Till stallet istället, v 24 2005, pt 3 + 4

I fredags var jag på terminens sista drop in-ridning. Fick Köttbullen, hon kändes seg så jag satte skänklarna i henne och drev som om djävulen var oss i hasorna. Fick faktiskt fram en växel till i henne där hon travade på i ett tempo som kändes friskt. Synd bara att det sitter så in i Norden långt inne. Övningen vi gjorde var en variant på samma evighetsbana som vi gjort tidigare i veckan fast utan det lilla hoppet, det var utbytt mot trav över upphöjda bommar. Kändes överlag helt okej.

På lördagen var det dags för extra dressyrträning för tränare, jag hade anmält mig på Köttbullen men frågat om jag fick byta mot Älskling och det fick jag! Alltså jag är så kär i den ponnyn. Är det inte tråkigt att rida en häst som du gillar så mycket när du vet att hon ska säljas? frågade min dotter och jo, det är det ju såklart, men man får väl passa på att njuta så länge det bara går då. Det gick JÄTTEBRA att rida för tränare och det kändes också som att Älskling tyckte det var kul med något lite mer rejält att bita i. Fick tipset att länga ut tygeln för hon har en tendens att krulla ihop sig och gå bakom hand, så det slutade med att jag nästan red henne på lång tygel och då blev hon avslappnad och fin i formen. Så härligt! 

Nu är det ingen mer ridning förrän vecka 32 då det är dags för traditionsenlig BOOT CAMP. Nionde året i rad för mig! 

The time of my life

Igår hade jag ett snack med VD, en uppföljning på det möte vi hade för ett par veckor sedan. Allt föll väl ut (för min del alltså) och från och med i höst kommer PC att ansvara för att leda verksamhetens möten och driva de frågorna som behandlas där. Min uppgift blir fortsättningsvis att dokumentera samt bistå med sakkunskap där det krävs, och det gör jag ju redan så det är inga konstigheter. Det har bitvis varit väldigt tungt att BÅDE organisera och leda möten, driva frågor samt dokumentera och följa upp, speciellt när engagemanget hos andra ibland är minst sagt bristfälligt. Jag hoppas att det här blir bra, det kan väl i alla fall inte bli sämre (eller? man upphör i och för sig aldrig att förvånas). 

Efter jobbet åkte jag hem, powerwalkade med hundarna, städade i rasande fart för att kunna sitta ner och VILA en stund (orkade inte träna) innan det var dags att åka hem till K för möte i arbetsutskottet. Det gick bra och tog inte halva natten som våra möten brukar göra, utan jag var hemma vid 20-tiden. Min man berättade om en tävling han hört på radio där dom spelade intron till Niklas Strömstedt-låtar och där nästan ingen kunde svara på någonting. Frågade honom sedan om han visste vilken film den här låten var från och spelade Moxica and the horse från 1492 - Conquest of paradise. Gav lite ledtrådar: "det här är en film vi har sett tillsammans", "kompositören har också skrivit filmmusiken till en av dina absoluta favoritfilmer" och slutligen "det är en svart häst med i scenen där det här stycket spelas". Är det Arn, undrade han då. Hahaha. Visserligen har vi sett Arn tillsammans och visserligen är det en svart häst med i en scen, men han borde ha tagit det på Vangelis-soundet i kombination med favoritfilmen (Blade Runner, reds anm.). 

Har sovit hyfsat i natt, så känner mig energisk. Idag väntar jobb, jag ska också till kiropraktorn en sväng. Efter besöket i tisdags har jag, PEPPAR PEPPAR, känt lite mindre av den bråkande sätesmuskeln. Det tar inte emot på samma sätt längre när jag böjer mig fram och till exempel torkar av hundarnas tassar, vilket man ju ändå gör ett antal gånger per dag. Tråkigt då när det känns som att muskeln eller senan eller nerven eller vad FAN det nu är liksom är en decimeter kortare på vänster sida så att det stramar och gör ont över sittbenet. Känns gör det fortfarande, men inte lika mycket. Hoppas hoppas att det fortsätter försvinna, för det är otroligt tröttsamt. 

I eftermiddag ska jag ringa sjukhuset för att få veta när, var och hur jag ska infinna mig på måndag. Sen ska jag på drop in-ridning hade jag tänkt, och sen får det bli helg. Får inte glömma att ställa in någon form av autosvar på mailen, men vad skriver man. I am on sick leave låter ju jättekonstigt, men ja. Det är ju så det är. 

Systrar under en uppåtgående sol

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Systrar under en uppåtgående sol av Heather Morris. Detta är handlingen:

1942. När Singapore intas av den japanska armén, skickar den engelska musikern Norah Chambers i ren desperation iväg sin åttaåriga dotter Sally på ett skepp. När staden kort därefter står i lågor tvingas även den förkrossade Norah att fly. En av alla skräckslagna människor som trängs ombord på skeppet HMS Vyner Brooke är den australiska sjuksköterskan Nesta James. Efter bara två dagar till sjöss bombarderas fartyget och sjunker.
Nesta och Norah når Indonesien där de tillfångatas och flyttas till ett av japanernas ökända fångläger som präglas av svält och brutalitet. Trots de grymma förhållandena hittar de glädje i musiken. Norahs 'röstorkester' hjälper de internerade att hålla humöret uppe. De vänskapsband som Norah och Nesta knyter med dussintals andra kvinnor i lägret ger dem hoppet, styrkan och kamratskapet de behöver för att överleva.

Lät ju jättebra, eller hur? Men det var den inte om ni frågar mig. Den var alldeles för klämkäck och pladdrig i tonen och full av ovidkommande detaljer. Fick tips om den här boken i en Facebookgrupp om boktips där det blandas och ges både högt och lågt, vilket är kul men det är ju inte alltid folk gillar samma som man själv. Gav upp ganska omgående p g a äppelkäckheten. Den här boken får ett överkorsat krigsfartyg av fem möjliga. 

Silent all these years

På mitt jobb är det ofta väldigt familjär stämning, på gott och ont. På gott för att det är högt i tak och man behöver liksom inte gå omkring och vara artig och belevad och stå med mössan i hand och buga och bocka, men samma sak hamnar också på minussidan för samtidigt är det inte så att alla känner att de behöver behärska sig nämnvärt. Det går väl an så länge allting flyter på, men när det kör ihop sig så är det mindre charmigt. Igår kändes det som att ALLA hade vaknat på fel sida och med taggarna utåt och såklart var det också en sån dag då saker gick åt skogen. I mitt team säger vi MY OFFICE - NOW! när det händer något vi inte tycker är okej, och så går vi undan och ventilerar det som hänt för att kunna släppa det och gå vidare. Alternativt hitta en lösning om det behövs, men oftast behöver man ju bara få ur sig det man stör sig på och att någon bekräftar det man känner, detvillsäga att man har rätt och alla andra har fel. Haha. Igår tror jag vi hade FEM såna där sammankomster, hoppas det blir lite mindre av den varan idag. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, gjorde fotrehab och sen var det dags att åka tillbaka till stan igen för styrelsemöte stallet. Idag är det väl samma sak, fast då möte med arbetsutskottet, och plus att jag ska hinna städa hemma innan dess, och helst träna något också. Vi får väl se hur det går med det. 

En liten droppe blod

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson. Detta är handlingen:

I Hallands gränstrakter döljer sig en hemlighet, nästan sjuttio år djup. 
Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Jag har ju tidigare läst Järtecken och Brinn mig en sol som jag tyckte var riktigt bra, Levande och döda som jag tyckte var lite sisådär samt Den enögda kaninen som jag inte gillade alls. Den här gillade jag inte heller. Den började sådär lite fint och lågmält som är något av författarens signum, men mynnade sedan rätt snabbt ut i någon trälig spionhistoria från 50-talet och när jag kämpat mig genom ungefär halva så kände jag att tack, men nej tack. Den här boken får en överkorsad repsnara av fem möjliga. 

Your goal is neverending

 Your goal is neverending

Jag ser dig

Har läst Jag ser dig av Yrsa Sigurðardóttir, detta är handlingen: 

Ett fruktansvärt brott, omskakande hemligheter och faror som lurar i det fördolda. 
En vinterkväll vid den avskilt belägna fjorden Hvalfjör ur går Karl över till sina grannar som han inte sett eller hört av på en vecka. Han ser spår i snön på baksidan av huset, men ingen öppnar när han knackar - och efter att ha brutit sig in möts han av en fruktansvärd scen. 
Poliserna Tÿr och Karólína kallas till platsen tillsammans med rättsmedicinaren Iðunn för att utreda det brott som begåtts mot familjemedlemmarna. Allteftersom utredningen fortskrider avslöjas omskakande hemligheter om familjen, och snart inser Tÿr, Karó och Iðunn att fallet är lika bedrägligt som svartis - faran syns inte men lurar i det fördolda.

Det här lät ju bra, men det var det absolut inte. När jag googlade handlingen (för att kopiera och klistra in) stod det att författaren var "en av Nordens mest hyllade deckarförfattare" och Gud hjälpe mig för den hyllningen i så fall. Platta och ointressanta karaktärer, extremt seg handling som började med ett bestialiskt mord på fyra personer och sedan fick man omväxlande följa polisernas sega arbete med att hitta mördaren och vad som hände i familjen innan mordet. Läste klart endast pga att jag ville veta vem mördaren och motivet var, och när man fick veta det kändes det extremt långsökt och inte alls sannolikt. Den här boken får en väldigt liten islandshäst av fem möjliga.