En vän för livet

Har läst En vän för livet av Sofie Sarenbrandt, det är hennes debut som barnboksförfattare och eftersom jag ändå gillar hennes deckare och gillar hästböcker så fiskade jag hem den från bibblan häromveckan. Detta är handlingen:

En dag ska ni få se, tänker hon.
Jag ska visa att jag visst duger.
Stallet är Miras favoritplats. I skolan är hon bara luft och hon har svårt att få vänner. Hos hästarna kan hon vara sig själv. Men ridningen känns inte lika kul längre, det börjar bli för svårt. När stallets finaste ponny Månen skadas lämnas han åt sitt öde om det inte vore för Mira. Hon sköter om honom och deras band växer sig allt starkare. Drömmen är att en dag få tävla på honom men för att nå dit måste hon bli en bättre ryttare. 

NJAE, kände jag lite här ganska så direkt. Jag har ju kvar nästan alla mina hästböcker från när jag var liten och läser regelbundet om dom allihop och tycker fortfarande att de är fantastiska. Okej, de där böckerna om Annika är såklart otroligt överdrivna (i första boken är Annika nybörjare och rider på ridskola, ett par år senare rider hon på samma ridskola men tävlar även svår hoppning internationellt, YEAH SURE), Svarta Hingsten är inte heller så kul egentligen, men Britta och Silver! Nan Ingers böcker! Jill! Mmm, det är grejer det. Men jag vet inte, sen hände det något med hästböckerna och enligt mig så är de som getts ut efter 1980-talet helt enkelt inte lika bra längre, oklart varför men de tilltalar mig inte. Kanske är det bara så enkelt att målgruppen är barn och jag inte var barn när jag läste dom första gången? Ja, hur som helst. Det här var inte heller en bok som tilltalade mig, den kändes helt enkelt inte sannolik (men inte så osannolik som Annika-böckerna som ju är lite komiska p g a det) och jag tyckte att karaktärerna var så himla överdrivna och det där upplägget med hästen-som-bara-finner-tillit-till-en-enda-människa känns så himla gjort om ni frågar mig. Betygsätter inte pga att jag vet att jag inte är målgruppen och ska inte döma, osv. 

But if you open your mouth, then I can't be responsible for quite what goes in or to care what comes out

Igår satt jag på utbildning större delen av dagen och det var B-O-R-I-N-G eftersom det var så otroligt lite av utbildningen som hade med vår verksamhet att göra. Som tur var så var det digitalt och jag satt med en kollega, så vi kunde ju fika och prata lite medan vi lyssnade med ett halvt öra för att snappa upp det som eventuellt berörde oss (vilket som sagt inte var särskilt mycket). Men ändå. Är så dålig på att sitta rakt upp och ner och bara lyssna. 

Kom från jobbet lite senare än vanligt och det är inte bra för mina torsdagar är noggrant preciserade för att jag ska hinna med veckostädningen, jag måste åka från jobbet senast klockan DÅ och jag går DEN rundan som tar exakt SÅ lång tid med hundarna för att hinna vara klar med städningen till DÅ, så hinner jag äta och pausa en liten stund innan det är dags att byta om och åka till stallet. Ska jag dessutom till bibblan också, vilket jag skulle igår, så måste jag åka cirka tio minuter tidigare och då måste allting vara i fas med det. Igår blev jag lite uppehållen av ovan nämnda kollega så resten av eftermiddagen kändes det som att jag fick småstressa för att hinna med. Kom till stallet fem minuter senare än vanligt, men det var fem minuter för sent. Köttbullen går nämligen barnlektion som slutar 17.15, vilket är den tid som jag brukar komma till stallet, och då brukar jag be barnen låta henne stå i grimman med sadeln på istället för att hon ska sadlas av och sedan sadlas på igen en kvart senare. Men nu kom jag för sent för det, och barnet hade inte bara sadlat av utan också lyckats få på Köttbullen hennes täcke, så det var ju bara att göra om hela proceduren i omvänd ordning, vilket roade både henne och mig måttligt. 

Efter ridningen var det så äntligen dags för möte om klubbens hemsida. Det var jag, två från styrelsen samt hon som har skött den hittills. Det blev ett bra möte där vi kom fram till vissa konkreta saker, sen blev jag såklart också omedelbart tillfrågad om jag inte var intresserad av att sitta med i både styrelsen och tävlingssektionen. Sa inte omedelbart och reservationslöst ja, men jag sa inte heller nej för uppenbarligen gillar jag att plåga mig själv? Ibland när det är något viktigt som står på spel så utfäster jag också löften att om det eller det händer så ska jag göra någonting riktigt självuppoffrande, och nu är jag i en sådan situation där jag sagt (i och för sig bara inuti mitt huvud) att om x händer ska jag gå med i styrelsen om någon frågar mig, och nu har x hänt och då får man väl hålla sitt löfte för att det ska bli balans i universum eller nåt. Alltså, jag tror egentligen VERKLIGEN inte på sånt, för det resonemanget förutsätter ju att man också tror att det finns en dömande gud eller någon slags övre makt som håller koll på vad man gör (och också vet vad man har tänkt) och utdelar straff som står i  omvänd proportion till utlovade goda gärningar som inte blivit av, men samtidigt så vill man ju ändå tro att om man gör något bra för andra så är det kanske just det man gör som kommer att göra skillnad till det bättre för någon människa, och en sån människa vill man ju faktiskt vara. Ja, nä, men det känns väl som att den här gamla eldsjälen har börjat glöda så smått igen. Ge mig fem spänn för varje gång jag sagt Det här var sista gången som jag satt med i en styrelse så kan jag säga upp mig och leva på räntan till döddagar. Hahaha. 

Till stallet istället, v 45 2023 , pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag, tyvärr var det en sån där dag när jag kände redan då jag tog tyglarna att hon inte var det minsta samarbetsvillig. Hon är väl inte sto för intet, sa ridlärare V efteråt och nä, det är kanske sant, fast det där med ston och deras brunstcykler är inte alltid så himla lätt att begripa sig på, i alla fall inte för mig som bara umgås med Köttbullen en gång i veckan. I alla fall. Vi skulle rida en övning som var en jättestor volt (som blev så stor och inte helt rund så vi kallade den för "ägget" istället, och sen sa vi det  i självklar ton till en som efteråt frågade vad vi hade ridit: Nä, vi red Ägget som att det var en etablerad övning i stil med "slottet" eller "hunden", hahaha) med två bomserier. Först travade vi och skulle rida med utåtställning på de delar där det inte var bommar. Det gick väl sådär eftersom Köttbullen bara spjärnade emot och inte ville låta sig ställas åt något håll. Sen skulle vi trava över den ena serien och galoppera över den andra, och det gick också sådär för galopp är ju inte Köttbullens främsta gångart, hon har svårt att fatta galopp, svårt att hålla galoppen, svårt att bära sig i galoppen och utöver det ganska dålig koordinationsförmåga så galoppbommar är inte a moment of joy för om avstånden inte stämmer, och det gör dom sällan eftersom hon har kortare ben än de flesta andra hästar, så klumpar hon sig över lite hur som haver och så blir det slängtrav istället för att hon kortar eller länger sig. Ligger bommarna på en volt som de gjorde igår så kan man ju själv styra var man rider så att avstånden blir mer Köttbullsvänliga, men om nämnda Köttbulle för dagen inte vill böja sig och forma sig så blir resultatet därefter. Såatteh, NJA. Det var väl inte så att jag kände att vi briljerade direkt, men sådär är det ju ibland. För övrigt gick det inte särskilt bra för någon, så det var kanske inte den lättaste övningen (känns i alla fall bra att vara i gott sällskap, hehe). 

En flicka som kallas Alice

Har läst En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah, detta är handlingen: 

I den lilla staden Rain Valley händer sällan något, ända tills den dag då en liten flicka dyker upp från de djupa skogarna, undernärd, skräckslagen, aggressiv och omöjlig att få kontakt med. Trots sökning i alla polisregister över försvunna barn lyckas man inte fastställa flickans identitet. Myndigheterna vill låsa in henne på en institution tills man hittat någon anhörig. Tills helt nyligen var Julia Cates en framstående barnpsykiatriker, men en skandal förstörde hennes karriär och medierna jagade henne. När hon får ett desperat telefonsamtal från sin syster, polischef i hemstaden uppe i nordvästra USA, tar hon chansen att slippa ifrån den plågsamma situationen i Los Angeles. Rykten sprids snart om "vargflickan" och den skandalomsusade psykiatern som tagit sig an henne och återigen ifrågasätts Julias kompetens. Men för Julia är ingenting viktigare än att rädda den lilla flickan, som hon kallar Alice, och som sakta, sakta börjar återvända till livet. Då uppträder plötsligt en man som säger sig vara far till barnet, en man som avtjänat straff för mord på sin hustru och dotter?

NJAE? kände jag efter att ha läst den första kanske fjärdedelen av boken. Tyckte inte det var något större fel på själva grundstoryn, men den blev lite väl mycket indränkt i sockersliskig känsla av Allersroman vilket gjorde att jag tappade intresset för hela berättelsen för det var ju så givet hur det skulle sluta (lyckligt) och sedan blev det också inte bara på gränsen till utan helt overkligt, som 

!!!!! SPOILER ALERT !!!!!! 

när "Alice" återförenades med en varg som varit valp när hon hittades och som sedan dess fått växa upp i något varghägn, och den inte bara genast kände igen henne (vilket ändå kan omfatta ett uns av rimlighet), utan också på kommando kunde visa henne var hennes/deras grotta där de bott legat en dryg dagsmarsch bort (väldigt overkligt) samt även förstå innebörden när Alice säger "nu är du fri" och den genast tassar iväg för att återförenas med sin väntande flock (heeeelt djävla overkligt).

!!!!! FORTSÄTT HÄR !!!!!

Nä, men sen var det för mycket kärlek och tårar och ömsinta kyssar och annat dravel för min smak. Den här boken får två väldigt små skogspartier av fem möjliga.

Halvåret av mörker i landet som Gud glömde

Var hos kiropraktorn igår (hade en gång en kollega som konsekvent sa "kiropraktikern" vilket störde mig lite varje gång jag hörde det, men ville inte vara besserwisser och rätta henne utan försökte istället övertydligt artikulera KIRO-PRAK-TOR varje gång vi pratade om det och det var rätt ofta för hon påstod att en specifik och namngiven "kiropraktiker" kunde bota inte bara ont i rygg och nacke och sånt utan även komma tillrätta med åkommor som högt blodtryck, allergier och allsköns andra icke muskel- och ledrelaterade krämpor vilket enligt mig är bullshit för om det var så enkelt att det gick att "bota" med en fysisk behandling så skulle det väl vara implementerat i sjukvården för längesen vid det här laget, men där var vi inte överens, kan jag väl säga) och tror han börjar tröttna på mig? Armen blir långsamt bättre och nu var det dags för lite kontrollerad sjukgymnastik och där har jag ju redan en tid inbokad. Tänkte därför passa på att presentera lite nya krämpor som dykt upp för så är det ju att vara ett måndagsexemplar, det är alltid något som spökar. Häromdagen kändes det som att skulderbladet låste sig, fick gå hela dagen och ömsom liksom försöka stretcha ut och ömsom trycka till något som kändes som att det inte låg rätt. Blev lite bättre efter måndagens ridning, men nu har jag istället lite ont på samma sida fast längre ner. Kan ju vara träningsvärk, eller en effekt av att skumpa omkring på en jättehäst också, vad vet jag? Och sen känns det som att jag har brutit en tå fastän jag inte har gjort det, avrundade jag min litania.  Jag tror det är artros, tillade jag också men Du har Mortons, sa kiropraktikern i en självklar ton och förklarade det som att om stortåleden inte är i linje med nästa (vad den tån nu heter, knappast pektån va?) tåled så blir det högre belastning på den leden och då kan man få problem. Sen rekommenderade han mig att gå till en fotspecialist. Nu har jag googlat på Morton och hans syndrom och neurom och grejer och tycker väl inte riktigt att det stämmer på mig nu, däremot de problem jag hade med mina fötter på den tiden jag sprang med skor för då var det som att ständigt ha en sten i skon. Men nu sitter smärtan väldigt distinkt i själva leden och känns som artros, med vänlig hälsning en som har artros. Vill dessutom inte gå till någon fotspecialist som säkert ändå bara vill pracka på mig en massa inlägg, tack men nej tack. Väntar på att det ska gå över av sig själv för det har det gjort alla andra gånger.

Resten av krämporna, detvillsäga ryggen, som jag tyckte var en uppgift för en kiropraktor men det var  istället någonting för sjukgymnasten att bita i, tyckte kiropraktorn och viftade ut mig (nä, det gjorde han inte, men det kändes så) efter att ha utfört sina sedvanliga kläm, tryck, drag och slit som tydligen är vad min arm behöver för att bli bra. 

Åkte tillbaks till jobbet, hjälpte en kollega att lösa ett stort och rätt komplext problem vilket gjorde oss båda ystra och väl till mods. Styrde sedan kosan hemåt för att upptäcka att det hade inträffat en olycka så vägen var avstängd, men lyckades göra en u-sväng och vända och köra hem via omvägar så jag slapp i alla fall sitta fast i bilkö. Kom p g a det plus att problemlösningen på jobbet tagit längre tid än jag hade räknat med hem sent, så efter att ha gått en runda med hundarna så började det redan bli mörkt. Buhu. Men det är åtminstone inte minusgrader och snö, alltid något. Dock minns jag förra november, då det också var för årstiden varmt och sen kom det från ingenstans tre decimeter snö i slutet av november. Tack och lov blev den inte liggande, men ändå. Winter is coming, osv. 

Kom sedan på att min andelsgalopphäst hade startat, så jag in på ATG för att se i efterhand hur det hade gått. Han var såååå nära att vinna, men kom tvåa. Jag gick i alla fall med vinst, jag hade satt 50 kr på vinnare och 50 på plats (vet inte riktigt vad det innebär, men i ATG-appen behöver man ju inte fatta någonting för att spela, och jag har sett en spelmissbrukare i Hem till byn göra så, så det verkar ju vara något etablerat?) och vann 122 kronor, så jag slutade i alla fall på plus. Ska ju också som "ägare" få min del av de insprungna vinstpengarna utbetalt vid årets slut, men det är ju många andelsägare så det blir nog inte  särskilt många kronor, haha. Men ändå kul grej. Köpte varsin andel i en annan häst i julklapp till min man och min svärson och den hästen blev halt och har därför bara startat två gånger i år, och båda gångerna kom den typ näst sist, medan "vår" ("min" och "min dotters") häst både har vunnit och kommit tvåa och trea i sina lopp (och näst sist någon gång, men alla kan ju ha en dålig dag). 

Idag ska jag vara med på en utbildning på jobbet på förmiddagen, sen hem och städa, till stallet och rida och sen  har vi äntligen lyckats få till ett möte om ridklubbens hemsida. Så nu antar jag att det är slut på föreningslivspausen. Den varade ju ändå nästan ett och ett halvt år den här gången. Vi får väl se hur detta utvecklas, känner mig lite "off" ifråga om hästar och ridsport för det verkar ha hänt oceaner av grejer  under de 8-9 år som jag hade min senaste paus. För längesen kunde man väcka mig mitt i natten och fråga mig om vad som helst i tävlingsreglementet och jag hade ett svar fortare än någon kunde säga ackumulatorhoppning, men nu är den kunskapen helt utdaterad, för att inte säga död. Men det går väl att väcka den till liv igen, kanske. Vi får se hur det här utvecklas. 

As we go down life's lonesome highway

Igår vaknade jag med träningsvärk i hela kroppen på ett sätt som jag inte tyckte stod i paritet till vad som utförts på måndagen. Jag hade tränat tabata, gått en promenad samt ridit, visserligen en stor häst som jag inte är van att rida, men ändå, det är sånt jag brukar göra varje måndag så man tycker ju att kroppen borde vänja sig? Men igår var det extremt motigt, nästan så att jag ett tag trodde att jag höll på att bli sjuk eller något. Hade ju i och för sig sovit väldigt lite på natten och det plus träningevärk plus att det var en sån där dag då allting är grått och regnigt och trist gjorde kanske att det tippade över från uthärdligt till snudd på motsatsen. Fick dessutom en massa jobbmail om en grej som tidigare var någons ansvar, sen slutade någon och någon annan fick ta över och sen slutade även den personen och en tredje, fjärde, femte, jag vet inte hur många som varit på den bollen och nu verkar det som att alla försöker alla putta den åt mitt håll.  Jag försöker hålla emot, behöver verkligen inte ytterligare ett mission impossible på mitt bord. Det är kanske 10 år sedan första personen slutade och överlämningarna till efterträdarna har blivit sämre och sämre och den senaste personen, som råkade vara min (tack och lov) f d kollega Jättebebisen, hade det bara som sitt ansvarsområde på pappret, tror aldrig att hen någonsin jobbade aktivt med det här. Dock fanns det utrymme för det i hens tjänst, vilket det inte gör i min, i alla fall inte enligt mig.
Satt och såg mail efter mail fylla inkorgen med frågeställningar som jag inte hade en aning om vad jag skulle svara på. Tog en treo och gick en vända ute på gården bara för att slippa se eländet, men tveksamt om det hjälpte. Eller det gjorde det ju INTE, men det skapade i alla fall lite distans och sen fick jag  börja förhala och försöka hänvisa till andra som enligt mig BORDE vara de som har ansvaret, men då visade det sig att en i sammanhanget nyckelperson hade semester denna veckan och nästa, så det uppstod ett slags vacuum i vilket inga beslut kunde fattas. 

Efter jobbet åkte jag och sprang intervaller, vilket jag var noll procent sugen på men har man bestämt sig så har man. Det kändes bra! Sprang min lilla runda på cirka 5,5 km och höll ett för mig rätt högt tempo  i alla fall under springdelen av intervallerna. Sen fick jag håll, men det var bara att kämpa på in i kaklet. Åkte sedan och handlade, sedan hem och tränade ett pass pilates och så tände jag en brasa och låg i soffan och läste och slappade resten av kvällen. Var extremt nära att somna vid 17.30-tiden men lyckades stå emot och hålla mig vaken för att sedan kunna gå och lägga mig i vanlig tid. Läste först i en bok av Kristin Hannah som jag retade mig lite på för jag fick känslan av Allers-roman. Började sedan läsa Maria Gripes Elvis Karlsson som jag köpt på loppis tillsammans med de andra böckerna i den serien pga nostalgi, men har inte riktigt orkat ta tag i att läsa-om dom tidigare för jag minns dom som extremt mörka och deppiga. Tidens tand hade inte ändrat på den saken, kan jag meddela nu. Mycket arga föräldrar och stryk och ångest. Men väldigt välskrivna, jag älskar Maria Gripes böcker (även om jag hävdar att Glasblåsarens barn är den mest obehagliga bok som någonsin skrivits, alla kategorier). 

Idag är det onsdag och jag ska till kiropraktorn och bli lite misshandlad. Ska också få besök av en kollega som förhoppningsvis kan hjälpa till att bena i det nya mission impossible-uppdraget. November tuffar på. 

Till stallet istället, v 45 2023, pt 1

Åkte till stallet med en känsla av att jag inte alls skulle få rida Knubbis utan istället Trotjänarinnan som det var tänkt förrförra veckan (förra veckan var det ju teori) och den känslan stämde. Trotjänarinnan är S-T-O-R. Och sur i boxen, hon lägger öronen bakåt och biter i boxväggen och ser ut som att hon mest av allt har lust att döda hela världen när man kommer med sin lilla borste och hovkrats, men det är 99,9 % attityd som man bara kan strunta i. Men stor alltså. Känns ju lite förnedrande att inte riktigt nå upp att borsta på ryggen och endast med möda kunna sadla själv. 

Igår stod det markarbete på schemat. Men ni menar inte att det är hoppning IGEN nästa vecka? sa jag för jag tyckte det var precis nyss, men det menade de i Bästa Måndagsgruppen™ som hade mer koll än jag att så var det eftersom vi fick skjuta fram förra hopptillfället en vecka så det var väl därför som det kändes som att det var alldeles nyss vi hoppade. Eller vi och vi, jag var ju inte med, men ni fattar. 

Gårdagens övning var en evighetsövning med bommar i trav på böjt spår i en hörnpassering, sedan vända snett igenom över en annan bomserie på kort diagonal, sedan genom två koner och göra en ny hörnpassering (även om det inte var i ett hörn), trava över nästa bomserie på motstående korta diagonal och sedan över en ny serie på böjt spår i nästa hörnpassering och sådär rullade det på, först i ena varvet och sedan i andra, och efter ett tag ändrade vi så att vi istället skulle komma i galopp på de korta diagonalerna och bryta av till trav och fatta ny galopp vid konerna. 

Trotjänarinnan är ju som sagt stor. Och lång. Och lite seg. Hon kan sina saker, men som gammal i gamet på ridskolan så ger hon såklart inte bort något gratis. Tycker dock att hon började mjukna och gå i form ganska tidigt (annars är det klassiska att formen börjar komma när det är typ fem minuter kvar på lektionen), så det kändes bra. Hade hellre fortsatt att jobba henne med lösgörande övningar än att trava över bommar, men det är ju inte jag som bestämmer sånt. Bomövningarna i trav gick bra, men i galoppen blev hon HET. Hehe. Det gick rätt bra ändå, men känns lite sådär när man sitter som en liten ärta och försöker bromsa en Finlandsfärja. Idag har jag träningsvärk i röven, eller gluteus maximus för att vara lite mer korrekt, tydligen har jag ridit mycket med sätet. Upptäckte också att jag liksom föll fram med överlivet på ett sätt som jag inte brukar, när jag fick kommentaren "bak med axlarna" och jag sträckte upp mig så kändes det som att det var flera DECIMETER det handlade om. Ridlärare A sa att det är precis vad Trotjänarinnan vill för då kan hon gå där med vikten på framdelen och slippa jobba, och det är hon väl inte ensam om att göra men ridlärare A trodde också det berodde på att jag inte var van att rida så stora hästar "men det ska vi ändra på". Buhu. Trodde att jag kanske skulle få rida mer ponny nu när det inte finns så många stora hästar, men tydligen inte. Tur jag har mina Köttbullstorsdagar.