We'll all hang on behind

Jag är en sån människa man nästan kan ställa klockan efter, i alla fall på vardagarna när man ska upp och iväg till jobbet. Går upp samma tid, gör exakt samma saker, sätter mig i bilen nästan på minuten vid samma tidspunkt, osv. Brukar därför också möta en tom buss varje morgon där det i normala fall står EJ I TRAFIK, men den här veckan har det istället stått BUSS OCH KRAM. Gulligt och det gör mig på gott humör (vilket jag i princip aldrig är så dags och på väg till jobbet), så mera sånt tack, Skånetrafiken.

Igår stod det intervallträning på schemat. Det låter ju superavancerat och inte alls de 20 minuter av 10 sekunders löpning och 50 sekunders gång som det faktiskt är. Det var en PLÅGA som inte hade med "löpningen" att göra utan för att jag fått en vad som i min Komvuxtyskabok benämndes som riesengroße Blase an den Füßen, vilket är en av de tre mycket oanvändbara meningar som jag minns från den termin jag gick en kvällskurs (de andra två är Ich brauche noch ein Kissen och Die Minibar ist leer, med reservation för felstavningar). En jättelik blåsa på insidan av stortån som behagade spricka och sedan gjorde det SVINONT när liksom själva köttet skavde mot ett annat plåster som jag hade på tån bredvid. Inte blev det bättre av att motionsslingan där jag företog mina övningar nyligen har varit utsatt för avverkning, så själva spåret är helt knöligt av skogsmaskiners tunga däckavtryck. Då är det ju tur att man bara ska springa 10 sekunder i taget, men det var inte skönt att gå heller så det gjorde inte saken bättre. Aja, det var bara att bita ihop. Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården, städade lite, åt kvällsmat och åkte sedan iväg till stallet.
Funderade på om jag skulle åka inom bibblan på vägen, för jag hade flera böcker att hämta men här får man ju vara lite strategisk va. Ska träna viltspår i helgen så då lär jag inte hinna läsa så mycket, och är det 14-dagarslån så är det bättre att hämta ut på måndag, för lånetiden börjar inte ticka förrän då. Började på Lucy Foleys senaste igår, men den kommer jag nog att bli klar med i helgen så jag kan hämta min hög på måndag där bland annat Ellie Griffiths senaste väntar. SOM JAG HAR LÄNGTAT! 

Igår på jobbet fick jag en sån där idiotfråga från en mindre vetande. Vi har en sån där lamineringsapparat och det finns säkert otroligt avancerade såna, men vår har en vippkontakt för ON och OFF och sen är det en lampa som det står READY på som lyser rött när man startar och grönt när man kommit upp i rätt temperatur för att börja laminera. Fick då den här frågan: När det lyser grönt, betyder det att man kan börja laminera då eller är det när apparaten är i viloläge?  Frågan ställdes av en som ändå är någon form av civilingenjör, men som eventuellt fick examensbeviset i cornflakespaketet. Jag svarade lite oengagerat att när READY-lampan är grön så kan man börja laminera, och sen var det väl inget mer med det tyckte jag, men när första personen hade skuttat iväg för att laminera så kom en annan person och hade åsikter om att jag inte hade tittat på personen jag pratade med när jag besvarade frågan, för det ska man tydligen göra för att signalera att JAG SER DIG. Vad är det för djävla bullshit? undrar nu jag. Svarade lite halvsurt att jag är faktiskt snart 55 år och då kan man väl själv bestämma åt vilket håll man tittar när man svarar på frågor. Hade lust att tillägga "som inte ens en treåring hade ställt", men bet ihop. 

Till stallet istället, v 11 2023

Som väl var så var det ingen fara med Köttbullens ben. Hon hade stegrat sig inne i boxen (hon gör så ibland, ingen fattar varför) och liksom fastnat lite med benet i boxgallret (inte fastnat så att hon hängde fast, men på något vis fått oskön närkontakt), så det var väl det som ömmade lite även om hon inte alls reagerade när jag (eller personalen, för de hade ju såklart kollat henne när det hände) klämde på benet. Igår var hon i alla fall som vanligt igen, och det hade hon varit redan förra fredagen. Skönt. 

Vi värmde upp med lite framdelsvändningar och det tyckte Köttbullen var öken. Sedan skulle vi rida en liten bana som var så här: Vid A låg det som en korridor med bommar som man skulle rida genom i trav. Den var inte rak utan typ som övre halvan på en hexagon, plus smal så den krävde att man hade koll på sin yttersida om man säger så. Sedan skulle vi trava längs med spåret, vända in på kort diagonal mellan B och C, sedan från C direkt in på en volt, nästa gång man kom till C så direkt in på kort diagonal till E, och så vidare upp till bomkorridoren. Det lät ju inte så svårt, tänkte jag NAIVT, för det var jättesvårt och jättejobbigt. Korridoren gick ändå rätt bra i trav, men det var svårt att rida en spikrak diagonal och sedan ha typ ett steg på sig att ställa om till volt, och sedan när man kom ur volten hade man typ ett steg på sig att rakrikta. Dessutom kom folk lite kors och tvärs och fastän vi bara var fem stycken så lyckades vi ändå nästan krocka. Häxan var värst, måste ibland stanna och ta små mikropauser pga krämpor (tror jag) och hon är fan i mig ALLTID i vägen oavsett vad man gör, men här var ju någon slags all time high av att vara på fel plats vid fel tillfälle. Har bestämt mig för att bara strunta i henne när vi rider, men det är svårt att inte störa sig på sånt, man kan väl i alla fall försöka vara någonstans där inte övningen ska utspela sig?

Sen när det började gå lite bättre i traven skulle vi göra samma sak i galopp. HAHAHA. Kan säga så här, att jag fick många tillfällen att öva fattningar, för Köttbullen fattade (hehe) inte det där med att galoppera på kort diagonal, eller så var det folk i diagonalen när man red på volten eller tvärtom. MEN: fick till en del fina fattningar där jag riktigt kunde känna hur hon satte bakdelen under sig istället för att bara flyta iväg på bogarna. Så den biten var jag supernöjd med. 

Bilaga 2

 Här har vi bilaga 2, också mycket saftig läsning.

All day long I think of things but nothing seems to satisfy

Igår hade jag medarbetarsamtal med min chef, eller han hade med mig eller hur man nu ska uttrycka det. Det gick väl bra, han är nöjd med mig och jag är nöjd med honom och de "success criterias" som vi kom överens om kändes nästan löjligt rimliga. Sen kunde jag ändå inte prata öppet om ALLT för det är så lyhört här på jobbet och det behövde ventileras om en person vars progression inte går som förväntat, så det blev en del halvkvädna visor som mynnade ut i ett "vi får prata om det vid ett annat tillfälle". 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, provade att köra ett "pulspass" med LOW IMPACT TABATA på Youtube. Jo, men visst blev jag lite svettig och fick upp pulsen, men SÅ jobbigt var det inte. Plus att det bara var 14 minuter långt, så det kändes nästan som att det var över innan det ens hade börjat. Får väl googla vidare och se vad jag kan hitta för lämpliga övningar så jag kan bygga ihop mitt eget perfekta vad det lider.

Nu kommer skämskudden fram: För ett tag sen köpte jag såna här DETOX-plåster som man ska sätta på fötterna. Först vill jag bara säga att jag egentligen inte alls tror på att kroppen behöver särskilda grejer för att göra sig av med "slaggprodukter" i allmänhet, och i synnerhet inte att dessa skulle lämna kroppen genom att man sätter några himla plåster med fläderbark eller vad det nu är på fötterna om nätterna. Då har väl evolutionen ändå misslyckats rejält om det inte skulle funka utan sånt, kan jag känna. ÄNDÅ kom jag på mig själv med att lägga en sådan 15-dagarskur med fot-detox-plåster i kundkorgen i samband med att jag köpte järntabletter på någon hälsokostsida för ett tag sen "för det kan ju inte skada att testa". Helt obegripligt vad man kan göra för att komma upp i ett belopp som genererar fri frakt på en beställning. 

Aja, har man nu tagit detox-plåstren i båten får man väl prova att ro dom i land, tänkte jag igår (de har legat och liksom mognat till sig ett tag, eller om det bara var min tanke som behövde det) och klistrade mina fotsulor fulla av örter och bambuvinäger eller vad fan de här plåstren nu innehåller. I morse tog jag av dom (för det ska man göra) och då var de (plåstren alltså, inte fötterna) lite gråaktiga. Det påstås bli så för att "gifterna lämnar kroppen", vilket jag påstår är en BLUFF, men jag återkommer om 15 dagar med en rapport om hur lurad jag högst sannolikt har blivit, stay tuned för den kanske inte så jättespännande fortsättningen. 

Ikväll är det ridning, hoppas att Köttbullen är okej. Och sen är det fan i mig fredag? Dagarna går så sjukt fort och om en månad är det påsk. I helgen ska det tränas viltspår på söndag, vilket innebär att man får ta sig till spårskogen även på lördagen för att lägga spår. Det ska bli till ungefär lika delar kul att komma igång och jobbigt att hela helgen går åt till det. Men sådär känner jag ju för cirka ALLT som innebär att korsa tomtgränsen annat än till fots på min lediga tid, det är alltid ett motstånd även för sånt som jag vet garanterat kommer att bli kul när man väl är där. Sån är jag, tydligen. 

 

Familjen Lambs återkomst

Har läst Familjen Lambs återkomst av Lisa Jewell och det ska du också ta och göra, fast först måste du såklart läsa Familjen Lambs hemlighet. 

Detta är handlingen:

Tidigt en morgon tillkallas kriminalkommissarie Samuel Owusu till en fyndplats. Ett lik har spolats upp på Themsens strand, och det visar sig ha koppling till ett trettio år gammalt cold case. Ett fall då tre människor hittades döda på ett köksgolv i fashionabla Chelsea i London.

Samtidigt får Rachel Rimmer en chock när hon får höra att hennes make Michael hittats död i källaren i hans hus i Frankrike. Dödsfallet verkar suspekt, och den franska polisen vill omedelbart intervjua Rachel. Men hur mycket vågar hon berätta för dem?

Och så är det Lucy Lamb, som efter trettio års flykt äntligen återvänder hem till London.

Alla dessa människor hör ihop på något sätt. Men hur?

Det är cirka två och ett halvt år sen jag läste föregångaren, alltså Familjen Lambs hemlighet, och fastän jag tyckte den var toppenbra tog det lite tid att komma in i den här uppföljaren och komma ihåg de på gränsen till lite för många karaktärerna. Men sen föll bitarna på plats och naturligtvis blev det spännande och välskrivet, precis som man kan förvänta sig av Lisa Jewell. Störde mig lite på att man pratade om (att Phin rest till) Afrika som om det var ett land och inte en hel kontinent, plus att man lite får känslan av att Chicago endast var snäppet större än typ Borås, där det hur enkelt som helst kunde hitta någon som kände någon som kände Phin. Men det är väl petitesser. Den här boken får fem cold cases av fem möjliga, marsch iväg till bibblan.

Nobody ever knows when you go

Överlevde gårdagens kick off och tydligen var det någon/några som hade protesterat mot de såkallade samarbetsövningarna, så istället blev det en gruppdiskussion om hur man ska kunna förbättra samarbetet där det egentligen inte sades något som inte sagts tusen gånger redan, men det var ju åtminstone vilsamt. Jag samarbetar egentligen inte längre med så många på de som jag delar fysisk arbetsplats med, så för mig är det ju lite skitsamma. 

Kom hem senare än vanligt (16.00!) och då hade min man redan varit ute med hundarna så jag blev lite wild and crazy och gick en promenad utan hundar. Det kändes konstigt, men samtidigt rätt skönt för då kan man liksom ånga på i sitt eget tempo och behöver inte hålla på och trassla med koppel eller stanna för att någon prompt måste nosa och kissa på Just. Den. Fläcken. På. Marken. 

Lade in min 20-minuters intervallträning i denna promenad också, det kändes lite segt men jag var ju också trött efter lång dags färd mot jobbslut samt hade sovit som en kratta på natten. Kom hem, tränade ett pass pilates och sedan satt jag och googlade övningar till mitt nya tabata-upplägg som en annan träningsnörd. Nu kör jag ju inget klassiskt tabata-upplägg (som är 20 sekunders högintensiv träning, 10 sekunders vila, gånger 8), utan det här är väl mer "tabata-inspirerad träning" men det är så jobbigt att skriva det varje gång och jag tror inte hellre att det är någon ortodox tabata-polis som läser detta.

HUR SOM HELST. Förra veckan fick jag ju någon "nerv i kläm" eller något sånt i vänstra överarmen, vilket var oerhört irriterande för oftast kändes det inget men i vissa rörelser var det som att få en oerhört kraftig änkestöt (utan att ha slagit i någonting). Saker som utlöste detta var till exempel att gå in genom en dörr och stänga den efter sig lite i farten, ta på säkerhetsbältet i bilen, dra ner och dra upp byxorna, ligga i sängen och dra upp täcket, och det är ju ändå saker som man gör ett antal gånger per dag, och varje gång kändes det som om någon bokstavligt talat körde in en kniv eller ett glödande järn på en mycket specifik punkt och sedan strålade det smärta via triceps ner mot armbågen. Djävulskt irriterande om ni frågar mig. 

Ja, men det började i alla fall ge med sig i helgen och i måndags kändes det i princip ingenting så jag tränade som vanligt men var lite försiktig med armhävningar och en övning där jag lyfter ett för djävla tungt gammalt strykjärn som en hantel (man tager vad man haver). Kände inget när jag tränade, men igår kändes det värre än vad det gjort i måndags (inte lika illa som förra veckan, men ändå som ett bakslag), så därför tänkte jag att jag skulle skippa armhävningar och sånt ett tag framöver, men då behövde jag ju hitta något annat som jag kunde göra istället. Tyvärr är jättemånga övningar såna som inkluderar att man ska hoppa, och eftersom mina RÖTNA knän blev mycket bättre när jag slutade med sånt så känns det som att jag inte ska ner i det träsket igen. Och då är man ju lite begränsad. Kom inte på något solklart eget upplägg så i eftermiddag ska jag testa ett "low impact tabata"-pass för SENIORER som jag hittade på Youtube. Jag tycker ju absolut inte att jag har någon åldersnoja, men fan vad det kändes oskönt att  inse att man nog får räknas som "senior" vid det här laget. 

Sen läste jag en stund och sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

En måndag i mitten på mars

Igår eftermiddag kom ett mail om att kvällens ridning var inställd pga sjukdom. Blev såklart besviken (det kunde ju ha hänt förra veckan istället när jag var opepp pga hoppning), fast inte lika besviken som jag skulle ha blivit om jag inte haft torsdagarna också. Nu är det ju ändå bara några dagar till nästa ridlektion så då gör det inte så mycket. Fast trist ändå såklart eftersom man ju ändå gillar att hänga med Bästa Måndagsgruppen™. 

Kom hem, tog ut hundarna i skogen, NJÖT av plusgrader och milda vindar. Snön låg endast fläckvis kvar och fåglarna kvittrade och det var allmänt GÖTT. Hade bra tempo och liksom studs i steget och det kändes som att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Bästa känslan. Kom hem, körde ett pass tabata, gick till bibblan för att lämna och hämta böcker. Där skedde det här surrealistiska: När bibliotekarien kom fram till hyllan för beställda böcker för att leta rätt på min så meddelade hon plötsligt att hon hade en blodtrycksmätare på sig och nu var hon tvungen att stå stilla en stund. Jaha, sa jag, för vad svarar man på sånt, och sedan följde ett par minuter där vi båda stod som om någon tryckt på paus på universums stora fjärrkontroll, och så stod vi tills blodtrycksmätaren pep till och filmen så att säga rasslade igång igen och allt fortsatte som vanligt. Hann tänka allt möjligt under de där minuterna, för bibliotekarien stod som förstenad med blicken fäst i fjärran, mest vad jag skulle göra om bibliotekarien av någon anledning skulle falla ihop för det var bara hon och jag där, vem kontaktar man efter 112 för att meddela att bibblan måste stänga? Finns det någon jourhavande bibliotekarie eller vaktmästare eller hur funkar det? Men det var ju ingenting jag behövde bekymra mig om i verkligheten, och det kändes inte heller som att det var läge att fråga så det gjorde jag inte utan studsade hem via den jättelånga uppförsbacken (som var precis lika lång och jobbig som förra veckan). 

Kom hem, åt kvällsmat, tittade på det sista av förra veckans Biggest Loser eftersom jag pausade det i söndags för jag skulle börja med middagen och sedan glömde jag att jag hade en bit kvar. Blev lite sur för man fattade ju att det var Hampus som skulle åka ut eftersom man innan invägningen fått se ett klipp där vågen visade -1,3 kg och han var sist att väga sig och alla andra hade gått ner mer. Då hjälper det ju inte att trycka in en massa klipp på att han och andra säger olika varianter på Jag trodde han skulle göra bra siffror denna veckan (det är dock enligt mig inte på något sätt obra att ha gått ner 1,3 kg på en vecka, det är väl snarare vad man i den verkliga världen skulle betrakta som "helt rimligt", men nu lever vi ju i en värld där quick fixar på tv är det nya svarta). Synd i alla fall för han var en av tre jag hejar på. De andra två är Filip och Moa. Anteckna och gå vidare. 

Sedan började jag fixa med årets tomatsådd. Gjorde i ordning 30 krukor med lite olika sorter och tänkte att 30 tomatplantor är ju ändå rätt så rimligt. Fast sen vet jag hur det blir. Jag brukar sätta tre frön i varje kruka fastän jag VET att nästan alla gror, så det slutar med att jag har kanske 80 tomatplantor, för man kan ju inte med att slänga någon, som ska planteras om och vattnas och gödslas och bäras omkring på. Sen brukar jag faktiskt ändå slänga de ynkligaste när det är dags för slutliga utplanteringen, för mitt växthus är inte jättestort. Men i år ska jag satsa på frilandstomater. Också. Hehe. 

Gick och lade mig i god tid, tyvärr hann min man somna innan jag gjorde det och sedan gick mitt sömntåg i takt med att hans snarkningar tilltog. Varmt var det också, så till slut gick jag och lade mig i mitt Flickrum™. Slumrade till, men så plötsligt var Laban på nedervåningen och stod och skällde på något. Gick och hämtade honom och han kröp så villigt ner under täcket med mig, men sedan låg han och vände och vred på sig och sedan hoppade han ner på golvet igen och ville gå in till de andra, men det vågade han inte riktigt så jag fick följa med honom. Det pågår lite maktkamp mellan Tage och Laban där Tage inte drar sig för att lappa till Laban om Laban begår något övertramp. Att hoppa upp i sängen på fel ställe kan mycket väl räknas som ett grovt övertramp i Tages värld, så där får man vara med och försöka styra upp lite. Jaha, sedan hade ju sömntåget passerat så många stationer att det knappt kändes lönt att ens försöka somna eftersom klockan ändå skulle ringa snart. Blää. 

Igår var det kick off på jobbet, det är det idag också och idag står det någonting så vedervärdigt som "samarbetsövningar" på schemat. H-A-T-A-R verkligen sånt, som tur är så verkar det bara vara avsatt ett par timmar för det. Minns en gång när jag anmälde mig till en facklig kurs som hette "bättre kommunikation" eller något liknande i tron att man skulle kunna få lite tips och tricks i denna uppenbarligen mycket svåra konst. Det var kanske 60 personer på den utbildningen och till min stora fasa blev man genast ihopparad med någon annan random person, och så skulle den ena blunda och den andra varsamt fösa runt en medan man, antar jag, kommunicerade kring hur man skulle gå för att inte krocka med någon annan eller gå in i en vägg eller liknande. Där gick ju definitivt gränsen för vad jag tänkte utsätta sig för, så av dessa kanske 60 personer var det alltså en (1) som fick häva upp sin ljuva stämma och meddela att "det där tänker jag inte göra", och det innan jag ens såg den svettiga gubben som skulle vara min partner in crime i detta. Svettiga gubben fick baxas runt av kursledaren istället medan jag drack kaffe och tittade på när hela Best Westerns hotellfoajé fylldes av människor som verkade låtsas vara siamesiska tvillingar på fyllan och tänkte HERREGUD. 

Aja, det är bara att fylla kaffekoppen och ta sig igenom även den här dagen.