Till my feet don't touch the ground

Vaknade i morse med en känsla av att det var fredag, rätt segt att det då är måndag. Tur att det i alla fall är kort vecka pga 1 maj på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. BECAUSE I'M WORTH IT, eller nåt. 

I fredags slutade jag tidigt och gick på orgelkonsert med min son. Mäktigt! Tror att jag, bortsett från honom, var yngst av alla närvarande, men någon ska ju vara det också. Också så fint att se hur gullig han är med alla gamla människor som stultade fram efteråt och ville byta ett ord med kantorn. Tog en barfotapromenad i mina gamla hoods och åkte sedan hem och tränade pilates. Fixade mat, kollade på första avsnittet av tredje säsongen av Mandalorian och sen blev det tidigt i säng.  

Helgen har varit minst sagt intensiv. Har varit på utbildning både lördag och söndag som handlat om ridskolors ekonomi, vilket ju låter oerhört torrt och trist. Det var det inte! Utbildningen hölls av en helt fantastisk kvinna som verkligen kunde sina saker, oerhört inspirerande och det känns som att vi har fått jättebra verktyg att jobba med inför vår kommande omorganisation. Som kommer att svida, men det blir ju så mycket lättare när man kan ta det utifrån att här stor del av omsättningen ska vara personalkostnader, så här mycket av instruktörernas tid ska vara debiterbar, osv. Jag gnällde rätt mycket inombords inför den här helgen p g a att det har varit rätt mycket ett tag nu och jag hade velat ha en helg där jag bara fick gå hemma och skrota. Men det var faktiskt oerhört väl investerad tid som gav väldigt mycket mer än vad den tog. Kul också att få träffa folk från andra ridskolor och höra hur dom har det, vilka utmaningar dom jobbar med och sådär.

Inför den här helgen så var min primära tanke Åh nej, hur ska jag få ihop mina 10 000 steg om dagen när det är utbildning hela helgen? Man vet ju för övrigt hur det brukar bli när man är på utbildning/konferens/whatever. Man sitter stilla på röven exakt hela dagen, blir trött av det och när det är lunch så passar man på att äta både gott och mycket, vid nästa rast är det kaffe och kaka och man blir ännu tröttare vilket man senare försöker motverka med att stoppa i sig Dumlekolor som om det inte fanns någon morgondag. Vet av erfarenhet att jag mår PISS efter en sån dag, så i helgen fick jag tänka om och tänka smart. Ställde klockan på 04.30 och promenerade 8 raska kilometer innan det var dags att bli upphämtad för dagens öden och äventyr strax efter 07.00. Var förvisso rätt seg när jag kom hem vid 18.45, men det hade nog vem som helst varit. Igår var det "bara" halvdag men eftersom det inkluderade promenad i arla morgonstund samt tur och retur till Landskrona så blev det ändå en rätt lång dags färd mot natt. Var i alla fall lite duktig och undvek godisskålarna och kakfaten. 

Nu återstår bara att se hur immunförsvaret ska börja jobba, har ju suttit ett antal timmar i samma bil som K som varit dyngförkyld så det är väl bara en tidsfråga innan samma virus bryter ut hos både mig och L som suttit i samma bil. Alltid lika spännande! 

Idag är det ridning, men eftersom K troligtvis fortfarande kommer vara dyngförkyld så får vi troligtvis vikarie och troligtvis blir det tyvärr att vi ska hålla på med working equitation, vilket hittills verkligen inte är något som jag har fastnat för, plus att jag inte riktigt klickar med den instruktören. Men det får väl gå ändå. Suckelisuck. Imorgon kväll är det också ridning, sedan är det möte hemma hos S på onsdag och sedan väntar fyra dagars (välförtjänt, tänker jag) ledighet. Ska rida för tränare på lördagen, men annars ingenting inbokat. G-Ö-T-T.   

 

But what I like more than all of these

Igår ville jag ha en ostörd arbetsdag som jag bara skulle ägna åt Projektet. Så blev det inte riktigt (såklart), men igår låg det 96 olästa mail med arbetsuppgifter i Projektmappen och idag är det 88, alltid något. Fick springa ifrån och stötta mitt team med jämna mellanrum, vi håller på med utbildning i en grej som i nuläget bara jag kan hantera och jag ser otroligt mycket fram mot att kunna släppa den biten eller åtminstone kunna dela den med andra, men vägen dit är lång och kräver mycket resurser i form av utbildning, kontroll, feedback etc. Har ändå gjort jättetydliga instruktioner samt spelat in mig själv när jag gör det som nu andra förhoppningsvis snart ska kunna göra, men det är en lång och snårig väg dit och självklart måste jag finnas där och vägleda hela tiden, även om Projektet inte direkt tar hänsyn till det. Hela detta året har hittills varit en djävla KAMP för att få det att gå ihop, jobbmässigt. Först var det att knyta ihop Projektet för 2024, sen var det helvetesrevisionen, därefter myndighetsrapporter som skulle skickas in samt påbörja jobbet med Projektet för 2025, och så var det dags för ny revision och om några veckor är det tillsynsbesök. Så fort det ser ut att kunna finnas lite andrum dyker det upp nya saker som måste hanteras och det tar ju fan aldrig slut. Men ja, man får ju helt enkelt kriga på för det finns inte mycket annat att göra, och jag vet att den tid jag avsätter nu för att utbilda mitt team kommer att betala tillbaka sig med ränta sen när jag kan släppa den här pucken som just nu bara är min. 

Efter jobbet stack jag till fältet och sprang intervaller enligt min patenterade MusikIntervallMetod™, detvillsäga spring en låt, promenera en låt och så får det bli vad det blir av det. Ibland kanske det blir dödsmetall i högt tempo men rätt kort tid, och nästa låt kanske är av typen Tubular Bells (26 minuter och 1 sekund). Blev lite drygt 8 kilometer och kändes skitbra, den där hostan som hängt kvar sedan jag hade min Känning i halsen för några veckor sen är nu officiellt borta. På tal om Tubular Bells så var Mike Oldfield  bara 19 år när han skrev den (han spelade också typ alla av de minst 20 instrumenten som ingår helt själv så antar att han inte slösat bort sina ungdomsår på brudar och bärs). I vår familj skojar vi ibland om den talangfulla familjen Oldfield, det är ju Mike och Sally samt Terry som alla är otroligt begåvade musiker, tänk om det finns ett okänt fjärde syskon som är typ rörmokare? Bengt Oldfield eller något sånt. Kan ju vara bra för dom andra i familjen Oldfield som kanske inte är så händiga, tänker vi. 

Efter min lyckade intervallträning påbörjade jag min trökiga färd hemåt. Bland det värsta jag vet är när man ska uträtta flertalet ärenden på hemvägen, eller ja det kan vara när som, det är själva konceptet med att köra typ fem minuter för att komma till A, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till B, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till C, osv osv som jag hatar hett och innerligt, det måste vara så helvetet är konstruerat tror jag. Nu har vi ju bara en bil och det är jag som använder den, ergo får jag också uträtta alla ärenden i veckorna, det är inte mycket annat att be för.
Min alfabetsodyssé på gårdagens hemväg gick först till Ica Kvantum (mat), sedan OKQ8 (fylla på luft i däcken), sedan Dogman (tuggben till hundarna), därefter Jula (motorolja). När jag var nästan hemma kom jag på att jag glömt köpa ny kolsyrepatron samt ägg. Köpa ägg när man har ett gäng hönor känns ju befängt, men nu är det en som lagt sig för att ruva och då tänkte jag peta in ett tolvpack av Coops ekologiska under henne så får vi väl se vad det blir av det.   

Kom hem, släppte ut hundarna i trädgården en stund, fixade med hönsen. Hoppas att restriktionszonerna för fågelinfluensan släpper så att de snart kan få börja gå fritt igen. Tage har fått ett sår på ena trampdynan som han inte kan låta bli att gnaga/slicka på och det är en otroligt enkel sak för honom att få av sig ett bandage, så nu får han vara trattkantarall tills det har läkt.  Han är inte helt nöjd, kan ju tilläggas men så får det bli. Städade och bäddade rent i sängarna, sen hade jag precis slagit mig ner med kvällsmaten och kände mig nöjd med en lång och strävsam dag, men så kom min man hem och påminde om att vi hade bestämt att vi skulle åka till tippen som igår. Men då hade jag helt enkelt inte den energin att veva igång mig själv igen, så det fick skjutas på framtiden lite obestämt sådär. 

Idag är det fredag, ska sluta tidigt för jag ska på orgelkonsert med min son. Tänkte sen åka och köpa de ekologiska ägg jag glömde köpa igår så att den hönan som lagt sig att ruva äntligen kan bli lite nöjd. Ska på utbildning hela helgen sen, ser inte direkt fram mot det även om jag är övertygad om att utbildningen i sig kommer att vara nyttig och givande. Men 9-17 på lördagen och 9-13 på söndagen, i fucking LANDSKRONA som ligger MINST 1½ timme från Ankeborg, enkel väg alltså. Här gäller det att lägga upp en överlevnadsplan. Tur att det är såkallat kort vecka nästa vecka i alla fall. 

When you ain't got nothing, you got nothing to lose

Man kämpar på i sin fullspäckade tillvaro, eller det är väl mest denna veckan som är sådär extremt fullspäckad att det nästan lite kändes skönt att Club ROMIF fick ställa in/skjuta fram kvällens biobesök även om det alltid är kul att gå på bio och också alltid kul att hänga med min dotter. Men det går fler tåg. 

Igår kämpade jag mig igenom jobbdagen, sen åkte jag hem, gick ut med hundarna, körde ett benpass, gjorde fotrehab. Sen hade jag en timme på mig att äta kvällsmat och slappa i soffan (MYCKET viktigt inslag i mitt liv) innan det var dags att baxa sig iväg till stallet för styrelsemöte plus att vi bestämt att vi skulle ta ett snack med ett gäng ungdomar om VÄRDEGRUND, för nu hade det kommit signaler om att det är lite dålig stämning i en grupp och det här med hur vi är och ska vara mot varandra behöver nötas och tjatas och fångas upp hela tiden. Alla kan inte älska alla, men man säger hej till alla och man uppför sig som folk mot alla när man är i stallet, osv.

Vet inte hur det togs emot för de berörda sa inte så mycket, men svårt att säga om det berodde på att de kände sig träffade eller om de bara tyckte vi var pains in the asses, men det lär väl framtiden utvisa. Styrelsemötet gick okej, vi står inför en svinjobbig omorganisation som vi i arbetsutskottet har förberett och som nu skulle förankras i resten av styrelsen. Tunga beslut att fatta, men vi måste göra något drastiskt för att få ekonomin på fötter annars har vi ingen förening kvar. 

Mötet slutade väl ändå hyfsat som det skulle, men sen är det ju alltid de här eftermötena som drar ut på tiden. När man ska summera, ventilera, runda av och kanske också gå ur sin roll som styrelseledamot och bara få vara hästtjej ett tag. Så jag var inte hemma förrän 21.00 så då var det bara att duscha, borsta tänderna och gå och lägga sig.  

Idag har jag bokat in hela dagen med mig själv och Projeketet på jobbet, FAN TA DEN som stör mig för jag tycker att det bara har varit annat den här veckan och i en undermapp i min inkorg dit jag skickar alla mail som rör saker jag ska göra i Projektet ligger nu 96 olästa mail som alla innehåller minst en arbetsuppgift. 

Efter jobbet ska jag träna intervaller, sen veckohandla, åka till Jula och köpa motorolja, svänga inom macken och fylla på luft i däcken och sen hem och städa, bädda rent i sängarna och kanske också försöka få ordning på våra sängkläders förvaring som stört mig länge och väl nu. I vårt sovrum finns fyra garderober, jag har två och min man två. Men av någon outgrundlig anledning har det blivit så att hälften av min ena garderob har upplåtits till förvaring av våra gemensamma sängkläder, vilket innebär att jag bara har en och en halv garderob, vilket stör mig rent principiellt plus att det är trångt och svårt att få plats med allt eftersom den andra garderoben som är min bara har tre trådbackar och sedan en  sån där stång där man förväntas hänga upp saker, vilket jag inte gör. Så en omorganisation står på agendan, riktigt hur jag ska lösa det vet jag inte än men det ger sig väl. 

Har också "investerat i mig själv" som det så käckt heter på självhjälpiska. Unnade mig nämligen lite nya gummiband för min neverending rehab- och vanliga träning för när man som jag bara har ett litet hörn av vardagsrummet som sitt gym så kan man ju inte ha stora grejer som tar en massa plats. Har vanliga gummiband såklart, men ville ha lite längre variant som Fotspecialisten har, plus att jag ville ha par av band med samma motstånd så att jag ska kunna träna utan att behöva snurra omkring och flytta runt en massa som jag får göra nu när jag ska byta fot/ben/sida. Plus att mina "långa gummiband" just nu är korta som förlängs med hjälp av uttjänta hundkoppel, det fyller absolut sin funktion men nu ville jag ha det lite proffsigt och snyggt och tyckte jag var värd det, end of story.  

 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna Vålnadens gåta

Boken börjar raskt, fortfarande inom en månad sedan Skräckslottets gåta, med att BOB och PETER går förbi ett pampigt ödehus som kallas Gröna Villan och som håller på att rivas (Bob tänkte samla in fakta för att göra ett reportage i skoltidningen till hösten, när den nu kommer för Tre Deckares sommarlov verkar vara ungefär lika länge som åttaåriga Bettinas eviga barndom) när de får höra ett rent djuriskt vrål som verkar komma inifrån Gröna Villan. Fegisen Peter vill förstås dra som en avlöning, men präktige Bob har med sig sin bandspelare och tycker detta måste ju dokumenteras. Samtidigt kommer några karlar dit och undrar vad det var som vrålade, och först vill man ringa polisen men tänk om det bara är ett djur, då är det ju en överloppsgärning att ha ringt polisen, osv. Till slut fattas det i alla fall beslut om att gå in och undersöka saken ifall det skulle vara någon därinne som är skadad (klokt) och då är Bob (villigt) och Peter (motvilligt) påpassliga och hakar på. Alla stövlar in och vad får de se då om inte en läskig grön skuggfigur klädd i orientaliska kläder sväva uppför en trappa (utan att lämna några fotspår efter sig i ödehusdammet!) för att sedan försvinna spårlöst genom en vägg. Då blir det ändå till att kalla på polisen som dyker upp i form av KOMMISSARIE REYNOLDS som tillsammans med sina mannar genomsöker hela huset utan att hitta ett skvatt. Sedan kommer det rapporter lite varstans ifrån om diverse iakttagelser av gröna skuggfigurer, och till slut får kommissarie Reynolds själv syn på figuren inne på en kyrkogård (läskigt) och med egna ögon ser han att vålnaden (som den nu uppgraderats till) försvinner ner i en grav (jätteläskigt) tillhörande framlidne ägaren till Gröna Villan, MATHIAS GREEN, som femtio år tidigare dött jämmerdöden genom att falla nerför trappan och bryta nacken inne i sin gröna villa (superduperläskigt) och sedan dess har Gröna Villan stått tom. Man får veta (tack vare Bobs flitiga efterforskningar på biblioteket) att Mathias Green hade varit en äventyrlig man som rest både vitt och brett i världen i allmänhet och Kina i synnerhet, varifrån han träffade och gifte sig med en kinesisk prinsessa som hade med sig jättejättesällsynta och värdefulla pärlor, a k a SPÖKPÄRLORNA, i boet och att han med anledning därav också hade någon form av ett pris på sitt huvud och därför återvände till Amerika. Gubben Green gick ju sedan och bröt nacken och dog och hon, prinsessan alltså, försvann spårlöst och pärlorna med henne, så Gröna Villan och övriga jordiska ägodelar (minus  de försvunna Spökpärlorna) ärvdes av Mathias Greens svägerska, som dock inte var sådär jättesugen på att bosätta sig i Rocky Beach utan startade istället en vinodling i GRÖNA DALEN utanför San Fransisco, vilken sedermera ärvdes av dottern LYDIA. 

Allt detta har Bob fått reda på genom sina trägna efterforskningar, och de sitter som bäst i den av skrot dolda husvagnen HÖGKVARTERET och uppdaterar den tredje deckaren JUPITER kring vad som hände (Rocky Beachs lokalpress har till kommissarie Reynolds förtret skrivit så fingrarna blöder om det mystiska spökhuset) på deras till synes så harmlösa utflykt kvällen innan. Bob har i alla fall lyckats fånga vrålet på band, samt det efterföljande snacket när de plus karlarna  trampade omkring i Gröna Villan eftersom han glömde stänga av bandspelaren (vilket så småningom kommer att visa sig vara en lyckträff). Det diskuteras om det var sex eller sju karlar i den där hopen av karlar som var med, Peter och Bob är inte överens och man förstår att det här nog kommer att ha betydelse längre fram. Mitt i alltihop gastar Jupiters FASTER MATILDA att de ska pallra sig fram ur skrothögarna för både Bobs och Peters pappor har kommit till JONES VRAK & STYCKEGODS tillsammans med kommissarie Reynolds (som av en händelse också råkar vara granne till Bobs familj), för att reda ut ett och annat vad som setts och hörts i Gröna Villan kvällen innan, för kommissarie Reynolds är angelägen om att inte Rocky Beach i allmänhet och han själv i synnerhet ska framstå som ett tillhåll för spöken och människor som tror på sådana. 

De återvänder alltså till Gröna Villan och träffar där på en okänd man, MR CARLSON, som säger sig vara Lydia Greens advokat samt avlägsen släkting till henne (inga konstigheter med jäv här inte) som nu är där för att reda ut vad som egentligen händer (han har läst om händelserna med Gröna Vålnaden i tidningen ända borta i San Fransisco nämligen), men kommissarie Reynolds har satt bevakning på Gröna Villan och släpper verkligen inte in vem som helst, men med kommissarien och Tre Deckare i sällskap går det vägen. De går in och Bob och Peter får visa var de såg den Gröna Vålnaden försvinna, och vad visar sig då (främst tack vare smarta Jupiter såklart), jo att väggen genom vilken vålnaden försvann var en LÖNNVÄGG bakom vilken man (såklart) finner ett lönnrum innehållandes en likkista, och i den ligger ingen mindre än (skelettet av) Mathias Greens sedan länge framlidna kinesiska prinsesshustru (som alla trott rest tillbaka till Kina när Mathias Green dog) och med sig i kistan har hon de sedan  lika länge försvunna Spökpärlorna (som alla trott hon tagit med sig på den resa tillbaka till Kina som hon alltså aldrig gjorde). Vilken grej!

Det visar sig att Lydia Green, arvtagerskan till vingården Gröna Dalen, har sålt Gröna Villan till en byggmästare som nu alltså river huset för att bygga nytt. Peter är förstås bergsäker på att det de sett är Mathias Greens vredgade ande framfärdas med ondska i sinn, och tycker därför absolut inte att de ska åta sig fallet medan Jupiter givetvis är eld och lågor över detsamma, och det blir i vanlig ordning som Jupiter vill.

Gröna Vålnaden är tydligen en rastlös själ som inte nöjer sig med att sväva omkring och sprida oro i Rocky Beach, utan ett tu tre blir Tre Deckare uppringda av självaste Lydia Green som rapporterar att Gröna Vålnaden nu setts irra omkring i Gröna Dalen (jätteläskigt). Hon bjuder på stående fot dit Peter och Bob för att hjälpa till att utreda omständigheterna kring det hela och det är inga konstigheter med att hon redan har talat med deras föräldrar samt bokat flygbiljetter innan Peter och Bob ens är vidtalade, och när de kommer hem är väskorna packade av deras ömma mödrar, och hux flux sitter de på planet med destination San Fransisco medan den icke medbjudna Jupiter tappert får hålla ställningarna på hemmaplan eftersom det heller inte är några konstigheter med att låta en fjortonåring-ish sköta ett skrotupplag medan faster Matilda och FARBROR TITUS är ute på långa inköpsrundor dagar i sträck. Som väl är tar de bara med sig den ene bayerske hjälpredan HANS och låter hans broder KONRAD vara kvar, så helt övergiven är Jupiter ändå inte medan Peter och Bob är ute på äventyr i den stora världen utanför Rocky Beach, och han, Jupiter, har också gott om tid att i sin relativa ensamhet grubbla över fallet. 

Peter och Bob möts på flygplatsen av Lydias brorsonson CHANG, som bott i Hongkong hela sitt liv, men som för något år sedan importerats till Amerika av Lydia för att så småningom få ärva och ta över hela vinodlingen. Han är ungefär samma ålder som deckarna så de blir givetvis vänner per omgående. De ankommer till GRÖNA GÅRDEN där en hel flock av tjänstehjon verkar husera trots vinodlingens ganska knackiga ekonomi (som Chang frikostigt redovisar), vilken började för något år sedan på grund av investeringar som slagit fel, maskiner som gått sönder et cetera, och nu är gården rejält skuldsatt. Lydia önskar som sagt att Chang ska ta över verksamheten eftersom han faktiskt, visar det sig via en  rätt omständlig redogörelse, är släkt i rakt nedstigande led till Mathias Green via hans första hustru (till skillnad från Lydias moder som ju var ingift i släkten Green), men Chang är tveksam till det stundande arvet och önskar i första hand hjälpa sin faders faster att reda ut den kärva ekonomiska situationen som nu råder.

Lydia hälsar välkommen och tillkännager omgående att hon är trött och ska gå och lägga sig. Knappt hinner de övriga sätta sig till bords förrän ett fasans skri ljuder från sovrummet, Lydia återfinns avsvimmad men väcks till liv med lite gammaldags hederligt luktsalt som hämtas av tjänstefolket. Väl tillpass igen så deklarerar en skräckslagen Lydia att hon sett Gröna Vålnaden sväva omkring i rummet. Det framkommer att Lydia en gång i tiden lovat Mathias Green att Gröna Villan och dess tomt aldrig skulle säljas, men nu har ju Lydia brutit det löftet och det finns därför rimliga skäl att tro att salig Mathias Greens ande har vredgats av detta tilltag och nu straffar henne med diverse hemsökelse. Chang vill dock tro att farfarsfar Mathias inte vill släkten något ont, men om det råder det alltså tveksamheter. 

Mr Carlson är dock mest orolig för att deras säsongsanställda vinplockare, som alla är fattiga (och därmed tydligen också automatiskt mycket vidskepliga), ska få nys om vålnaden och därmed inte vilja arbeta i Gröna Dalen (sin fattigdom till trots), vilket skulle få förödande ekonomiska konsekvenser för businessen eftersom druvorna är fullmogna och behöver plockas och pressas as they speak. Mr Carlson förevisar också Spökpärlorna som förvaras inlåsta i ett kassaskåp, och nu bär det sig inte bättre (berättar Mr Carlson) än att eftersom Mathias Green gav pärlorna till kinespeinsessan så är det hennes släktingar som egentligen ska ärva (trots att kinesprinsessans familj försköt henne för att hon gifte sig med en västerländsk barbar) och han, Mr Carlson, har redan blivit kontaktad av en kinesisk advokat i San Fransisco (hur nu denna information har hunnit spridas på knappt ett dygn) som kräver Spökpärlorna tillbaka och det ser ut som att en lång och knivig juridisk process är att vänta.

Bäst som han håller på och orerar om detta så kommer vinodlingens förman MR JENSEN (otrevlig typ, svartmuskiga drag, stickande ögon) ångande och berättar om svekfulla arbetare som dragit som avlöningar hela bunten, så allihop ner till odlingarna i ett huj bara för att konstatera samma sak. Och när de står där kommer Mr Carlson på att åh NEJ, han glömde ju låsa kassaskåpet och när de kommer tillbaka till Gröna Gården så har någon varit där och norpat Spökpärlorna. Attans! Den lokala sheriffen tillkallas, men kan inget göra mer än att (på ganska lösa grunder kan man tycka) anta att det är en liga som härjar i stan. 

Nästa dag bestämmer sig Chang, Peter och Bob för att ge sig ut på en ridtur i Gröna Dalen och sagt blir gjort. Peter får (trots att han knappt har suttit på en häst tidigare) ett ungt och nervöst sto, men det är inga konstigheter med det. Efter att ha utforskat omgivningarna och ätit den medhavda lunchen så ska de kolla in en gammal gruva, och då bär det sig inte bättre än att Peter tappar sin ficklampa så den går sönder. Så retfullt!, men Chang får syn på Mr Jensens jeep en bit bort och föreslår att Peter ska rida dit och låna en ficklampa ur verktygslådan. Men när Peter gjort så och är på väg tillbaka kommer Jensen farande från ingenstans och är TOPP TUNNOR RASANDE. Han skriker och gormar och Peter förstår inte alls varför han är så upprörd så de bara vinkar och gestikulerar lite, men sedan blir det allvar av med biljakt (Jensen) och hästjakt (Peters unga nervösa sto skenar iväg). Peter kan inte annat än att hålla sig kvar (vilket han lyckas med sin ovana på hästryggen till trots) tills Chang lyckas rida upp vid sidan och få tag i tygeln. Puh! Vad hände? Varför blev Mr Jensen så arg för att Peter lånade en gammal skruttig ficklampa, som dessutom visar sig inte fungera? Jo, det visar sig då att när de skruvar isär den så ligger SPÖKPÄRLORNA gömda inuti. Mr Jensen är alltså en tjuv och ärkeskurk, och konstigt vore ju annars eftersom han både är svartmuskig och har en stickande blick. 

Chang kommer på att de ska släppa hästarna lösa i en dal (inga konstigheter med det) och sedan ta sig därifrån osedda via gruvan. Det är ett virrvarr av orter och förgreningar därnere under jorden, och Peter och Bob föreslår att de ska märka ut vägen med Tre Deckares hemliga märke (ett frågetecken) så att de inte ska gå vilse, och Bob kommer dessutom på att de ska rita pilar som visar på fel väg också för att förvilla eventuella förföljare (slugt). Det är inte helt lätt att ta sig fram i gruvgångarna, och vid ett tillfälle går de fel och hittar skelettet av en åsna vid en hög med stenar där taket har rasat in. Men sen hittar de (Chang) rätt och de kommer fram till ett ställe som kallas för Strupen, som är så smal att endast mycket små och smala personer kan ta sig igenom (med andra ord: tur att Jupiter inte var med), som är sista passagen innan de ska komma ut någonstans i det fria i Gröna Dalen. De har ju bara två fungerande ficklampor (plus den tredje med Spökpärlorna som Peter bär i sitt bälte) och bestämmer (av någon anledning) att Bob ska ge sin ficklampa till Peter, sedan ska Chang krångla sig igenom Strupen först med sin ficklampa och sedan ska Bob åla sig igenom medan Chang och Peter lyser från varsitt håll och slutligen ska Peter ta sig igenom. Chang hittar också på att de ska signalera genom att blinka tre gånger med ficklampan när kusten är klar på andra sidan Strupen (och här förstår man ju såklart att det kommer den ju inte alls att vara).

Chang tar sig igenom, blinkar med ficklampan, Bob tar sig igenom och Peter gör sig redo men då hörs det tumult på andra sidan och sedan blinkas det igen men mycket snabbare den här gången och då begriper ju Peter att det är något lurt så han stannar där han är. Och det är ju en himla tur, för på andra sidan väntar Jensen och hans kumpaner och Bob och Chang tas tillfånga, lastas in i två tomma jättestora vinfat och körs iväg mot okänd ort. Vid det här laget är folk ute och letar efter Chang, Peter och Bob, men det är ju inga konstigheter att det kör omkring en lastbil med några vinfat i en vinodling så det är ingen som tänker på att de skulle kunna innehålla gisslan.

Under tiden har Jupiter suttit hemma på kammaren i Rocky Beach och lyssnat på Bobs bandupptagning  åtskilliga gånger och även räknat ut ett och annat. En av karlarna som var med i Gröna Villan hade en liten hund med sig, och det är något med den som grämer Jupiter tills han slutligen kommer på att i en Sherlock Holmes-novell så talas det om den märkliga händelser med hunden om natten (vars citat sedermera givit upphov till den fantastiska boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, red:s anm) som gick ut på att hunden "inte gjorde ett dyft den natten" och alla vet ju att husdjur i allmänhet reagerar på spöken och gengångare, och via bandupptagningen kunde Jupiter konstatera att den här hunden inte heller gjorde ett dyft, ergo måste vålnaden bara vara hittepå (om någon nu mot förmodan trodde något annat). Vidare testar Jupiter empiriskt lite olika scenarion med illvråls förmåga att fortplanta sig genom väggar, och kommer fram till att vrålet måste ha kommit någonstans från utsidan av och inte inifrån Gröna Villan som alla trott. Han ringer Lydia för att ventilera sina slutsatser, och får då reda på att Bob, Peter och Chang är spårlöst försvunna sedan ett antal timmar tillbaks. Här finns ingen tid att förlora, så Jupiter trummar ihop ett crew bestående av sig själv och Bobs fader (som helt uppenbart kan släppa allt han har för händer, likaså lämnar Jupiter utan större betänkligheter det Jones Vrak & Styckegods som han blivit ålagd att ta hand om under fastern och farbrorns inköpsresa) och i en grisblinkning sitter de båda på planet till San Fransisco. 

Under tiden färdas Chang och Bob mot okänt mål, som också visar sig vara San Fransisco. De träffar där den rike och oerhört mäktige och mystiske MR WON, en kines som är 107 år gammal och som har ett stort intresse av de oerhört sällsynta Spökpärlorna för de sägs kunna förlänga livet om man löser upp dom (oklart i vad) och dricker, något som han villigt demonstrerar trots att Spökpärlor är så otroligt sällsynta och han borde veta bättre än att svepa i sig en av den begränsade mängd det finns bara för att han kan. Nu finns det ju dock 48 nya Spökpärlor inom räckhåll, så därför har Jensen städslats för att tillskansa sig dessa. 

Mr Won visar sig vara en så oerhört mäktig man att han nästan bara bara behöver andas så blir allt som han vill så det är inte lönt att krångla, men nu råkar det ju vara så att varken Chang eller Bob har Spökpärlorna eller ens vet var de finns för under tiden travar Peter omkring i gruvan och kommer tillbaks till det där stället där det där åsneskelettet låg. Han bestämmer sig då för att gömma Spökpärlorna inuti åsneskallen, och sen lägger han lite småsten i ficklampan och gömmer den på ett annat ställe varpå han sedan spatserar han ut i vad han tror är det fria, men där väntar Jensen och hans kumpaner (som verkar kunna vara överallt på en och samma gång) som fångar Peter i ett nafs och för även honom till Mr Won (man kan ju tycka att det hade varit smartare av Jensen et consortes att helt sonika tvinga ur Peter information om Spökpärlorna på plats istället för att dra iväg med honom till San Fransisco, men outgrundliga äro Jensens vägar). 

Trots sin feghet är Peter i stunden riktigt rakryggad och säger bara att han inte har Spökpärlorna (vilket ju är sant), men det är klart att det hjälper ju inte i längden. Det visar sig att Mr Won har köpt upp inteckningarna till vingården och får han bara pärlorna så ska alla faster Lydias problem inom kort vara ur världen utlovar han, så nu ska Jensen samt Bob, Peter och Chang tillbaks till gruvan för att hämta dom och sedan, befaller Mr Won strängt, ska pojkarna släppas. Jensen är inte med på den tankegången eftersom han är övertygad om att de kommer att skvallra (en inte helt orimlig tanke ändå) men Mr Won varnar Jensen att DE TUSEN SÅRENS DÖD (läskigt värre) väntar honom (Jensen alltså) om han skadar någon av dom efter att pärlorna hittats (men om de inte hittas så är Jensen däremot fri att göra vad han vill med pojkarna, så det är inte som att Mr Won är någon skyddsängel i alla lägen).

I all sin mäktighet hypnotiserar sedan Mr Won både Peter, Bob och Chang så att de faller i sömn (för att de inte ska veta var han håller hus någonstans) och sedan förs de därifrån. Men Bob, den lurifaxen, bara låtsas att han somnade, så under färden tillbaka (de transporteras i lastutrymmet på någon pickup) skriver han små lappar med nummer, ordet GRUVA och HJÄLP som han singlar ut från bilen med jämna mellanrum med förhoppning att någon så småningom ska hitta dom och komma till undsättning.

Under tiden har Jupiter listat ut ett och annat och i samma sekund som han ankommer Gröna Villan så avslöjar han för Lydia och Mr Carlson att det är den senare som ligger bakom "spökerierna", vilket han, Jupiter alltså kommit fram till genom att lyssna åtskilliga gånger på Bobs kassettband och så småningom känt igen Mr Carlsons röst bland de 6-7 karlar som stampade omkring i Gröna Villan den kvällen, trots att mr Carlson vid denna tidpunkt var listigt förklädd både med lösmustasch samt pratade med basröst, men så lätt lurar man ju inte Jupiter Jones. 

Som alla äkta skurkar inser mr Carlson direkt att loppet är kört och det är lika bra att (oombedd) erkänna och förklara allt. Det visar sig att mr Carlson fram tills för något år sedan gick omkring och trodde att det var han som var Lydias enda släkting i detta livet och att det som sådan var han och ingen annan som skulle få ärva Gröna Gården, vinodlingen och hela klabbet inklusive Gröna Villan i Rocky Beach, men så dök ju Chang upp och omkullkastade dessa planer genom sitt släktskap i rakt nedstigande led. Mr Carlson såg då till att, under förevändning att "utveckla" verksamheten, låna pengar av vänner och bekanta, sätta egendomen i skuld och därefter låta vännerna få inteckningar (som han själv skulle ta över sen, får man förmoda) i egendomen, samt anställde Jensen plus ett antal "hejdukar" som skulle se till att sabotera så att det skulle gå extra dåligt, vilket det ju också gjorde. Vad som inte ingick i planen var att Lydia tog det drastiska beslutet att sälja Gröna Villan för att kunna betala skulderna.

Det skrevs någon notis om det i tidningarna och det lästes av en gammal tjänarinna i Mr Wons hus som en gång i tiden varit kammarjungfru till kinesprinsessan och då avslöjade hon, tjänarinnan, hemligheten om Mathias Greens lönnrum samt om Spökpärlorna, varpå Mr Won som i all sin mäktighet kände till hela mr Carlsons listiga plan (ingen ifrågasätter detta) raskt köpte upp alla inteckningar samt kontaktade Mr Carlson och ombad denne att iscensätta spökerier för att förhala försäljningen av Gröna Villan tills han hunnit dit och hämta Spökpärlorna som Mr Won sedan skulle köpa för 100 000 dollar. Sen skulle spökerierna även drabba Gröna Dalen, de vidskepliga arbetarna skulle fly vinfälten, företaget skulle gå i konkurs och hamna i Mr Wons händer, och sedan skulle Mr Carlson köpa tillbaks alltihop för de 100 000 dollarna som han fått för Spökpärlorna (så himla listigt!) och leva gott i resten av detta livet.

TYVÄRR för mr Carlson så påbörjades rivningen en hel vecka för tidigt (kanske det mest overkliga i hela den här historien), lönnrummet hade redan anats av byggarbetarna och när Mr Carlson kom dit stod poliser på vakt och släppte inte in honom förrän han kunde slinka in tillsammans med kommissarie Reynolds och deckarna. I och med det fanns det ju plötsligt en hel drös med vittnen till fyndet av Spökpärlorna så det var inte bara att smussla ner dom i byxfickan och sedan sälja, inte. Mr Won tipsade  då mr Carlson om att fejka ett rån, så på så sätt blev Jensen inblandad men den skurken hade en egen agenda och bestämde sig för att själv behålla och sälja Spökpärlorna till Mr Won så det var ju inte mycket i denna superlistiga plan som gick mr Carlsons väg.

Det letas friskt efter Peter, Bob och Chang, och Jupiter ber alla hålla utkik efter frågetecken och på så sätt hittas tunnan som Bob och Chang var instängda i och därefter också en av Bobs utsinglade papperslappar. Problemet är bara att ingen har en aning om vilken gruva som avses, men Lydia erinrar sig att Chang brukade ströva omkring med en gammal malmletare back in the days. Visserligen befann han sig på ett sjukhem, men det var inga konstigheter med att Lydia snabbt och lätt lyckades få tag på honom och att han per omgående kunde ge direktiv till vilken gruva det gällde och hur de skulle hitta dit (styvt). 

Under tiden har de andra kommit till gruvan och medan ett par av Jensens hejdukar vaktar Bob och Chang så är Peter nödd och tvungen att ta sig tillbaka in i gruvan med Jensen i släptåg för att hämta Spökpärlorna, men ÅH NEJ, när han kommer fram så har det rasat in sten så åsneskallen och därmed också Spökpärlorna är bara mos. Det är bara för Peter att hålla god min i elakt spel och plocka fram ficklampan med småstenarna i och hoppas att Jensen inte ska vara alltför om sig och kring sig och till en början verkar det gå som smort, Jensen bara skakar på ficklampan och nöjer sig med stenskramlet men sen kommer han på sig själv med denna plötsliga godtrogenhet och kollar i alla fall. 

Peter försöker fly men ondskefulla Jenson lägger fälleben på honom och drar kniv samt meddelar att vare sig Peter, Bob eller Chang kommer att få se nästkommande soluppgång. Men tji fick han, för när de tar sig ut ur gruvan så är sheriffen och hans mannar där och har redan tagit hand om kumpanerna. Jensen lyckas dock fly, men sheriffen är övertygad om att de kommer att hitta honom när det ljusnar (vilket de konstigt nog faktiskt inte alls gör). 

Alla är nu glada och nöjda. Lydia har inte lust att dra en släkting inför rätta då hon ber bara mr Carlson att lämna Gröna Dalen, vilket han helt beskedligt gör. Bobs fader skriver ett mustigt reportage om att Gröna Vålnaden var fejk vilket gör att alla de vidskepliga arbetarna återvänder och börjar skörda av hjärtans lust så att skulderna kan betalas och Gröna Dalen kommer på grön (höhö) kvist igen. Kommissarie Reynolds blir så nöjd med Tre Deckare att han ger dom varsitt kort som intygar att innehavarna är frivilliga juniormedarbetare i Rocky Beachs poliskår (inte dåligt).

Mr Won skickar folk till gruvan för att sopa upp resterna av Spökpärlorna/åsneskallen och på det viset eventuellt lyckas bli något ytterligare äldre. Hela berättelsen avrundas med ett besök hos självaste Alfred Hitchcock där Jupiter får avslöja tricket med Gröna Vålnaden (en specialministyrprojektor i form av en ficklampa, därför lämnade den inga fotspår i dammet) och Alfred Hitchcock imponeras stort.  THE END. 

 

Lång dags färd mot natt

Igår genomled jag en revision, inte lika omfattande som Helvetesrevisionen för en dryg månad sedan, men dock: en revision, där man blir grillad med frågor som man förvänas kunna svara på och där man ska kunna visa upp adekvat dokumentation som ska hänga ihop hela vägen, helst på momangen. Det kunde jag och allt gick bra.

Efter jobbet stack jag iväg och sprang en runda på fältet där jag brukar springa (eller jag springer oftast inte PÅ fältet, utan på vägar och stigar runt omkring). När jag kommit cirka halvvägs var vägen avstängd pga trädfällning så det var bara att vända och lufsa tillbaka igen. Blev 6,5 kilometer i ett väldigt måttligt tempo, kände mig väldigt nöjd med det.

Kom hem och då hade jag fått brev från vårdcentralen med resultatet av den där 24-timmarsmätningen av blodtrycket som jag gjorde för några veckor sedan. Det visade sig att dygnsmedeltrycket, som enligt läkaren var "det mest tillförlitliga värdet" var 120/74 så det var ju helt enkelt kanon och inget som behövde göras något åt. Kände mig extremt nöjd med det, ett bekymmer mindre i alla fall. 

Hann slappa på soffan en liten stund innan det var dags att byta om och bege sig till stallet. Sen ville K diskutera lite saker som vi ska ta upp ikväll så jag var inte hemma förrän 21.30 och som vanligt efter ridning så är det inte bara att lägga huvudet på kudden och somna, så min skönhetssömn ligger i riskzonen. 

Idag är det jobb, sedan hem och gå ut med hundarna, köra ett litet benpass och sen är det styrelsemöte i stallet, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. Imorgon skulle Club ROMIF egentligen ha biokväll och enligt bioprogrammet så var det A complete unknown som skulle visas i lilla salongen, vilket jag verkligen såg fram mot. Men så var ju min dotter tvungen att ställa in p g a att hon var tvungen att vara hemma och ta emot en säng som skulle levereras, eller rättare sagt sköt vi fram det en vecka så nu blir det troligtvis Det började med min mamma, fransk feelgood. Jaja. Den är kanske också bra, den som lever får se osv. 

Till stallet istället v 17 2025, pt 2

Programridningen i måndags var för både måndagens och tisdagens dressyrgrupper, men eftersom jag rider i båda så fick jag vara med och rida i en annan grupp som igår. Alternativet hade varit att rida program på två olika hästar (eller helst ponnyer) men det kändes ju rätt omständligt och jobbigt så det här var en bra lösning. Trodde jag skulle få Köttbullen, men instruktör K tyckte att hon kunde få vila efter måndagens strapatser så hon satte mig på Irländskan. Henne har jag ju ridit några gånger förut då och då och vad man kan säga om henne är att hon är a. en gammal ridskoleräv som kan alla knep och som inte ger bort någonting gratis, b. har Europas kraftigaste underhals och inte räds att använda den som ett medel  för att komma undan lösgörande arbete. I övrigt gillar jag henne, hon rör sig trevligt och är väldigt skön att sitta på (till skillnad mot Köttbullen som ser ut som att hon är mjuk och skön men som absolut inte är det). 

Vi var bara tre stycken och red övningar med öka och minska volter samt sidvärtsrörelser. HEL-VET-E vad jag fick kämpa! Hon är så svår att komma åt!, antingen kastar hon med huvudet eller så knäcker hon av så det inte spelar någon roll hur korta tyglar man har, de glappar i alla fall och så sitter man där och slår knogarna i sadelkåporna och har ingen kontakt. Dessutom har hon smala tyglar som jag tyckte bara gled,  vilket inte gjorde saken enklare. Ska jag rida henne fler gånger ska jag byta ut dom mot Köttbullens tyglar (från mitt privata träns) som är breda och gummiklädda. Instruktör K var i alla fall nöjd med mig. Jag tyckte jag fick viss feeling mot slutet av lektionen där hon blev avspänd och gick som i en dröm och då var det som vanligt dags att sakta av och ge lång tygel. Henne får du sitta på fler gånger, sa Instruktör K och ja, inte mig emot. Kan ju vara spännande att se vad lite kontinuitet kan göra. 

Hon ångrar sig inte

Har läst Hon ångrar sig inte av Mary Kubica. Har tidigare läst Kvinna saknad, som jag gillade. Detta är handlingen:

Meghan Michaels gör sitt bästa för att vara en bra ensamstående mamma samtidigt som hon jobbar heltid som sjuksköterska. En dag kommer en svårt skadad patient som heter Caitlin in på Meghans avdelning. Det sägs att Caitlin hoppade från en bro och föll rakt ner på ett tågspår.
Men när ett vittne träder fram med nya uppgifter om Caitlins fall ifrågasätts plötsligt allt. Blev hon i själva verket knuffad från bron? Av vem? Och varför?
Trots att Meghan försöker kan hon inte hålla sig borta från Caitlin och snart blir hon indragen i mysteriet som omger patienten. Och det är inte förrän det redan är för sent som Meghan inser att hon och hennes dotter svävar i livsfara ...

Jag tyckte först den här boken var lite ljummen, det kändes som att det var mycket transportsträckor och  lite väl mycket utfyllnad. Men sen kom en rejäl twist som jag inte såg komma, och sen blev det  riktigt spännande. Den här boken får fyra järnvägsbroar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan.