något fel på en kvinna som lever ensam. "Det där med familjer är nog ingenting för mig", svarade hon på frågan om hon inte hade några egna barn, och så såg hon sådär klädsamt ledsen ut eftersom det är en naturlag för kvinnor att längta efter man och barn. På film. Ja, i alla fall, det där ägget kläcktes och ut kom en avkomma till självaste MIDGÅRDSORMEN, och den var ju liten och gullig, men STORA JÄTTEFARLIGA MIDGÅRDSORMEN som framlevt sina dagar på botten av en sjö ända sedan DROTTNING ÅSAS dagar härsknade till, och så följde en helt osannolik kurragömmalek i någon rysk militärbunker där det visade sig att ALLAN tänkte sno med sig juniorvarianten av MIDGÅRDSORMEN och göra sig ära och berömmelse med densamma, men såklart strök han med för det gör alla onda och äregiriga människor i den här typen av filmer, och sen slutade alltihop med att arkeologpappan (minns inte ens hans namn) under dramatiska omständigheter överlämnade bebisormen till MODER MIDGÅRDSORM som då förstod att arkeologpappan var En God Människa och återvände till sitt revir utan att döda och lemlästa och sluka de här människorna som måste ha varit de första som satt sin fot där på ett halvsekel, så man tycker ju att MIDGÅRDSORMEN skulle vara rätt svulten vid det här laget, men hon kanske livnärde sig på plankton och en och annan fisk, vad vet man? Ja, och sen blev arkeologpappan och "Saga Norén" ett par och levde lyckliga med hans barn i alla sina dagar. THE END.

Dumstress

Har jobbat RÖVEN av mig på sista tiden och har därför inget kul att skriva om. Ska kanske följa mitt eget bloggtips till Mirre och blogga på samma tema som nattradion har. Ett av förra veckans prat-tema var: Saker jag dumstressar över.

Det jag dumstressar mest över är saker som går sönder och teknik som trilskas. Finns inget som kan få mitt blodtryck att stiga så mycket som när bilen inte startar eller när pannan spelar död och vägrar värma huset eller när tv-rutan är svart som natten oavsett vilka knappar man trycker på OCH MAN INTE FATTAR VAD MAN SKA GÖRA. För då måste man ringa en hantverkare, och finns det något jag hatar så är det att ringa hantverkare. För de svarar aldrig, och om de mot förmodan svarar så lovar de att de ska komma och "titta på det" och så dyker de aldrig upp, och om de mot förmodan dyker upp så säger att de ska "hem och räkna på det" och sen hör de aldrig av sig igen. Hade haft mer respekt för någon som sagt "nädu, det här har jag inte lust med, du får ringa nån annan" än någon som påstår att hen ska "hem och räkna på det" (och varför ska de alltid HEM och räkna, har de inget kontor att vara på?). Plus att man har känslan av att man inte pratar samma språk och liksom inte kan förmedla saker på ett korrekt sätt. Tvingades för ett tag sedan och diskuterade vår automatshunts beteende med en rörmokare och kände mig som en treåring. Det är en mycket ovärdig känsla.

Plus: ni minns dom där tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet på högstadiet och gungade på stolarna och kastade papperstussar och snus och la krokben och mest kommunicerade medelst knuffar och grova garv? Dom som gick fordonsteknisk eller bygg eller möjligen el-telelinje på gymnasiet och som man föraktade litegrann för man tyckte dom var så bonniga och tölpiga. Det är DOM som är dagens hantverkare. Som man är HELT OCH HÅLLET BEROENDE AV.  Det känns ju SÅDÄR om ni frågar mig.
Obs, det fanns säkert andra, helt vanliga killar som gick dom här linjerna och som var hur schyssta som helst, men dom la man ju inte märke till. Och det finns säkert hantverkare som är jätteplikttrogna och håller vad de lovar och passar tider och så vidare, men jag har nästan bara träffat på den andra sorten. Ingen blir gladare än jag om jag har fel i den frågan.

Andra saker jag dumstressar över är långsamma människor. Eller när jag måste förhålla mig till långsamma människor, vänta på att de ska bli klara och så vidare. Har ett par människor i min relativa omgivning som är så söliga att en snigel framstår som en pilgrimsfalk i jämförelse. Får tvinga mig själv att andas i fyrkant när jag tvingas bevittna hur de agerar helt planlöst och irrar omkring som om de hade all tid i världen på sig.  

Saker jag måste jobba med, tydligen, eftersom man INTE KAN FÖRÄNDRA ANDRA UTAN BARA SIG SJÄLV, som de här vidriga livsstilscoacherna brukar trumpeta ut med jämna mellanrum. Har lust att hugga av mig ena benet och ersätta det med en k-pist samt skjuta vilt omkring mig, som tjejen i Planet Terror. Hon stod minsann inte rådlös när det körde ihop sig.

Bonde söker regissör

Sitter och är lite besviken på årets säsong av Bonde söker fru. Känns så HIMLA konstruerat alltihop. Nu brukar det väl i och för sig inte börja bli riktigt spännande förrän de flyttar in på gårdarna, och det är det ju inte dags för förrän nästa vecka. Men alltså gruppdejterna? Mähääää vad lamt. "Gå tipspromenad med frågor om Erik" "Välj ut en låt från telefonen och spela upp för mig" ("Oh, han spelade Utan dina andetag, oooh vad berörd jag blir", OJ VAD OTIPPAT. Hade gärna sett att någon valde Knulla i Bangkok med nuvarande rikspolischefen Dan Eliassons gamla orkester Bad Boo Band). Känns som att TV4:s produktionsteam är och rafsar och petar i allting för att det ska bli "bra tv", men bra tv är ju när någon medelålders lätt skelögd pellejöns som aldrig flyttat hemifrån eftertänksamt svarar "jaa...det blir nog fiskpinnar och sån där kall sås" på frågan vad han skulle bjuda på ifall han skulle laga en romantisk middag. Men det känns inte som att det är några riktiga weirdos som får vara med längre. Hoppades ju mycket på skräckdubbeldejter med årets tvillingar, men det sket sig ju. Kanske är det som Expedition: Robinson, att det var bäst i början när allting var nytt och oprövat. Nu vet alla hur gången är med speed-dejting och gruppdejter och in på gården och iväg på utflykter och mitt i alltihop en alltmer forcerad Linda som tjatar "Men finns det attraktion? Har ni känslor för varandra? Är det KÄRLEK?" så fort någon har medgett att hen tycker att någon av brevskrivarna är lite trevlig. Precis som på Expedition: Robinson när alla vet att "jaha, nu är det pristävling, nu vinner vi nog ett telefonsamtal hem", "nu är det Plankan", "nu ska vi nog få ha midsommarfest". ANNAT VAR DET FÖRR, när Kent vaktade yxan med livet som insats och Martin Melin fick thaimassage i skrevet.

Ack ja.  Förutsägbart är tydligen det nya svarta.

Pennywise the dancing clown

Jamen alltså det här löjlet med att folk klär ut sig till clowner och går omkring och skräms/slåss/knivhugger? VEM KOM PÅ DET?

Tillhör kategorin människor som tycker clowner är djävulskt obehagliga, så förmodligen hade jag fallit död ner om jag hade drabbats. Inte bara clowner utan hela grejen med cirkus känns som ett kringresande mentalsjukhus där vad som helst kan hända. Det kanske beror på att jag som liten läste en massa icke politiskt korrekta barnböcker skrivna på typ 40-talet, där mystiska händelser nästan alltid kunde kopplas till ett cirkussällskap. Det är något obeständigt med fenomenet cirkus som såklart gör det enkelt att placera ett mord eller ett bortrövande där; ena dagen är de där med sina tält och husvagnar, nästa dag är de borta med vinden, ena sekunden är det glitter och paljetter och lindansare och akrobater och nästa sekund är det svartmuskiga och tjuvaktiga män som sysslar med tvivelaktigheter (alltså i de där böckerna som jag läste när jag var liten).

Men clownerna är alltså värst. När jag läste Stephen Kings Det, den bok som många påstår ligger till grund för clownrädsla, så var det liksom bara en bekräftelse på det jag alltid har vetat. Fattar inte ens varför just figuren Pennywise fick sånt genomslag, för Det är ju egentligen en spindel som visar sig i den skepnad som mottagaren är mest rädd för. Fast för mig hade det ju såklart varit Pennywise (jag läste boken på engelska först, och har fortfarande svårt att smälta besvikelsen när jag såg den svenska översättningen: SNÅLJÅP).

Det  finns till och med ett eget ord för clownrädsla: coulrofobi. Enligt Illustrerad Vetenskap så är det rädsla för clowner. Och det gäller inte bara onda clowner, som ju skall vara skrämmande, utan också helt vanliga såna. Dom har ju inte fattat någonting. DET FINNS INGA VANLIGA CLOWNER. ALLA ÄR ONDA.

Se bara på den här, till exempel:

KALLA KÅRAR!

 

Det finns så mycket ruskigt i den bilden att jag inte vet var jag ska börja någonstans. Brrr. Hoppas det där med att klä ut sig till clowner för att skrämmas är ett snabbt övergående såkallat storstadsfenomen som aldrig någonsin kommer att nå hit ut på landet. För då vet jag en som kommer att behöva terapi för resten av livet.