Till stallet istället v 17 2025, pt 2

Programridningen i måndags var för både måndagens och tisdagens dressyrgrupper, men eftersom jag rider i båda så fick jag vara med och rida i en annan grupp som igår. Alternativet hade varit att rida program på två olika hästar (eller helst ponnyer) men det kändes ju rätt omständligt och jobbigt så det här var en bra lösning. Trodde jag skulle få Köttbullen, men instruktör K tyckte att hon kunde få vila efter måndagens strapatser så hon satte mig på Irländskan. Henne har jag ju ridit några gånger förut då och då och vad man kan säga om henne är att hon är a. en gammal ridskoleräv som kan alla knep och som inte ger bort någonting gratis, b. har Europas kraftigaste underhals och inte räds att använda den som ett medel  för att komma undan lösgörande arbete. I övrigt gillar jag henne, hon rör sig trevligt och är väldigt skön att sitta på (till skillnad mot Köttbullen som ser ut som att hon är mjuk och skön men som absolut inte är det). 

Vi var bara tre stycken och red övningar med öka och minska volter samt sidvärtsrörelser. HEL-VET-E vad jag fick kämpa! Hon är så svår att komma åt!, antingen kastar hon med huvudet eller så knäcker hon av så det inte spelar någon roll hur korta tyglar man har, de glappar i alla fall och så sitter man där och slår knogarna i sadelkåporna och har ingen kontakt. Dessutom har hon smala tyglar som jag tyckte bara gled,  vilket inte gjorde saken enklare. Ska jag rida henne fler gånger ska jag byta ut dom mot Köttbullens tyglar (från mitt privata träns) som är breda och gummiklädda. Instruktör K var i alla fall nöjd med mig. Jag tyckte jag fick viss feeling mot slutet av lektionen där hon blev avspänd och gick som i en dröm och då var det som vanligt dags att sakta av och ge lång tygel. Henne får du sitta på fler gånger, sa Instruktör K och ja, inte mig emot. Kan ju vara spännande att se vad lite kontinuitet kan göra.