My spirits bright and airy

Igår gjorde jag genidraget att äta lunch vid skrivbordet (tidsåtgång: cirka 3 minuter) och sedan dra hem. Hela tanken, som var att jag skulle hinna göra det jag skulle utan att stressa innan jag skulle till stallet igen, höll på att omintetgöras eftersom det var VÄGARBETE. Med vakt. Hade jag vetat det så hade jag ju tagit en annan, visserligen både mindre och längre, väg hem för jag kör ju alla dagar i veckan hellre framåt i två hjulspår än står stilla i bilkö på en 90-väg. Så otroligt ovärt. Passade dock på att ringa ett pliktsamtal så det var väl inte helt bortkastad tid, men ändå.

Men i övrigt gick allt som planerat. Kom hem, släppte ut hönsen, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass pilates och sedan hann jag ändå sätta mig i soffan, äta, dricka en kopp te och slöscrolla lite på mobilen innan det var dags att åka till stallet för teori. Nu var teorin visserligen en halvtimme senare än vanliga tiden p g a att vi skulle ha den tillsammans med gruppen efter, men det kändes ändå som att de där 45 minuterna (minus bilkö) inte kan vara hela sanningen till att jag alltid tycker det är stressigt på torsdagarna? Kom fram till att det nog berodde på att min man inte var hemma. Allt går att skylla på honom, hehe. Nä, men jag är ju rasande effektiv när jag har ångan uppe, ska jag städa så har jag dammtrasan i näven nästan innan jag hinner få av mig skorna och tjoff, tjoff, tjoff så är allting klart. Men ett sådant beteende passar bäst när man kommer hem till ett tomt hus, är väl inte riktigt okej att bara döna in och ignorera den person som gått hemma hela dagen och eventuellt är lite socialt utsvulten (något jag aldrig kommer att bli) och som vill prata och umgås. 

Åkte sedan till stallet lite tidigare än vad jag behövde tid för att hinna gå en runda innan teorin. Remus går numera oftast så långsamt att det liksom inte blir någon riktig power i walken när han är med, så vill jag ha lite puls, och det ville jag efter en dags stillasittande, så får jag fixa det på annat sätt. Powerwalkade runt beteshagarna och funderade på hur pigga hästarna skulle vara nästa vecka när de gått på gräs dygnet runt i en vecka. Förmodligen inte alls pigga, gissade jag. Sedan var det teorilektion på temat "bett" som var intressant och drog ut på tiden så jag var inte hemma förrän kvart i nio fastän jag sagt till min man att "jag kommer nog senast åtta". Men han har väl lärt sig efter alla år att tider som man säger när det handlar om häst- eller hundrelaterade aktiviteter mer är att betrakta som riktlinjer (jag borde också ha lärt mig efter alla år att det är helt orimligt att säga att man kommer hem "senast då och då" för det GÖR man inte). 

Jaha, och så blev det äntligen fredag! Idag ska jag springa en liten runda efter jobbet, sen handla, hem och köra ett benpass och hugga lite ved och sen är det soffan som gäller. Helgen ser lugn och fin ut, ska träna viltspår imorgon och sen är det inga andra planer alls. G-Ö-T-T. 

Here we go again?

Here we go again?

A lifetime of endless rain

 Igår satt jag på ett möte med min projektledare och vår HR-chef, båda är kvinnor, och så nämnde projektledaren att hon hade fått tag på en så fantastisk bild på vår koncern-VD där han såg så avslappnad ut och det var så olikt honom för han är väldigt stiff och korrekt, Gud vet var hon hade fått den här bilden ifrån men hon var väldigt nöjd med den och snacket gick lite i banorna I think he looks like this when he's not working och jag deltog ju inte direkt för jag hade inte sett bilden, men någon gång flikade jag in ett "mhm" för att visa att jag lyssnade. Och vid något tillfälle tolkade HR-chefen det som att det var ett sånt där skrockigt "m-HMMM", lite oh-la-la-aktigt, som om jag liksom gick igång på tanken på en bild av vår avslappnade VD, och så skämtade (alltid oklart med HR-personer?) hon om det, och då kände jag att om jag protesterar nu och säger att nej nej, det var inte alls var så jag menade, då VERKAR det ju verkligen som om jag GÅR igång på det på riktigt, så jag fick liksom bara jamsa med lite i det här och upprepa mitt "m-HMMM" lite mer överdrivet den här gången, och de andra två skrattade så att de höll på att dö och min projektledare sa saker som I totally love and respect you but I'm definitely gonna tell him about this, tror i och för sig inte att hon menade allvar men jag fick ju bara haka på och skrocka vidare om Imagine what will happen with my career now? och så vidare. Vet inte om det var någon nyans i engelskan som jag missade, eller om de två andra helt enkelt bara var så utsvultna på skämt att de högg på vad som helst, för jag fattade verkligen inte vad det roliga var från början. 

Jobbade, åkte hem, gjorde min fotrehab, åkte till stallet, gick en barfotapromenad i stallskogen, tittade på hästarna som gick och betade i sommarhagar p g a teorivecka. Hade möte om arbetsmiljö och säkerhet som började allvarligt men mynnade ut i fniss och tjejsnack. Men lite fick vi i alla fall gjort av det berg av ogjorda saker som tidigare styrelser lämnat efter sig. 

Idag är det inget särskilt som händer, det är ju teorivecka vilket innebär teorilektion och ingen ridning. Idag bjuder jobbet på pizza alternativt smörgåstårta till lunch, men jag gillar varken det ena eller det andra så jag håller mig till min matlåda vid skrivbordet. Ska jobba in lunchen idag och sluta tidigare är planen, inte för något speciellt utan mer för att slippa stressa med allt här hemma innan jag ska tillbaks till stan och stallet igen. Så får det bli. 

Hundnätter

Har läst Hundnätter av Mirja Unge. Tidigare har jag läst Järnnätter, som jag tyckte var helt fantastisk, och Det var ur munnarna orden kom, som jag också tyckte mycket om. 

Detta är handlingen:

Nadja återvänder hem till det övergivna huset på landet efter många år i staden. Hon börjar arbeta på ett boende för unga, återknyter kontakten med några av de vänner som blivit kvar och träffar en senig skugga till man i grannstaden. I byn tycks allt vara sig likt, de outtalade maktförhållanden och våldsamheten som en gång fick henne att dra består, eller har gått i arv. Nadja får syn på mer än vad som är bra för henne och märkliga saker börjar hända. Någon har spikat upp ett gäddhuvud på hennes husvägg, en av flickorna på hemmet hittas död - och vad är det för hund som stryker runt i skogsbrynet?

Om man har läst tre böcker av samma författare och blivit helt hänförd över språket och skildringarna, då kan man väl säga att man rent generellt gillar den författaren? Den här boken är dock inget för den som är petig med interpunktionen, den är skriven lite i samma stil som boken Jänken av Märta Weiss som jag också tycker mycket om (trots att jag kan vara petig med interpunktionen, men ibland passar det att göra sig fri från reglerna). Fast med en avsevärt mer handlingskraftig huvudkaraktär än Inger (Nadja påminner lite om Bente i Järnnätter tycker jag). Lite oklar handling ibland, och man får ingenting gratis serverat. Men älskade språket, miljöskildringarna, dialogen, drivet, ALLT. Den här boken får fem hippiekollektiv av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er. 

Underströmmar

Har läst Underströmmar av Annika Widholm, detta är handlingen:

När Sandra kommer till förskolan för att hämta sina båda barn är de inte där. Först tror hon att det har blivit ett missförstånd. Men när hon inte lyckas få tag på sin man Elias, eller någon annan som vet var hennes barn är, växer paniken och hon kontaktar polisen. Kan Elias ha lämnat henne utan förvarning och tagit med sig barnen? Eller har familjen utsatts för ett brott? Kanske som en fruktansvärd hämnd för något Sandra har gjort. Gradvis går den svåra sanningen upp för henne - att hon själv på något sätt är orsak till att barnen är borta. 

Det här var en väldigt kort bok, kanske mer att betrakta som en novell? Det var väl inget större fel på den egentligen, det var mest det att jag i ett ganska tidigt skede fick en känsla av vad som hade hänt och den visade sig stämma. Visst är det kul att känna sig Sherlock Holmes-smart, men det är roligare att bli överraskad. Den här boken får två barn av fem möjliga. 

When your day is done and you want to run

Igår hade jag telefontid med veterinären som tyckte att vi skulle prova två andra mediciner eftersom det tydligen kan vara "lite lurigt att hitta rätt när det gäller matsmältningsapparaten", vissa funkar med viss medicin, andra inte alls, man får prova sig fram och se. Fick recept på en medicin som han ska äta i åtta dagar, den andra var receptfri. Varje förpackning av den receptbelagda medicinen innehöll bara fyra tabletter, han skulle äta en om dagen och jag fick således utskrivet två uttag av denna medicin. Vis av tidigare erfarenheter gick jag in på apoteket.se och kollade var den medicinen fanns. Visade sig att den bara fanns "ett fåtal" på ett enda apotek i hela kommunen och det var apoteket som ligger i THE MALL. Insert: skräckfilmsmusik. För några år sen smackades det upp ett nytt shoppingcentrum lite utanför stan, helt i onödan om ni frågar mig men det är det ju aldrig någon som gör. Jag tycker det är helt sinnessjukt att man snålar in absurdum inom till exempel skolan och vården, men samma kommun kan utan att blinka plöja ner miljarder i själsdödande shoppingcentra vars enda syfte är att folk ska köpa saker de inte behöver för pengar de inte har. Har hittills inte satt min fot på ovan nämnda shoppingcentrum och hade inga planer att göra det heller, men nu fick jag ju ta en för laget så att säga. Gjorde snabbt upp planer: åka dit direkt efter jobbet och sedan tänkte jag tröstspringa en runda i skogen vid stallet som ligger ett stenkast från ovan nämnda ställe, sedan hem. Men det går ju aldrig som man har tänkt sig. Besöket på THE MALL gick ändå bra, apoteket låg bara kanske 20 meter från ingången och hela händelsen tog mindre än fyra minuter från bildörr till bildörr. Problemet var bara att "ett fåtal" i lagersaldo betydde en förpackning av ovan nämnda medicin. Dock kunde personalen se att det fanns "ett fåtal" på apoteket vid Ica Maxi. Jag hade ju bara kollat lagersaldot på apoteket.se, men tydligen måste man också kolla på Apoteket Hjärtat och Kronan och fan vet allt vad dom heter. Alltså så här var det fan aldrig förr när apoteket var Apoteket och ägdes av staten och det var ordning och reda med allt.  Om man så klev in på världens pyttigaste apotek i Knäckebrödhult och bad om medicin mot syfilis eller någon annan medeltidsåkomma så fanns det hemma, men nu i nådens år 2024 så finns det miljoner apotek och de har öppet snudd på dygnet runt  men det finns inga mediciner på lager. 

Ja, det var ju bara att sätta sig i bilen och vrooma vidare. Ica Maxi är ytterligare ett sånt ställe där jag helst inte sätter min fot utan tungt vägande skäl. Parkeringen är jättestor, ändå är den alltid full och igår var inget undantag. Är helt förundrad över hur man kan komma till en helt knökfull parkering klockan 13.45 en tisdag i maj, har folk inga liv? Sen är Ica Maxi i sig så djävla stort att det känns som att man aldrig kommer ut. Kundvagnarna är stora som hangarfartyg och helt omöjliga att styra, och speciellt billigt är det inte heller. Så jag fattar inte att folk dras dit som flugor till as, men det är väl mig det är fel på. Nu ligger apoteket tack och lov inte inne i själva epicentrum av helvetet på jorden, men mitt mod sjönk när jag tryckte fram kölapp nummer 227 och nummer 206 betjänades. Men trägen vinner och till slut kunde jag få kvittera ut ytterligare fyra tabletter av denna medicin. Den andra medicinen däremot, den receptfria, den fanns inte att få tag på någonstans så den fick jag vackert beställa på apotea.se med expressleverans. 

Efter dessa själsdödande och energidränerande ärenden så bestämde jag mig för att springa en runda i anslutning till Ica Maxi, för där ska finnas någon form av organiserat elljusspår. Hittade det med viss möda, men fan vet hur det var konstruerat för jag tycker jag bara kom tillbaks till samma plats hela tiden, men jag ska ju inte springa så långt enligt Fotspecialisten. Ska springa 1 minut, gå 2 minuter, gånger 3, sedan springa 2 minuter, gå 1 minut, gånger 3, och bara på stigar, ingen asfalt. Det klarade jag av i skogsdungen bakom Ica Maxi, sedan satte jag mig i bilen och körde hem. Tog ut hundarna i trädgården och lät dom rasta sig där, sedan packade jag en liten ryggsäck med låneböcker som skulle lämnas och traskade ner till bibblan. Visade sig att den inte öppnade förrän 16.00 för det är skolbibliotek vissa tider och då gäller inte meröppettiderna, så jag fick traska en extrarunda för att vänta in tiden. Sedan hem och träna ett pass pilates, vilket jag har slarvat lite med sista tiden och det märktes, fan vad stel jag kände mig? Så går det när man inte sköter sig. Sen duschade jag och fixade kvällsmat och dråsade ner i soffan och stannade där resten av kvällen med en bok, med undantag för en kort runda ut med hundarna när de fått sin kvällsmat. Min man hade ärenden i stan efter sitt jobb och kom inte hem förrän efter 19.00 och var då trött som en oxe, så det var inte direkt något tjo och tjim hos någon av oss. 

Idag ska jag jobba, sen hem och träna, sen till stallet för möte, sen hem och ha filmkväll. Livet rullar på. 

Tigerkakshjärta

Har läst Tigerkakshjärta av Lina Nordquist. Av sanna författare har jag tidigare läst Dit du går följer jag, som jag ÄLSKADE, och Livet innan du dör, som jag tyckte var bra om än lite ojämn. Detta är handlingen i Tigerkakshjärta: 

Året är 1935, vintern är iskall på Brynäs och den unga Benedikte har inte längre något val; skafferiet gapar tomt, vräkningsbeskedet ligger på bordet och hennes små pojkar håller på att tyna bort. 
2023 minns Eder vad hans mor tvingades göra för att rädda honom själv och lillebror Tom. Han minns också miraklet: morfars stuga i Rengsjö, värmen och rotmos med smör. Han minns hur allt föll samman igen, hur sanningen om det förflutna kom i kapp och ödelade. Och så minns han kärleken. 
"Tigerkakshjärta" är en historisk roman om svek, kärlek och mod i en stuga vid foten av Hälsinglands blånande berg.

När jag började läsa Dit du går följer jag så var jag fast från sidan ett. Här dröjde det lite, kanske 20 sidor, men sedan var jag lika fast som då. Älskade språket, berättelsen (som på sina ställen tangerar Dit du går följer jag), kärleken och familjebanden som gjorde mig tårögd på mer än ett ställe. En person som Morfarn skulle ju alla få ha i sina liv, då hade väl världen ändå sett annorlunda ut. Den här boken får fem tigerkakor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er allihop per omgående.