Till stallet istället, v 22 2024, pt 1

Igår var det dressyr och jag skulle ha Köttbullen, hurra och med tanke på hur pissigt det gick i torsdags så kunde det väl bara bli bättre, tänkte jag. Vi red en övning som var: skänkelvikning i trav från M till X, rakställ, sedan skänkelvikning från X till F, därefter övergång till skritt, serpentin med tre bågar längs med kortsidan, därefter galoppfattning från skritt vid K, galopp till E, volt och övergång till trav i volten och slutligen öppna i trav från E till H, sen på det igen ett antal gånger tills vi bytte varv och gjorde allting spegelvänt, plus att vi på slutet lade till övergång från galopp till skritt. Älskar evighetsövningar, den här var JOBBIG, men det gick överlag bra utom i öppnan. Eller: öppna i vänster varv gick bra, i höger varv sa Köttbullen MEN FÖR HELVETE och spände halsen, sköt ut bogen och gjorde ingenting som ens påminde om en öppna. Lyckades väl till slut få till ett par tre steg så det fanns något att berömma, men mycket att skriva hem om var det inte. Men galoppfattningarna från skritt satt som en smäck! Och skänkelvikningarna var inte så tokiga de heller! En gång för många år sedan när vi arrangerade ett championatskval för unga hästar så var Jan Brink där med en elev och jag råkade sitta bredvid honom när eleven red och elevens häst var rädd för det mesta inne i ridhuset och skyggade här och ville inte gå fram där och det var väl på det hela taget inte jättelyckat, men Jan Brink var ändå positiv och uttryckte det som att Det var mycket som inte var dåligt, och det är en sån där sägning som vi har kört med sen dess. Men lite så kändes det igår, till skillnad från i torsdags när det mesta kändes dåligt. Gött. Idag: stel som en pinne. Det blir nog träningsvärk av detta pass misstänker jag. 

En av oss kommer att dö ung

Har läst En av oss kommer att dö ung av Astrid Billengren, detta är handlingen:

Matilda står och kokar gröt åt sin son när hon får telefonsamtalet. Hennes bästa vän Ellen har kastat sig ut från sin balkong. Ellens självmord blir början på en sorgeresa i högt tempo där Matilda tvingas konfrontera sina egna skuldkänslor - och den dolda sanningen om ett familjedrama hon blundat för.

"En av oss kommer dö ung" är en samtidsberättelse om Malmö, ölklibbiga dansgolv och flickors hemligheter. En berättelse om Ellen, som var så jävla dum i huvudet att hon gick och tog livet av sig. Och om Matilda, vars syn på livet, relationer och det förgångna måste skrivas om. Men framför allt en berättelse om den komplexa kärleken till en vän.

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Kanske mest för att jag har svårt för att relatera till böcker som handlar om tjejgäng som har hängt ihop i tusen år och är supertajta. Tyckte inte berättelsen grep tag i mig direkt, utan det kändes mer som att läsa en text som inte väckte några speciella känslor. Inte för att det var något större fel på boken, men den lämnade mig ämnet till trots ganska oberörd. Den får tre mindre otrohetsaffärer av fem möjliga. 

Helgen vecka 21, check

Jaha, ännu en helg som har kommit och gått. Fick lite panik häromdagen när jag insåg att det är mindre än en månad kvar till midsommar. Inte för att det är något särskilt med midsommar, och inte heller tillhör jag de där deppiga människorna som säger Jaha, nu vänder det...nu går vi mot mörkare tider redan innan man hunnit klämma i sig sillen och jordgubbarna, men det innebär att i princip halva 2024 har avverkats. Och det känns faktiskt HELT galet. Även om det är en dryg månad kvar tills dess. 

Helgen ja. I fredags körde jag promenad och intervallträning efter jobbet, 8,5 km totalt fast intervallerna är ju (än så länge) bara en liten del av den distansen. Men det kändes BRA. Kände mig stark. Fuskade lite med träningsprogrammet, för jag har ett ställe där man kommer ut från en lummig skuggig härlig lövskog där stigen går lite i svag utförslöpa, till att vända 90 grader och komma ut i en uppförsbacke på en grusväg där det inte finns ett ett enda träd och där solen verkligen steker på (av någon anledning är det alltid strålande sol och klarblå himmel när jag springer), det är svinjobbigt även om backen egentligen inte vare sig är särskilt lång eller brant, utan det är väl mest mentalt jobbigt. Men både igår och i tisdags sprang jag  uppför den enbart i syfte att träna pannbenet. Även om den egentliga intervallträningen var över och även om jag nickade hundra gånger när Fotspecialisten sa Och så springer du inget mer än detta! när han presenterade upplägget för min fotrehab. 

Kom hem, släppte ut hundar och höns, tog in hundarna, körde ett benpass och slängde mig sedan i duschen. Efter ett tag kom min man hem, vi beställde hämtmat och tittade på upplösningen av Love is Blind Brasilien. Nu har vi inget annat LIB-land att kolla på, vi har förvisso flera osedda säsonger av Brasilien och USA, men där tror jag min man inlägger veto. Det här är ju egentligen verkligen inte alls hans grej, men den officiella versionen är att det är intressant med kulturskillnaderna. Till hösten ska det komma både från Tyskland och Storbritannien, det ser jag (vi) fram mot. 

Tidigt i säng, klockan ringde 06 på lördagen och då var det upp och ut och iväg och träna viltspår. Som gick väldigt bra, hoppas den där svackan som det kändes som att Laban befann sig i för ett tag sen bara var en liten svacka som han nu kommit ur. Men sånt kan man ju aldrig veta. Sms:ade min dotter och undrade om hon ville ses, men hon var förkyld så det blev inget. Åkte hem och slappade istället. Lagade moussaka på kvällen, sen började vi titta på The Glory på Netflix, en serie som vi först trodde var japansk men när någon skulle tacka för något och det inte stöttes fram ett ARIGATO så googlade jag och den visade sig vara sydkoreansk. Kände mig lite som en sån som inte kan skilja på Sverige och Schweiz. 

Igår var gubbhunden Remus mycket tydlig med att han ville följa med ut på promenad. Han har, peppar peppar, verkat må bättre sen vi bytte medicin. Inga kräkningar och inte heller det här hysteriska gräsätandet (som i sin tur genererar nya kräkningar) så fort vi är ute. Förra veckan avslutade han den här kuren på 8 tabletter som jag åkte runt halva Ankeborg för att få tag på så nu återstår det att se om det håller i sig. I alla fall. Det var ett tag sen han hängde med på söndagsmilen, han har helt enkelt inte velat utan burrat ner sig i soffan eller sängen bredvid husse medan Tage och Laban har stått i hallen och studsat av iver. Inte för att Remus direkt studsar av iver över någonting längre, han tar det mesta med upphöjd ro, men igår så stod han i alla fall först i kön när det kom till att ta på selar och koppel. Och han hängde med hela rundan, som fick gå i ett något lugnare tempo, och var nöjd med det. Och en nöjd hund ger en nöjd matte. 

I nämnd ordning: Laban, Remus, Tage. 

Efter promenaden högg jag ved ett tag och så kom min man och ville ha hjälp med att såga ner en jättetjock gren på grannarnas jättebjörk. Ja, det är alltså dom som vill ha hjälp primärt, det är inte som att vi går och okynnessågar ner andras träd, men dealen är att om vi gör det så får vi veden och den som har kamin och tackar nej till gratis björkved är ju inte riktigt klok. Sagt blev gjort. Grenen, som var i storleksordningen mindre träd, föll över en liten bilväg som endast används av de som bor eller ska till och från de här fyra-fem husen som har två eller tre lägenheter vardera varav ett ligger i anslutning till vår tomt och hon som bor där är lite inofficiell vicevärd för de här kåkarna som ägs av en och samma person. Hur som helst är det ju inte mycket trafik på den lilla vägen, men samtidigt som grenen föll började också regnet falla och i samma veva så kom en bil som skulle in. SÅKLART. Så min man kvistade och jag släpade undan i rasande takt medan bilen stod och väntade, sen vinkade jag fram bilen och då vevade en karl ner rutan och bara Jaja, ingen panik för min skull, jag ska bara hämta min dotter och sen körde han fram tio meter till parkeringen och fortsatte sitta där och trycka. Kanske ville han inte gå ut i regnet? Själv tyckte jag det var riktigt skönt. Kom in, skalade av mig alla blöta kläder och upptäckte att jag tappat min ena in-ear-bluetooth-hörlur som jag haft när jag högg ved och sedan petat ner i fickan när jag och min man skulle kommunicera kring motorsågandet. GAH så djävla irriterande. Aja, det var inget att göra åt saken. Tränade ett pass pilates och stekte pannkakor till lunch, sen låg jag på soffan och läste och slappade i princip ända tills det var dags att laga middag. Laddade ner ett nytt spel som heter Hidden Folks som går ut på att hitta vissa givna saker i otroligt detaljrika bilder. Sånt är jag så djävla bra på (eller också är det ett väldigt lätt spel?), tror att jag av den anledningen hade blivit en svinbra polis. Dock inte en sån som är ute på fältet och rensar upp bland drägget och svingar batonger, där hade jag nog inte alls gjort någon nytta, men ge mig en lista med tusen telefonnummer och jag hade på ingen tid alls kunnat se ett mönster i hur någon ringde skurkaktiga samtal, till vem och vid vilken tid. Där har polismyndigheten gått miste om en superkraft. Fast det finns säkert AI-tjänster till sånt nuförtiden, så jag hade förmodligen ändå blivit bortrationaliserad efter lång och trogen imaginär tjänst.

Ja, det var väl helgen i stora drag. Nu är det tre helger till med aktivieter, sen blir det lugnt. På helgerna åtminstone, jobbet lugnar väl aldrig ner sig. Lika bra att ta tag i det för ingen annan lär ju göra det åt mig. Hehe.    

  

A feeling that I should have been home yesterday

Igår var en riktig rövdag. Vi har haft lite processrelaterade problem som kommer och går och det är svårt att hitta en röd tråd i vad som egentligen är orsaken så det är ju (inte så) lite pyssel med det. Plus att den här DSI-personen, som just för tillfället är den som ska hålla i rodret, inte precis gör något åt saken. Sen hade jag ett Teamsmöte där jag skulle försöka guida en kollega i Tunisien genom ett nytt system, problemet är bara att hen är så hetsig och när jag säger "scroll down a bit please" så scrollar hen flera kilometer och blir sen helt hetsig och bara "I don't understand, where is it, I can't see anything". Var helt SLUT efter det, och utöver det är det deadline på ett annat projekt som idag då, och det mailas kors och tvärs om detta hela tiden. Och sen skulle jag få iväg ett materialprov och hittade ingen kartong som var stor nog utan fick till slut tömma en kartong som innehöll plastpåsar och använda den, vilket innebar att ett stort antal mindre kartonger med plastpåsar måste staplas någonstans. Och sen var det nya panikmöten p g a ovan nämnda diffusa problem och jag kom därför inte från jobbet i tid. Kom hem, hastade ut med hundarna, körde min fotrehab och gjorde sedan en blixtinsats med städningen där jag plockade, dammade, skurade toaletten och bytte lakan i sängarna i ett rasande tempo. När jag precis var klar och hade 45 minuter på mig att äta och varva ner lite innan det var dags att byta om och åka till stallet så ringde en kollega på mitt privata nummer vilket vi har sagt är okej om det är något akut och det var det. Så istället för att dimpa ner i soffan med en macka och en kopp te så fick jag älga upp till mitt Flickrum™, starta jobbdatorn, logga in, starta affärssystemet och när man gör det på distans så behöver man ha en kod som man får på sms och då hade plötsligt jobbtelefonen ingen internetanslutning och inte fan har jag väl lösenordet till vårt wifi i huvudet, så ner igen och försöka leta rätt på det, fick det till slut att funka, löste problemet och sen hade jag tio minuter på mig att äta och varva ner, det gick ju sådär. 

Men nu är det i alla fall fredag! Det kom lite regn igår kväll och natt, det var faktiskt skönt efter de senaste veckornas ihållande sol och värme. Plus att det behövs. Idag har jag förutom en kort veckoavstämning inga bokade möten, skönt. Gissar att det blir det ändå p g a ovan nämnda deadline, men i huvudsak tänkte jag att jag ska ägna den här dagen åt att jobba med mitt projekt. Hade möte med min projektledare igår och hon sa angående en rapport som ännu inte offentliggjorts att I am not allowed to share this information with anyone, but you are definitely not anyone so I will share it with you anyway vilket var väldigt gulligt sagt. Och gjort, hehe. 

I helgen är det viltspårträning imorgon och, gissningsvis, slitjobb på söndag eftersom grannarna vill ha kapat grenar på en stor björk och vi aldrig är sena att ta på oss sånt arbete i utbyte mot gratis ved. Aja, man ska väl ha en aktiv fritid, men tror dock att jag kommer att hinna ligga på soffan och läsa lite också. Den som lever får se. 

Till stallet istället, v 21 2024, pt 2

Igår åkte jag till stallet kl 17.00 för att vara på plats cirka kl 17.30 för att sedan rida kl 18.00. Kom en mil, sedan, javisstja, vägarbete, vakt, lots, hela den skiten som jag lite hade förträngt p g a att jag körde en annan väg hem från jobbet för att slippa och det räckte tydligen för att det också skulle slinka ur närminnet. Vakten frågade om jag "skulle med ett tåg eller något"? och jag bara nää, vadå då? Och då sa hon att det var cirka en halvtimmes kötid, så om jag hade bråttom så rekommenderade hon att jag vände och körde en annan väg till vart jag nu skulle. Jag hade ju inte bråttom, men om man adderar en halvtimme till 17.10-nånting som klockan var då, så skulle den bli 17.40-nånting innan jag ens hade kunnat börja köra vidare, vilket innebar att jag skulle vara i stallet 18.00 prick om inget annat oförutsett inträffade. Valde därför att vända. Fick köra tillbaka hem till byn, kasta mig in på en annan omväg och gasa på där jag kunde, vilket inte var speciellt ofta för den vägen är mycket smalare och man är ju inte precis ensam i trafiken. 

Klockan gick och jag bad en bön att Köttbullen skulle gå lektionen innan, men hade en känsla av att hon inte skulle det. 17.48 sladdade jag in på stallbacken och då utbröt en febril aktivitet bland mina ridkompisar som varit där i tid. Så när jag knäade in i stallet med min stövelväska, hjälm, skyddsväst, Köttbullens specialträns osv så stod en redan och borstade Köttbullen och en annan kom med sadeln.  I telefonen efteråt hittade jag sms om var jag var och om de skulle börja fixa. Älskar mina ridkompisar! 

Ridningen gick däremot inte speciellt bra. Vi skulle rida den där övningen där man rider i en liten fyrkant och gör en halv framdelsvändning i varje hörn. Den övningen är Köttbullens HAT-ÖVNING, och min med. Därifrån skulle vi fatta galopp från skritt, galoppera två varv på stora mittvolten, övergång till skritt igen och sedan rida en likadan fyrkant fast med en halv bakdelsvändning i varje hörn. 
Köttbullen HATAR att göra framdelsvändningar, tror det blir lite information overload i huvudet på henne och det kan hon inte riktigt hantera så istället för att lyssna så spänner hon halsen, skjuter ut bogen och går rakt fram. Ridlärare V sa att jag skulle korta tyglarna, och när jag gjorde det så blev hon (Köttbullen) as-sur, spände sig och började andas på ett speciellt sätt som hon bara gör när hon är upprörd. Utöver det var det hästar överallt som gjorde olika saker hela tiden kändes det som, och ridlärare V kan ju bara vara på ett ställe samtidigt och då blir det ju lite skralt med feedbacken. Så NJA. Var väl inte det mest lyckade upplägget. Gav lite upp mot slutet för det kändes som att topplocket skulle gå på Köttbullen vilken sekund som helst om jag hade fortsatt att pressa henne, så väl känner jag henne att när hon stannar upp och andas på det där sättet så är det bara att ge tygel och rida framåt, det tjänar liksom inget till att försöka tvinga henne.
Efteråt kände jag mig ledsen, det kändes verkligen bara som att det var missförstånd hela vägen och det ligger ju på mig, och så började det inre ältandet av min egen otillräcklighet: jag är för otydlig i mina hjälper, blir för stum i handen, saknar känslan för finlir, buhu buhu. Sen hjälpte vi till att släppa ut ett antal ponnyer i hagen och när jag fått älta lite med mina ridkompisar som ju vet EXAKT hur det känns så kändes det lite bättre. Men det var ju inte som att jag åkte hemåt i ett moln av eufori, och sen glömde jag lik förbannat att köra omvägen hem och fick därför avrunda denna pissdag med att sitta i bilkö. Var inte hemma förrän vid nio! Aja, det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. 

Giving up the role of pretender

Igår struntade jag i mötet som låg efter min ordinarie arbetstid, brukar aldrig gnälla över det, brukar alltid fixa och trixa och slå knut på mig själv för att vara med, men igår: nej, nu räcker det. Det är inte ens mitt projekt, det är ett djävla pissprojekt långt utanför mina ansvarsområden som jag har blivit intvingad i "för det finns ju ingen annan som kan de här sakerna". Det stämmer till en viss del, men rätt mycket av "de här sakerna" finns ändå tillgängliga för den som ids bemöda sig och gå in i systemen och leta lite. Men framför allt var gårdagens möte bara ett avstämningsmöte där jag och, förmodar jag, dea andra vet exakt var vi står, för vi mailar, ringer och sms:ar om detta DAGLIGEN, så det blir bara löjligt att fyra personer ska sitta en timme och i princip upprepa samma saker som har flaxat fram och tillbaka i mailen hela veckan. Så när jag knogat mig genom mina åtta timmar så skyllde jag på "some production issues that I need to deal with" (sant, men det hade jag redan dealat med) och drog iväg och tränade intervaller istället.  Åkte sedan till Willys och handlade och sedan hem. Blev stående i bilkö i tusen år p g a att de håller på att asfaltera vägen och det är vakt och lots och grejer. Sen när det äntligen blev vår tur att köra gick det ändå väldigt trögt för det var ett ställe där man var tvungen att köra på vänster sida av vägen och personen som låg direkt bakom lotsen fattade inte det, trots att lotsen blinkade och svängde över, svängde tillbaks, blinkade igen och vinkade och stod i.  Aja, TILL SLUT kom jag hem i alla fall. Lät hundarna rasa i trädgården, släppte ut hönsen ur hönsgården, bar lite ved, gick in och  tränade pilates, traskade ner till affären och hämtade två Instaboxleveranser. Hem igen, duschade och damp ner i soffan med kvällsmaten. Sedan var det dags för hundarnas kvällsmat, så ut och in igen med dom, sedan ut och stänga in hönsen i hönsgården. Tolv av tretton hönor kom som skjutna ur varsin kanon när jag kom, men den trettonde hönan Ulrika stod inte att finna någonstans. Gick runt och letade i evigheter, den delen av trädgården där hönsen får vara är inte speciellt stor, kanske 300-400 kvadrat? och den enda del av trädgården som liksom är platt och fyrkantig, så man tycker ju att det skulle vara lätt att hitta en höna, men nä. Sen kom min man äntligen hem, han hade stannat i stan (där han byter buss) för att gå på banken eftersom han inte lyckats installera bank-ID på sin nya telefon, men banken stängde fyra och sen går det bara en buss i timmen hem till nästan-Österlen, så han var väl måttligt glad över att vara hemma 18.30 med oförrättat ärende dessutom. Och jag var måttligt glad över att vara av med Ulrika, men precis när jag skulle börja beklaga det så dök hon upp glad i hågen med en padda i näbben som hon väl hade varit och fångat någonstans, så det var väl därför hon inte kom. Dock fortfarande väldigt oklart var hon har varit, och det var heller ingen information som hon tänkte dela med sig av.   

Så var det dags för filmkväll. Förra veckan började vi kolla på någon japansk serie om ninjor som väl var sådär, men vi sa att vi skulle ge den en chans till. Gjorde det, men näe, det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Gav upp och gick och lade mig. 

Idag är det torsdag, lika med jobb, städning, ridning. Och snart är det helg, gött. Eller ja, vi ska hålla på med ved på grannens tomt så vet inte hur gött det kommer att bli, det återstår väl att se. 

If the button is pushed there's no running away

Igår jobbade jag hemma, mest p g a att jag ju skulle på möte i stallet på eftermiddagen och det kändes onödigt att i princip bara åka hem och vända för att gå ut med hundarna. Gillar ju egentligen inte att jobba hemma, men igår kändes som ett genidrag. Har nämligen cirka ett ton lagtext att läsa in mig på - det är en massa uppdateringar i arbetsmiljölagstiftningen på gång, visserligen börja de inte gälla förrän 2025, men snart har ju halva 2024 passerat utan att jag på något vis har haft tid eller sinnesro att sätta mig ner och börja titta på detta. Men igår så kom jag i alla fall en bit på väg. Gillar inte att sitta vid skrivbord och läsa massor av text på en skärm, men halvliggandes i en säng eller soffa går utmärkt även om det är trökig text. SÄRSKILT om det är en trökig text, skulle jag vilja säga efter igår. 

Stör mig på en (manlig) kollega i min relativa närhet, han är urtypen för såna som kör med strategisk inkompetens för att komma undan eller slippa lära sig saker som han inte vill jobba med. Tyvärr har hans (kvinnliga) chef gått på det och tar honom i försvar exakt hela tiden och kommer med ursäkter för allt vad han inte tar sig för. Han har inte jobbat här så länge (drygt två år, så tjaaa?), han är inte så van vid ditt, han har ingen utbildning inom datt (det har ingen annan heller, i det här fallet handlar "datt" bara om att använda huvudet och sitt sunda förnuft), han är fortfarande lite grön/ringrostig/osv. Och det finns ingen man i denna värld som kan göra sig så liten och ynklig som den strategiskt inkompetente (DSI) när han ställs inför ett jobbrelaterat problem han inte kan (vill) lösa. 

Köper absolut att man inte kan vara världsbäst på allt när man är ny (fast efter två år är man väl inte så djävla ny längre?) och/eller när det gäller grejer man inte jobbar med dagligdags, men jag har extremt svårt för när folk liksom inte VILL bli bättre på saker och dessutom utan att skämmas fortsätter låta sina kollegor dra ett tyngre lass för att de tycker att de "inte kan detta", "vet inte hur de ska lösa detta" osv. 

Den här veckan har DSI:s chef semester och då är tanken att han ska sköta en del av hennes arbetsuppgifter. I princip alla har ett tyngre lass att dra när någon annan har semester för de allra flesta har arbetsuppgifter som inte går att flytta fram eller göra tidigare utan de måste utföras i realtid och vara klara innan man går hem. Har väl gått sådär för DSI hittills, men jag har officiellt slutat curla. Dels p g a att jag retar mig på hela grejen med den strategiska inkompetensen, dels därför att han ju faktiskt MÅSTE lära sig och det gör han inte om någon annan hela tiden går in och tar över. Plus att förra sommaren, när han för första gången täckt upp "på allvar" för sin chef och det gick ju verkligen inte som på räls så fick jag dels ta över en del av dessa arbetsuppgifter bara för att det skulle flyta på, plus att jag hjälpte honom att göra tydliga instruktioner med skärmdumpar och grejer för att underlätta för honom.  Sen när hans chef kom tillbaka och frågade hur det hade gått så svarade han att det hade gått bra "med lite hjälp, eller ganska mycket hjälp faktiskt, från NN" (vår VD). Och då hade jag kanske gjort HÄLFTEN av hans arbetsuppgifter i flera veckor! Inte för att jag nödvändigtvis behöver ha ett tack för att jag hjälper någon för det tycker jag ingår i jobbet, men ändå. Utöver detta så tycker jag att DSI alltid på och sätter sig på tvären och ska dividera och förhala och hålla på när jag behöver ha information från honom för att kunna sköta kontakter med myndigheter som angår oss alla. I höstas gick det till och med gått så långt att jag gick till vår VD och sa att jag kände mig öppet motarbetad av DSI och att han äventyrade den goda relation med våra tillsynsmyndigheter som jag ägnat år, blod, svett och tårar åt att bygga upp och nu skördar frukterna av. Detta vet vår VD om och han är ju också angelägen att den här kontakten ska fungera så friktionsfritt som möjligt, så det räckte med att jag antydde att ska det vara så här så kan ju DSI ta över myndighetskontakterna från och med nu, för sen kom informationen jag efterfrågade på ett litet kick. Men att det ska behöva vara så? 

Hur som helst. För ett tag sen kom ett mail från vår IT-avdelning som efterlyste ett svar på någon IT security gap analysis-something something som hade landat hos DSI och naturligtvis "kunde" han inget om det så han skickade den frågan vidare till bland annat mig, något som jag struntade i för jag jobbar väl inte med IT-säkerhet mer än någon annan (medan DSI åtminstone på pappret har delar av det i sina ansvarsområden). Sen igår kom en påminnelse från IT-avdelningen att det var "urgent" och så hänvisade man till någon ISO-standard avseende IT-säkerhet. Då tyckte DSI att han kunde skicka det vidare till mig för jag "kunde väl det där med ISO". Svarade att jag kan ISO-standarderna för miljö, kvalitet och arbetsmiljö men inga fler, och sen lämnade jag det åt honom att lösa bäst fan han ville. Senare på dagen mailade han och ville ha underlag för produktionsorder, som jag mycket väl skulle kunna gå in i en mapp och hämta och maila till honom, men nu svarade jag bara att de finns i den och den mappen. Punkt. Inte för att jag tror att han fattar att det här är svaret på det som han har ropat i skogen, men han får fan växa upp nu. 

Fick till en hyfsat effektiv arbetsdag där jag passade på att promenera med hundarna på den tid som jag egentligen skulle ha åkt till och från jobbet, samt träna tabata på lunchen. Sedan var det dags att åka till stallet. Hade möte i vår "kommunikationsgrupp" där vi håller på att gå igenom och revidera gamla dokument som förra styrelsen lämnat efter sig och det är ett riktigt hästjobb (höhöhö) för den förra styrelsen och styrelsen innan den hade dokument på hjärnan, men att se till att saker och ting hängde ihop var det inte så noga med. Men det går framåt. Sen dröjde jag mig kvar i stallet, satt på en bänk i solen och kollade på när några ridkompisar tränade hoppning och snackade skit med några andra som skulle rida lite senare. MMM. Stallmys när det är som bäst. 

Åkte sedan hem och det var i princip bara att äta kvällsmat, duscha och gå och lägga sig. Nu är det en ny dag med nya möjligheter, måste försöka få ihop eftermiddagens schema bara. Någon idiot (jag) har tackat ja till ett möte klockan 14 och samtidigt tänkte jag att jag skulle hinna springa efter jobbet och åka och handla och ändå vara hemma i vettig tid. Det går ju inte? Aja, det löser sig på något sätt.