Till stallet istället, v 13 2025, pt 1

Gårdagens övning var förvänd galopp precis som förra veckan, och det var i princip samma övning också, vända halvt igenom och rida resten av långsidan i förvänd galopp. Gick väl bra såtillvida att Köttbullen höll galoppen och inte bytte eller ännu värre slog över i korsgalopp, vilket är ungefär lika bekvämt som att sitta på en centrifug. Vad som kan förbättras är form och tempo, men det är ju sen gammalt. Eftersom hon inte är så stark i galoppen så blir det att hon kompenserar med fart istället, och ja, det blir ju inte så mycket samling över det hela om man säger så. Men ändå. Hon kämpade på bra. När vi galopperade vanligt i framridningen så tycker jag nog att vi kom en bit mot form i vänstergaloppen, men i höger blev hon stressad och tyckte jag krävde för mycket och ville inte, så där fick jag backa bandet lite. Hade också något slags hallelujamoment i ryggningen. Hon vill ju verkligen inte rygga och försöker man sätta hårt mot hårt så viker hon bara halsen och svänger åt sidan. Men igår testade jag att bara sitta och krama tyglarna lite försiktigt samtidigt som jag liksom vinklade bäckenet bakåt och då kände jag att hon åtminstone la tyngdpunkten bakåt och då blev det massor av beröm såklart. Babysteps, osv. Ska testa detta igen idag. 

Efter så många år

 Har läst Efter så många år av Göran Sällqvist. Detta är handlingen: 

En man hittas torterad och ihjälslagen i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Tidigare samma dag har han upprepade gånger ringt en affärsman vid namn Rickard Ander.
På 80-talet var Rickard Ander narkotikapolis i Göteborg. Det då avgörande tillslaget mot en internationell amfetaminliga fick ett högt pris och efterspelet blev katastrofalt för Ander på det personliga planet.
För att en gång för alla få slut på den mardröm han trott att han lämnat bakom sig för över trettio år sedan blandar sig Ander i den aktuella mordutredningen. Kanske mer än han borde ...

Det här var inte direkt en bok i min smak. Tyckte den var tafflig, med platta stereotypa karaktärer och en rätt så halvdan intrig som faktiskt lämnade mig helt oberörd trots att den beskrevs som "en högkvalitativ kriminalthriller" med "rafflande tempo", vilket jag alltså inte alls håller med om. Den här boken får två (små) avsågade hagelgevär av fem möjliga. 

Soon we'll be living high and wide

Slog upp ett nytt uppslag i min papperskalender och såg att men alltså, på söndag är det omställning till  sommartid. Och nästa vecka är det fan APRIL? Känns helt galet, som att jag inte riktigt hänger med. Men oxveckorna sprang ju iväg som en olympisk kortdistanslöpare så jag ska väl inte klaga. 

Helgen har väl varit SÅDÄR, beroende på två saker. Den första var att i fredags eftermiddag fick jag ett jobbrelaterat sms på min privata telefon (som jag har sagt är okej att använda i nödfall och det tyckte  berörda personer tydligen att det var) där det var lite offerkofta på och vad vi än gör så är det fel och där jag kände att jag nog måste ta ett snack med dessa om att man inte alltid kan tolka allting som sägs som att det finns en dold agenda och ett ont uppsåt, att folk måste ju kunna prata med dom och fråga saker om jobbet utan att det direkt ska uppfattas som kritik, det blir ju väldigt giftigt om man hela tiden ska vända och vrida på allt och misstolka vad som sägs. Vad jag vet har det inte påtalats några fel så "vad vi än gör så är det fel" känns ju som ett rätt starkt uttalande. Plus att om något blir fel så måste man ju kunna få säga det också utan att det ska bli drama. Och det är ju så pissiga samtal att behöva ha, så även om jag har försökt hålla detta ifrån mig så har jag inte riktigt lyckats utan det har legat och puttrat och förtagit rätt mycket av känslan att det är helg och man är ledig, tyvärr. Grej nummer två är att mitt vänstra knä svullnade upp i torsdags och det har inte riktigt släppt. Är väl artrosen som spökar och då är man i ett skede där man kanske inte har lust men måste vara aktiv för att det inte ska bli värre. 

Men men. Det hände andra grejer också som var lite roligare. I fredags var jag, min son och hans fru (plus, kändes det som, resten av Ankeborgs kommun) på musikal. Jag tycker egentligen inte om musikal, det är något onaturligt med att brista ut i sång mitt i ett drama, men nu hade vi en gemensam vän som spelade en hyggligt stor roll och ibland får man ju offra sig för konsten, eller nåt. Vi hade världens pissigaste platser , man hade ingen förmån av att känna någon i ensemblen utan fick boka och betala som alla andra och det visade sig vara i det närmaste omöjligt att få tre platser bredvid varandra i den vanliga salongen så det slutade med att vi bokade längst bak och högst upp på en balkong, ungefär som de där gamla gubbarna i Mupparna. Det var med nöd och näppe vi ens hittade dit i ett virrvarr av korridorer och trappor med minst sagt bristfällig skyltning, och stressigt var det också för klockorna pinglade att det var dags och det är väl inte så att de väntar. Som väl är visade det sig att jag kände en av publikvärdarna så jag kunde gapa på honom och bli guidad rätt i sista sekunden innan allt drog igång. Var ändå en rätt så maffig upplevelse även om vi såg mer av skådespelarnas/sångarnas huvudsvålar än något annat, var framför allt imponerad av scenografin, eller rättare sagt hur flinkt allting skjutsades undan och plockades fram på ingen tid alls. Föreställningen var lång och våra stolar var fruktansvärt obekväma, så efter pausen satt jag mest och vred på mig och försökte hitta en bekväm ställning. Ej lätt när man inte når golvet utan får sitta och dingla med benen som en sexåring. 

Var hemma vid 22.30! I säng vid 23! Så länge är jag knappt vaken ens på nyårsafton. Vaknade ändå vid 06.00 på lördagen och kunde inte somna om, så det var bara att kravla sig upp och äta frukost och sen gå ut med hundarna. Gick en rejäl runda på cirka 14 kilometer i en skog där jag inte går så ofta, mest för att det är ungefär 4 kilometer dit och följdaktligen också 4 kilometer tillbaka hem igen när man väl gått sin runda i nämnda skog, så man får ju ha gott om tid och kraft. Det förtogs något av svullnaden i knät och det här att inte riktigt veta om man gör det bättre eller sämre.  

Kom hem, åt lunch, slöade på soffan en stund och sen gav vi oss iväg till stallet, jag skulle på möte och min man skulle följa med och kolla på om man kunde förbättra elsäkerheten på vårt kontor, där mängden uttag är från den tiden då den enda kontorsutrustningen som fanns var en skrivmaskin och en telefon typ, och därför finns det nu tre miljoner förgreningsdosor på ett sätt som inte är förenligt med god brandsäkerhet. Innan stallet så skulle vi inom en återvinningscentral och köpa några säckar jord. Jag betalade 200 kronor för 6 säckar, svarade ja på frågan om jag ville ha kvitto, men så kom det inget kvitto och på kortläsarterminalen stod det "slå in belopp" eller något sånt, så både jag och återvinningscentralskillen trodde att köpet inte gått igenom. Prova igen, sa han och det gjorde jag och det kom inte ut något kvitto den gången heller och när jag kollade i bankappen så hade beloppet dragits två gånger. Det visste inte återvinningscentralkillen hur man skulle fixa, så han fick hämta en kamrat, som inte heller visste hur man skulle göra men som konstaterade att kvittorullen var slut och bytte den. Sen spottades det ut en lång rad kvitton varav två var mina, och ytterligare en kamrat fick tillkallas som inte heller visste hur man backade ett köp utan föreslog att jag skulle kontakta "huvudkontoret" på måndag och förklara läget för det var ingen som hade visat dom det nya systemet. Valde då att lassa in ytterligare 6 säckar jord i bilen för det kändes som det minst jobbiga alternativet för alla inblandade, och jord har man ju alltid nytta av. 

Åkte vidare till stallet, var med på möte, åkte hem igen, lagade mat, försökte sedan tvinga min man att börja kolla på den nya säsongen av Love is blind Sverige, men han vägrade. Såg ett par avsnitt och ja, vad ska man säga? Var hittar dom alla dessa människor? Tyckte mig se snudd på vanvett lysa ur ögonen på både Ola och Jacob och vad ska man säga om han den där som pratar värmländska och tycker familjen är det viktigaste och att det är helt fantastiskt att hans tilltänkta fru har samma allergi som hans syster och gillar att äta fisk, EXAKT som hans mamma och syster.
Fattar inte varför dom verkar lägga oceaner av tid på smink och hår och utseende och kläder när hela grejen är att man inte ska se varandra? Tycker också det är lite märkligt att det nästan aldrig är några vanliga människor med vanliga yrken som är med, de är globala investeringscontrollers, content managers, projektledare, VD:ar och fan vet vad. Har aldrig sett en mattant eller busschaufför vara med i LIB, men dom hittar väl kärleken på annat håll får man väl förmoda.  

Igår vaknade jag också tidigt, gick min vanliga söndagsrunda, tyckte knät kändes lite bättre. Stekte pannkakor till lunch för nu har hönsen äntligen börjat komma igång med värpandet värt namnet, vi har inte behövt köpa några ägg men har ändå fått hushålla litegrann. Sen var det mest ligga i soffan och läsa och kolla på skidskytte på agendan resten av dagen. 

En hyfsat maffig vecka tornar nu upp sig. Ikväll och imorgon kväll är det ridning, på onsdag styrelsemöte, torsdag är det bio och sen är det helg igen under vilken vi ska fira äldsta barnbarnet. Men söndagen är väl vilodag ändå. 

Bara ha roligt

Har läst Bara ha roligt av Maria Maunsbach och det kan du också göra. Jag tillhör ju en förmodad minoritet som inte blev helt till sig i trasorna över Lucky Lada och jag, men såg den här på nyss-tillbakalämnathyllan på bibblan, bläddrade lite och tänkte att jag ska ge den en chans. Detta är handlingen:

Lydia träffar Johannes genom en kompis. Han är arkitekt och en medveten man med tydliga idéer om hur han vill ha en relation. Lydia är en ung, självständig kvinna som är hungrig på upplevelser, sex och frihet. Samtidigt drömmer hon om att fullständigt absorberas i ett kärleksförhållande.

De båda är två dejtingkompetenta personer som har lärt sig spelets regler. De vet hur de ska sälja sig själva, tolka varandras sms och vad de kan kräva av en relation. Ändå misslyckas de med sitt förhållande eftersom de är oförmögna att sänka garden, vara sårbara och mötas på riktigt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Tyckte den påminde litegrann om Halva Malmö består av killar som dumpat mig, inte bara för att den utspelar sig i Malmö (hoppas jag i alla fall, haha) utan för att den här också kändes så rak och uppriktig, rolig men samtligt rätt sorglig och visst kan man (jag) (även om det känns som hundra år sen jag var i den ålder som bokens Lydia befinner sig i) relatera till det här när man (ibland) så gärna vill ha ett förhållande att man liksom börjar förhandla med sig själv om sidor hos en eventuell partner som man kanske inte riktigt gillar, ska man acceptera dom eller ska man vara en såndär jobbig jävel och tänk om han inte gillar mig då? Tycker det var så spot on i den här boken, ibland var Johannes så irriterande att det kröp i hela kroppen på mig och man vill bara: Lydia, du är väl fan värd bättre än så. Den här boken får fyra stora äggakakor av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Born into this evil world

Igår var en rätt lugn jobbdag. Många borta på grund av sjukdom, tjänsteresa och så vidare men det var inget som direkt berörde mig. Hade möte med Projekt-teamet, berättade om min förestående operation p g a att någon gång måste man ju göra det. Har tyckt det här har varit svinjobbigt att prata om på jobbet, det känns för personligt och att folk nu vet för mycket om mig som jag inte tycker att dom har med att göra. Men jag kan ju inte heller bara vara borta ett par veckor utan förklaring och sedan dessutom eventuellt komma tillbaks som Quasimodo 2. 

Var på vårdcentralen och mätte blodtryck. Det har också varit en jättejobbig grej att förhålla sig till, jag som alltid haft perfekt blodtryck och nu har jag uppenbarligen inte det längre. Skaffade ju en egen mätare efter tips från Annika (tack!), men trots att jag mätt i hemmets lugna vrå vid ett antal tillfällen så blev det inte någon enorm förbättring. Fastän jag vet att jättemånga människor har högt blodtryck och äter blodtryckssänkande medicin så känns det nästan som att jag (bara jag, ingen annan) har fått en skamlig sjukdom, något jag skulle kunna påverka genom att sluta röka, börja motionera, äta sundare och gå ner i vikt. Men jag röker inte, motionerar regelbundet, äter oftast sunt och är inte överviktig, så jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra för radikala livsstilsförändringar? Börja röka för att sedan kunna sluta? Hehe. Men hon som mätte på vårdcentralen sa att det bara var "måttligt" förhöjt och inget alarmerande och när jag beklagade mig över att min sunda livsstil inte verkade vara någon garanti för att få bibehålla ett normalt blodtryck så sa hon att det kunde vara en effekt av klimakteriet. AAH! Klimakteriet, denna gudagåva som man i princip kan skylla allting på. Nu känns det lite bättre, hahaha. 

Efter jobbet åkte jag och handlade. Har inte riktigt fattat det här med att man inte ska handla nu under vecka 12 för att matjättarna ska få sig en knäpp på näsan och sänka priserna. Alltså tanken är ju god, men det blir väl ingen skillnad om man (som jag har läst att andra gjort) bunkrar före och storhandlar efter den här veckan, då blir det ju liksom ett nollsummespel av hela den här protesten. Plus att det ju knappt finns några affärer som inte är kedjor som ägs av någon som ägs av någon som skrattar hela vägen till banken. Jag vet ett par lokala lanthandlar (ser jättekonstigt ut i plural men det heter ju en lanthandel, två lant...handlar? handlare? AFFÄRER, goddamnit!), men hade helt ärligt inte lust att åka flera mil extra bara för den sakens skull. Förlåt för osolidarisk handling. 

Vädret var toppen, gick en runda med hundarna i skogen, fick plötsligt känningar av artrosen (antar jag) och mitt ena knä svullnade upp bara sådär. Det gjorde inte direkt ont, men det var inte roligare för det för man vet ju aldrig riktigt vad som komma skall. Kom hem, kände en vansinnig hunger, var tvungen att tugga i mit ett par nävar nötter medan jag städade, sedan åt jag kvällsmat och läste. Duschade, smorde in knät med Voltaren, satte på Back on track-knäskyddet och hoppades på det bästa. Idag känns det lite bättre, får väl se hur det här utvecklas. Hoppas det blir som den gången när vi åkte till Göteborg sommaren 2023 som ju ändå gick över rätt så kvickt. Hade ju hellre sett att min svekfulla kropp kunde uppföra sig normalt, men det är tydligen att begära för mycket. 

Nu vankas det i alla fall snart helg! Har inget särskilt planerat förutom en vända till stallet för ett möte imorgon eftermiddag. Ska plantera tomatfrön, tänkte jag. Har också beställt dahliaknölar som dök upp nu i veckan. För några år sen tänkte jag att nu djävlar ska jag bli en sån som har en trädgård som prunkar av dahlior, men jag glömde bort att gräva upp knölarna och ta in dom redan första vintern så det gick väl sådär. Men förra året blev jag inspirerad av grannens nyanlagda dahliarabatt och tänkte att jag skulle  ge mig på ett nytt försök. Vi får väl se hur det går. 

Thursday I don't care about you

Jobbade hemma igår, tycker det är tråkigt och hade det inte varit för det där medarbetarsamtalet så hade jag kanske tagit en semesterdag istället, vilket jag ibland tycker att jag borde bli lite bättre på. Har ju en djefla massa semesterdagar sparade och varje aprillön, eller om det är i maj, så tänker jag "oj vad mycket" och då är det för att det är ett gäng dagar, semester och arbetstidsförkortning, som betalats ut i pengar för att de inte får sparas längre. Och det är ju i och för sig trevligt, men det gör ju å andra sidan inte heller ont att vara ledig, unna sig själv en dag bara sådär, helt kravlöst. Som sagt: borde bli bättre på det, men det blev inte igår utan jag jobbade medan vädret visade sig från sin bästa sida, vilket jag upptäckte jag när jag tog en liten paus och gick ut med hundarna i trädgården. Solen sken, fåglarna kvittrade, hönorna kacklade och allting andades frid och fröjd. 

Medarbetarsamtalet gick väl bra såtillvida att min chef är nöjd med mig och jag med honom, men det är ju egentligen inget nytt under solen. Tyvärr blev det inte heller något nytt under solen avseende min befattning eftersom bollen inte ligger hos min chef utan hos en annan chef vars undersåte ska få ta över de delar av mitt jobb som enligt mig inte längre hör dit, men han, den andre chefen alltså, spjärnar emot för han tycker inte den aktuelle undersåten är tillräckligt erfaren. Han har en poäng i det, men enligt mig är det ju bara en teknikalitet, man kan väl ha ansvar för saker även om man är oerfaren, jag kommer ju att få hjälpa honom oavsett om ansvaret är hans eller mitt, men för mig hade det känts bättre att lära upp någon med målet att denne ska ta över ett ansvarsområde istället för att bara "jamen det här kan väl vara bra om du känner till hur man gör" och sen landar det lik förbannat på mig. Min chef ska fortsätta med sisyfosarbetet att övertyga den andre chefen om att det här är vägen att gå, vi får väl se hur det går med det. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att vara med på ett personalmöte, sedan hem och ut med hundarna. Vi gick en bit längs med landsvägen, där hade det kört en kärra med gödsel som hade läckt och innan jag hann reagera så hade Tage rullat sig i det. Så han fick ta en dusch när han kom hem, vilket varken han eller jag uppskattade något vidare, men han luktade minst sagt mustigt. Sen bestämde jag och min man att vi inte skulle ha filmkväll för jag hade mer lust att läsa och han var sugen på att utforska Disney + som nyligen införlivats i vårt tv-pakets basutbud. Jaha, då skulle jag bara in och aktivera och det var ju ett HELVETES klickande i undermenyer från helvetet innan jag hittade var man skulle göra det. Sen skulle man via TV:n knappa in sitt personnummer i formatet YYYY-MM-DD men när jag gjorde det så stod det "kontrollera ditt personnummer" som om jag inte visste när jag var född. Efter tusen försök och svordomar så knappade jag istället in mitt personnummer i formatet DD-MM-YYYY och då funkade det, men då ska man väl för i helvete inte skriva YYYY-MM-DD? Jaja, sen fick jag igång skiten och min man började kolla på någon nyinspelning av Shogun medan jag läste tills ögonen började kännas blytunga. 

Nu när jag avslutat omläsningen av serien av Annika tänkte jag att jag skulle ta itu med min barndoms absoluta älsklingsböcker (i kategorin icke-hästböcker ska väl tilläggas): Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser...och så är det ett rikligt tilltaget upplag av gåtor och mysterier som inleds någon gång på 60-talet med Skräckslottets gåta och avslutas i hyfsat modern tid med Datavirusets gåta som de tonåriga karaktärerna Jupiter Jones, Peter Crenshaw och Bob Andrews givetvis löser genom att tänka kritiskt och utanför boxen medan polisen står både handfallen och lamslagen inför den aldrig sinande flod av brottsligheter som strömmar genom den fiktiva staden Rocky Beach. Precis som med Bettina har de här grabbarna fastnat för evigt i en ålder, minns inte om det är uttalat vilken men i alla fall inte tillräckligt gamla för att få köra bil, bortsett från de sista böckerna i serien där man gjort dom lite äldre och försett dom med körkort och flickvänner. Tycker dock inte de böckerna är lika vassa som de tidigare, även om kvalitén skiftar en del även där, kanske på grund av att det varit flera olika författare inblandade. Dock inte Alfred Hitchcock himself. Stay tuned for the spännande fortsättning, hehe. 

Pojken på utsidan

Har läst Pojken på utsidan av Jeanine Cummins och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Christy är en "tinker", en resande, som tillsammans med sin familj åker från stad till stad i vagnar som inrymmer alla deras ägodelar. Resandelivet är allt han känner till, men när hans farfar dör slår sig familjen tillfälligt ner i en liten stad. Trots att Christy försöker anpassa sig till sina nya klasskamraters mer konventionella sätt att leva, betraktas han och familjen som främlingar och han förblir "pojken på utsidan".

Christy börjar ifrågasätta vem han är och var han hör hemma. Och när han hittar en sedan länge begravd hemlighet om sin döda mammas mystiska förflutna förändras hans liv för all framtid.

Det här var en bok som jag tyckte väldigt mycket om; själva berättelsen, miljöskildringarna, språket (möjligen störde jag mig litelitegrann på ordet "farfarn" men det kanske beror på att jag har lite svårt generellt för när man använder bestämd form, mitt hatobjekt är när folk pratar om sig själv eller sin mamma som "mamman"), älskade allt med den och den slutade både bra och dåligt på ett sätt som fick tårar att rinna. Den här boken får fem husvagnar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan.