It never happens to a boss mare

Jag jobbar på ett företag som ingår i en koncern som i sin tur ägs av ett investmentbolag som också äger en hel drös andra företag utan någon annan gemensam nämnare (i alla fall inte som jag känner till) än  själva ägarskapet. Ägarna är ju inte heller på något sätt involverade i det dagliga och stundliga som vi vanliga dödliga harvar på med för att få hjulen i våra respektive grottekvarnar att snurra. 

Men nu har ägarna i alla fall bestämt att en viss grej ska samordnas så att alla företag i den här gruppen ska göra på samma sätt i en viss fråga som jag har yttepyttelite med att göra. Jag har så lite att göra med det att 99 % hanteras av folk högre upp i organisationen, men igår blev jag av någon anledning och med väldigt kort varsel inslängd på ett möte med ägarnas representant och folk från de andra företagen i gruppen. Det visade sig vara möte nummer två och alla andra utom jag hade varit med på möte nummer ett, men det begrep ju inte jag till en börja med för jag tycker alltid att det verkar som att alla känner varandra utom jag. Dessutom var alla andra rätt så snofsigt klädda och jag själv hade på mig en tröja med en bild på en arg häst med budskapet IN A WORLD FULL OF PRINCESSES - BE A BOSS MARE som ytterligare förstärkte känslan av att vara en katt bland hermelinerna. 

Det pratades på både vitt och brett om hur man skulle göra med ditt och datt och där satt jag och fattade absolut ingenting men tänkte att det ger sig väl så småningom, någon gång sägs väl de förlösande orden som gör att allting trillar på plats. Men nä, det hände liksom aldrig. Sen på slutet kom frågan om någon hade någon fråga, och folk ställde alldeles oerhört initierade frågor på en detaljnivå som började bli skrämmande eftersom jag började misstänka att det eventuellt förväntades av mig att jag skulle göra något av det som de andra verkade ha stenkoll på och som jag inte ens fattade vad det var. 

Har sagt det många gånger men kan gärna säga det igen: fyfan vad jag är GLAD att jag inte är 20 längre.  För till slut var det ju bara att räcka upp handen och slänga ur sig ett Excuse me, I might have the most stupid question in the world but I've got thrown into this like an hour ago, and I barely understand anything of this or what I am supposed to do? Sånt hade ju varit svinjobbigt när man var yngre, men nu kan man bara sitta som en BOSS MARE och inte bry sig om vad folk eventuellt tycker och tänker om en. 

Hade ett snack med en ridkompis för ett tag sen där vi diskuterade fenomenet "människor man inte gillar". Det normala är ju ändå att det är ett ömsesidigt förhållande, om A inte gillar B så gillar B inte heller A och då försöker man ju bara ha så lite med varandra att göra som möjligt och så är allting frid och fröjd. Om det till exempel är en kollega som man måste ha att göra med så får man lösa det genom att man bara pratar om det som rör jobbet och är distanserat artig i övrigt, men inte mer än så. Och det funkar ju oftast. Men sen finns det en viss typ av människor som tydligen har ett enormt behov av att vara omtyckta och älskade av exakt alla, och då kan det distanserat artiga istället få effekten att de blir  inställsamma och klängiga. Sånt tycker jag är svinjobbigt, och det är också där som jag hade velat vara THE BOSS MARE som bara kan rusa fram med öronen platt bakåtstrukna och tänderna blottade bara för att markera att "jag gillar inte dig". Behöver inte ens vara någon direkt anledning, utan det är mer bara för att man kan. Och sen håller alla respektfullt avstånd från THE BOSS MARE. 

Tyvärr fungerar det ju inte riktigt i verkligheten, eller man vill ju liksom inte bli som Farmen-Qristina. Men tanken finns där. Kanske när jag blir ännu äldre? 

 

Till stallet istället, v 8 2023

Denna vecka är det ju sportlov och teorivecka, men det fanns ju även lite kul aktiviteter som man kunde vara med på, bland annat en dressyrkurs och vem är jag om inte den som anmäler mig? Igår var det dags. Fick Köttbullen, hurra? Eller med tanke på att det väl bara har gått sisådär de senaste gångerna i dressyrgruppen så borde man kanske inte jubla. Men jag gillar ju min Köttbulle och allt är ju för övrigt inte hennes fel, även om hon har en vilja av stål och ett psyke av, ja jag vet inte riktigt vad man ska likna det vid, kanske lonsdaleit? Det är en slags diamant som bildas när meteorer med grafit i träffar jorden, och den är (har någon räknat ut) 58 % hårdare än vanliga diamant, varsågod för värdelöst vetande. "Hård i huvudet" skulle man kanske kunna beskriva Köttbullens mentalitet på ett enklare sätt. Tur att hon ändå är rätt snäll i grunden. Hur som helst så måste ju även jag tänka på vad jag gör och hur jag gör det och vad som förmedlas. Ibland funkar det att sätta hårt mot hårt, men ibland får man lirka sig runt problemen.

Hur som helst gick det rätt bra. Vi red ingen speciell övning, men det hände ändå grejer hela tiden, det var volter och vändningar och skänkelvikningar och övergångar och det gick i ett utan en enda skrittpaus. Sen galopperade vi i evigheter och där tyckte jag faktiskt att vi hamnade i ett fint framåtläge där det bara rullade på istället för att jag hela tiden måste driva och vara med på att hon vill bryta av så fort hon ser en chans. En chans i Köttbullens värld kan vara allt från att komma ikapp en annan häst till att vända eller passera en hörna. Men nu galopperade hon på som om det inte fanns någon morgondag. Ja, det var ju såklart inte bara för mig att sitta och åka med, men det kändes som att hon bjöd framåt istället för att försöka hitta en anledning att maska. Formen blev också fin och jag var mycket nöjd efteråt. 

På måndag är det hoppning. GULP. Vet inte om vi ska byta hästar, man brukar (tydligen) byta efter att det har varit teori. Men vi ska ju ha vikarien en gång till innan ridlärare L tar över och jag har en känsla av att hon kanske tycker att vi ska köra på med dom vi har istället för att byta för den enda gången. Och jag har INTE lust att hoppa Ettan, hon är för grön och liksom oberäknelig för att jag ska tycka det är kul. Tycker ju i och för sig inte att hoppning är speciellt kul alls, mer än att titta på såklart. Får väl peppa mig med GHS i helgen och se om inspirationen infinner sig. 

Konsumtionen med mera

Igår jobbade jag till lunch, åkte sedan hem och gick ut med hundarna i skogen en timme och satte mig sedan framför datorn och hade möte till halv fem som en annan slav. Eller ja, slavar har kanske inte möten och det ingår väl också lite i själva slavgrejen att inte sluta halv fem, så det var ju inget bra uttryck alls. Men det var så det kändes.

Tränade ett pass tabata, städade toaletten och gick till bibblan för att lämna en och hämta en annan bok. Kom hem och tog en dusch samt passade på att skurade duschkabinen med ättika i den fåfänga kampen mot kalkavlagringar. Det hade varit bättre med en duschkabin i frostat glas för då inbillar jag mig att det inte hade synts lika mycket, men så smarta var ju inte vi när vi köpte den.
Damp sedan ner i soffan, åt kvällsmat samt kollade på ett avsnitt av Biggest Loser på TV4 Play. Sen var det i princip läggdags? Fattar inte att folk står ut med att jobba åtta till fem? Det är ju liksom inget kvar av dagen? Okej, jag fattar att folk som har normala arbetstider kanske inte går och lägger sig klockan 21 som jag gör, men ändå. 

DDT skrev ett blogginlägg om sina inköp av fröer. Kan relatera till etthundra procent. Jag har en skokartong (modell större ska tilläggas, tror den har innehållit ett par kängor) som är K-N-Ö-K-F-U-L-L med fröpåsar. Ändå hovrar jag ständigt över fröfirmorna som om jag ängslades för att missa någonting väsentligt för mina kommande odlingar. Har jag till exempel verkligen tillräckligt med tomatfröer? Svaret är ja, men ändå var jag inne på Runåbergs häromdagen och lade en liten beställning för säkerhets skull.

Det som triggade mig var dock inte bristen på tomatfrön (eftersom den inte, jag upprepar: INTE, existerar, och det råder inte heller brist på andra sorters fröer) utan att jag läste om en blomma som kallades för "tandvärksplanta" (heter egentligen parakrasse och som tydligen ska vara lite bedövande, antiinflammatorisk och allmänt bra-att-ha i den postapokalyptiska framtid där jag tänker mig ska stå som  överlevare jämfört med alla klena hipsters som tror dom är rustade för jordens undergång bara för att de har gått en kurs i hur man brygger sitt eget öl) och det i kombination med "gillas av pollinerande insekter" var tydligen allt som behövdes för att det skulle börja rycka i frököparfingrarna. Och när man ändå kostar på sig en frakt så kan man ju lika gärna beställa lite till? resonerar tydligen den annars rätt så snåla personen som är jag. 

Runåbergs är verkligen inte billiga (kanske möjligen om man räknar per frö?), men jag har köpt fröer hos dom sedan 90-talet då de började skänka bort fröer (däremot kunde man ge en frivillig gåva som motsvarade värdet) för att komma runt nån EU-bestämmelse som skulle förbjuda att man sålde oregistrerade fröer. Älskar den typen av civil olydnad (det infördes sedan någon form av undantag eller dispens, förslaget är väl vad jag vet fortfarande under utredning i det jättelika EU-regelverksmaskineriet), plus att deras fröer genomgående håller hög grobarhet och att de har många roliga sorter och värnar om kulturarvet. Samt verkar vara sanna idealister och såna växer sannerligen inte på träd. På senare år har jag av samma skäl (småskalighet, hållbarhet, etc plus bara verkar vara hyvens personer bakom företaget) börjat handla hos Nordfrö, ett extra plus till deras otroligt snygga fröpåsar som man blir glad bara av att se. 

Aja, men det finns väl värre saker att missbruka tänker jag. Typ...knark? Jag köper ju i alla fall inte knark, tänk på det ni. 

Från det ena till det andra: en annan sak (vet egentligen inte vad den första saken var, möjligen "sluta köpa fröer som om det inte fanns någon morgondag") som jag MÅSTE göra inom kort är att byta telefon. Den jag har nu är hela två år gammal så det förstår ju alla att den sjunger på sista versen för den som tillverkar någonting som håller längre än så hamnar förmodligen på Kumlabunkern för att ha satt  hela det kapitalistiska systemet i gungning. Det är egentligen inget fel på telefonen i sig, det är bara skärmen som inte vill vara med längre. Dels funkar inte det här med att den ska låsa skärmen när den känner av när man håller luren mot örat/kinden, så varje gång jag har pratat i telefon så har örat/kinden på eget bevåg slagit in och försökt ringa upp 45673*7274#34224###47**24734*344343# eller någon motsvarande meningslös kombination där Gud allena vet var man skulle kunna hamna och ställa till med om man kom fram någonstans? Dels - och kanske framför allt detta - så har själva touch-funktionen blivit otroligt slö så att jag måste hålla på som en djävla hackspett med fingret mot skärmen för att den ska vakna till liv. Är ju rätt så irriterande när man till exempel använder mobilen som väckarklocka och är klarvaken i samma sekund som det första burret levereras, men sen tar det (vad det känns som åtminstone) en halv evighet av frenetiskt hackande och pickande innan man lyckats få tyst på eländet utan att väcka halva nästan-Österlen på kuppen. Eller om man bara ska kolla något lite snabbt, då vill man, eller åtminstone jag, inte behöva hålla på och trycka tusen gånger på skärmen innan den behagar vakna till liv eftersom "lite snabbt" då har förvandlats till något som tar en djävla tid.

Jag HAR alltså köpt en ny telefon, det gjorde jag för ett bra tag sen när det var rea på Elgiganten, men så är det ju det där steget att faktiskt byta från den gamla till den nya som är lite jobbigt att ta. Det ÄR ju inte ens särskilt jobbigt längre när man har Samsung Smart Switch som sköter i princip allt utom att möjligtivs flytta över ens mobila bank-ID, men tydligen ska solen och månen och alla planeterna vara i rätt konstellationer med varandra innan det känns som att det är läge. I morse var det läge (eller då var jag gruvligt less på adrenalinpåslaget som uppstår när man ska försöka stänga av ett larm innan det väcker upp Gud och halva mänskligheten), men då hade jag ingen tid. Och när jag har tid så är det aldrig läge för då har jag ingen lust. Såatteh. Men till helgen kanske? KOM IGEN NU DÅ! 

No more blood to give

Igår var det ju, för att vara februari, helt overkligt fint väder. Nu ska det förvisso bli både snö och en hel näve minusgrader till helgen, så det gäller ju verkligen att njuta av sol, blå himmel, TIO PLUSGRADER! Svängde inom ett bageri på hemvägen och köpte semlor, tog sedan med mig hundarna ut i skogen och skuttade (nåja) en runda på 8 kilometer eller så. Kom hem med rosor på kinden och solsken i blick, körde ett pass pilates och sedan var det dags att duka fram semlorna. Mmmm...semlor. Den här var fan i mig  i mina ögon helt fulländad: fluffig bulle utan för mycket kardemummasmak (tycker det lätt tar över), rikligt med mandelmassa, perfekt vispad grädde och så en perfekt balans i förhållandet mellan bulle, grädde och mandelmassa. Så jag njöt. 

Fick svar från mina blodprover som jag var och lämnade på fd Blodgivarcentralen för ett par veckor sedan. Nähä, men då hade jag väl för lågt ferritinvärde, trots att mitt Hb var bra. Ferritin är det protein som binder till sig järn, dvs som visar hur mycket järn man har i kroppen. Och av det hade jag tydligen inte tillräckligt mycket för att få dela med mig av till andra. Har ju haft jättelågt Hb - trots järntabletter - i hela mitt vuxna liv, men jag tänkte att det kanske skulle ordna till sig av sig själv nu i (eller efter? så djävla svårt att veta vad som är vad, och ibland får jag en känsla av att folk hellre skulle bli ertappade med sexköp än prata öppet om klimakteriegrejer) menopausen (vilket otroligt torrt ord), för det gjorde ju Hb:t, kanske inte i samma sekund men ändå måste det ju finnas något samband mellan att ha enormt riklig mens varje månad och att sedan inte ha det längre? Men järnet behöver tydligen lite extra hjälp på traven, och jag äter ju inga mängder (rättare sagt: inga alls) inälvsmat som ju tydligen är universalmedicinen. Får väl köpa något kosttillskott dårå. Det var inte på något sätt alarmerande lågt utan bara precis utanför referensvärdet och jag känner mig inte onormalt trött eller andfådd eller något sånt, men en gräns är ju en gräns. Och jag hade i alla fall varken syfilis, hepatit eller HIV (det trodde jag i och för sig inte heller). Det sjuka i sammanhanget är att nu måste jag vänta TVÅ ÅR innan jag är välkommen tillbaka till fd Blodgivarcentralen för nytt test för att se om jag duger. Så det blev platt fall i min strävan efter att bli en mer samhällsnyttig medborgare. Sorry alla ni som suktar efter O-, jag behöver det tydligen bättre själv. 

Idag har jag en sån där seg dag där jag har ett gruppmöte sent i eftermiddag (för att det ska matcha andra tidszoner), så jag ska jobba på jobbet på förmiddagen, åka hem efter lunch och vara ledig ett par timmar innan det är dags att koppla upp sig mot jobbhjärnan igen. Är ju ändå ett smidigt sätt att lösa det på mot hur det var förr, och de här mötena är bara en gång i månaden så det kan jag väl stå ut med. 

Fick mail från stallet om dressyrträningen imorgon, det ska bli kul. Och i helgen är det ju Gothenburg Horse Show, eller den har ju redan börjat men det lär väl inte visas något på tv förrän till helgen. Förr i världen åkte vi "alltid" dit, men jag har ju blivit så otroligt lat och bekväm. Plus att jag med åren har fått större och större aversion mot att trängas med folk i mässhallar och köer. Nä, sport gör sig bäst på tv. Hehe. 

En ledig måndagskväll

Även om jag älskar att rida och vara i stallet så är det ibland skönt att ha "lediga" måndagar. Har väl sagt det tusen gånger redan, men: det enda man inte gillar med Bästa Måndagsgruppen™ är tiden. 19.30 till 20.30 innebär att man inte är hemma förrän 21.30 och det är ju inte som att man bara stövlar in och slänger sig i bingen och slocknar som ett ljus, utan det tar i bästa fall ytterligare minst en timme innan man vilar tryggt i Morfei armar, och det är verkligen inte uppbyggligt när väckarklockan ringer 04.00. Men den här veckan är det gemensam teorivecka och då har man inte sin vanliga tid utan går på valfria clinics och aktiviteter. Däraf denna ledig måndagkväll. 

Kom hem efter jobbet, min man satt och pysslade med någon form av elektrikerrelaterad administration och var deppig pga att någon höjdare på ett stort bostadsbolag där han har varit och jobbat jättemycket i säkert ett år hade  hört av sig och klagat över att det hade tagit för lång tid. Nu brukar jag ju förvisso ondgöra mig i allmänna ordalag över min mans prokrastinerande och att ingenting blir gjort, men det är ju hemma. Tror han är en dröm att ha som anställd för han går till jobbet i ur och skur och om han så är halvdöd, han gör det han ska och är väldigt noggrann och ordentlig. Är lite synd att han inte kan se sig som anställd i Familjen AB för då djävlar hade det hänt saker även här. Hur som helst. Försökte peppa honom med att det är ett välkänt faktum att den kända treenigheten "Bra, Billigt och Snabbt" aldrig kan bli uppfylld. Man kan göra två av dessa saker, men det sker alltid på bekostnad av den tredje och det är om inte vetenskapligt bevisat så borde någon lägga lite högskolepoäng på en sådan avhandling. Vanligt sunt förnuft säger ju att man inte kan göra saker billigt och snabbt och förvänta sig att det samtidigt ska bli bra, eller att göra saker billigt och bra och tro att det ska gå snabbt, och så vidare. 

Vet inte om han blev så värst mycket mer upplyft av mitt peptalk, men gjorde så gott jag kunde och sedan sjöng jag en gammal punklåt som båda kände igen men ingen mindes vem som hade gjort och där jag bara kom på refrängen som går Låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, KNÄCKA DIIIIIG. Skulle kunna ta jobb som livscoach vilken dag som helst känner jag. 

Livscoachen tog sina fyra hundar och gick ut på promenad. Stormen Otto har ju bedarrat, men det var ändå väldigt friska vindar tycker jag. Kom hem och rotsade min onda rygg och körde ett pass tabata. Det gick ändå bra, enda gången det gör riktigt ont är när jag suttit och ska resa mig, men som min kollega Stefan brukar säga: Då får det väl göra ont då. Stefan och jag pratar periodvis sjukt mycket om träning. Om någon hört - men inte sett - oss så skulle de nog kunna tro att vi bara var en anmälningsavgift från att springa vilket halvmaraton som helst, när som helst. I själva verket har vi sprungit två, det senaste (och förmodligen sista) var 2009, men vi gillar att prata om det som om det fortfarande var aktuellt. Jag drömmer ju om att kunna springa igen, kanske inte ett halvmaraton men att få dra iväg på en femkilometersrunda hade inte varit så dumt, men ryggen verkar ju inte hålla med om den saken. Ska göra ett SISTA (?) försök enligt en metod från en sjukgymnast förlåt fysioterapeut som ska gå ut på att man långsamt och gradvis ska vänja kroppen, ingen raketforskning såklart men jag har väl mer varit så att "om man inte klarar att springa 3 kilometer så kan man väl lika gärna lägga sig ner och DÖ" men nu ska jag börja med tiosekundersintervaller. Stefan har börjat spela golf. 

Idag ska jag ju då inte åka till Lille P utan vara hemma? Titta på tv? Igår tittade jag på ståuppkomik på SVT Play, först med Petrina Solange och sedan med Messiah Hallberg. Gillade båda, men tyvärr har jag sett så himla många klipp från båda föreställningarna på Instagram så det kändes som att jag sett allt redan, om än inte i sin helhet. Funderade sedan på att beta av ett avsnitt av The Sinner men orkade inte utan gick och lade mig istället. Har börjat läsa-om Röde Orm och det är ju en fröjd som väntar en vid sängkanten. Börjar dessutom bli lite trött på Harry Ambroses haltande, kisande, grimaserande och att han inte verkar ha några som helst arbetsuppgifter utan kan helt fritt bara följa efter den här prins Carl Philip-look aliken dygnet runt? Aja, får väl se hur det utvecklas. 

Sportlov

Den här veckan är det sportlov, vilket inte betyder ett skit i min värld eftersom mina barn är vuxna. Heter det ens sportlov längre? I fikarummet förra veckan hörde jag några säga att det hette "februarilov" för att man inte sportar längre, och så började de prata om hur mycket sport som utövades på sportlovet när de själva var barn. Vad jag minns var det inte så mycket sportlovsaktiviteter när jag var liten, men det kan också bero på att jag växte upp på landet och allt som oftast befann mig långt bort från händelsernas centrum. Kan ju ha pågått väldiga arrangemang bakom min rygg så att säga, men som man inte var med på för att ens föräldrar inte kunde eller ville skjutsa. Minns i alla fall en gång på mellanstadiet som jag var delaktig, det var pingisturnering i skolan på sportlovet och jag vann. Fick ett par knallgula raggsockor i pris, var himla nöjd med dom för de var a. knallgula och med dåvarande klädsmak mycket fränare än grå  eller bruna som annars var standard, b. mycket varmare än de hemstickade som man annars sladdade runt i. Plus att det säkert var ett skrytvärde i dom, "de här vann jag i skolans pingisturnering på sportlovet...". Hehe. 

Detta sportlov/februarilov påverkar mig inte på annat sätt än att det inte är någon vanlig ridning. Har anmält mig till en dressyrkurs på torsdag, men annars är det teoriclinics. De enda jag ville gå på (tömkörning och longering) var dock på samma dag som dressyren, så det sket sig. 

En storm som hette Otto kom och gick, det skallrade rätt rejält i fönsterrutorna natten mellan fredag och lördag men annars blev vi inte drabbade. När jag var ute med hundarna på lördagsförmiddagen så såg jag  takplåtar på ett uthus som lossnat och flugit rakt in i vardagsrumsfönstret hos en avlägsen bekant, så det var ändå lite krut i Otto. 

På lördagseftermiddagen var vi på födelsedagskalas för Oliver som fyllde 11 år. I vanliga fall brukar jag ju baka tårta, men i år ville han ha en kööööbekaaauga så då fick det bli så. Svängde förbi och hämtade upp den på konditoriet, då hade de missat att spritsa "OLIVER 11 ÅR" på den men det skulle de göra medan jag väntade. Väntade och under tiden studerade jag interiören för vad annat kan man göra? Bakom disken fanns hyllor där det stod flaskor med likör och vin, samt cellofanpåsar med kex och skorpor och lite sånt där, plus - helt otippat - inklämt mellan likörflaskorna en rad med trepack padelbollar som slumpades bort för 69 kronor styck. Det finns kanske ett hittills okänt samband mellan padel och bakelser?

Avverkade kalaset på ett par timmar, åkte hem och blev sådär post-kalas-matt som man bara kan bli när  det gått lång tid sedan man ätit något vettigt eftersom man fortfarande är mätt för att man ätit tårta och druckit kaffe. Då blir åtminstone jag helt trött och håglös. Fick tvinga mig ut i köket och koka pasta och sno ihop någon sås som vi åt fastän vi egentligen inte var hungriga. Sen 

Igår vaknade jag med en känsla av att vara Helt Ledig. Ändå rätt gött. För även om jag gillade att vara hos Lille P så har det ju ändå funnits ett visst mått av uppbundenhet de dagarna, får väl försöka se det som att jag får något (ledighet) stället för att bli av med något. Gick ut med hundarna, eller bara Laban och Tage. Remus är visserligen pigg efter sin operation men det är ändå mindre än en vecka sedan så då känns det lite väl mastigt att ta ut honom på en jätterunda. Hilding fick stanna hemma och hålla honom sällskap och gå en minipromenad tillsammans med husse. 

Vädret var härligt, det var visserligen rätt kallt men solen sken och himlen var blå och när man gick i lä kunde man nästan inbilla sig att det var vår. Gick 12 raska kilometer, kom hem och sedan var det bara att bänka sig i tv-soffan och se på när de svenska skidskyttemedaljerna börja välla in. Där gick den eftermiddagen och sedan var det dags för de gamla vanliga söndagssysslorna i form av matlagning och brödbakning och lite annat smått och gott. 

Har sträckt mig i ryggen på något sätt, det gör inte direkt ont när jag står och går och inte när jag ligger stilla. Däremot när jag vänder mig eller reser mig och ska räta ut ryggen, djävlar vad det hugger till. Vet inte vad det beror på,  kanske för att Tage i lördags kom i full speed bakifrån och skulle hoppa på Laban och börja skojbrottas (han får såna ryck ibland) och det blev då världens ryck i kopplet, men det kan också bara vara universums sätt att informera om att jag har ett måndagsexemplar till kropp. Tycker att det är väl själva FAAN ändå, man tränar och står i och är präktig till tusen och ändå ska man dras med krämpor och smärtor och plågor som om man nästan hörde hemma på långvården. Gud vet hur det hade varit om jag INTE hade tränat, muttrade jag surt till min man igår efter att ha varit tvungen att resa mig i slow motion och räta ut ryggen centimeter för centimeter som om jag vore hundrafemtio år gammal. Sen tittade jag på Biggest Loser och blev något muntrare som man alltid blir när man inser att det finns dom som har det lite värre. Tycker dock att dom ändå har förvånansvärt LITE krämpor med tanke på hur otränade de är och förhållandevis hårt de kör? Eller åtminstone verkar det som att de tränar träna hårt och länge, fast det kanske är klippt så att det ska se ut som att de inte gör annat? Egentligen är ju hela programidén rätt osund, det är ju liksom inte realistiskt att förvänta sig att man ska gå ner 6-7 kilo per vecka även om det finns att ta av så att säga. Nu var det en som bara hade gått ner 1,4 kilo och då blev det genast besvikelse och bekymrade miner och man skulle "se över helheten för att se var det brister". Men går man ner 1 kilo i veckan blir det 52 kilo på ett år, det är ändå rätt mycket. Men det blir väl inte lika bra tv dårå. 

Nu väntar ännu en kämpig jobbvecka och den börjar - NU. 

Hello Love

Har läst-om Hello Love av Charlotta Cederlöf, det kan du också göra tycker jag. Detta är handlingen:

Året är 1984 och Helena Olsson arbetar med att sortera döda på pastorsexpeditionen. Hon tänker att det inte gärna kunde bli mycket värre. Men så får hon jobb på pappersbrukets internpostavdelning. Och det blir värre. Värre än någonsin. Helenas mamma föreslår att hon ska gå en kvällskurs i växtfärgning eller tyska. Men själv inser hon att det krävs något mer radikalt. Det är ju bara nio år kvar tills hon fyller trettio. Och då är det förmodligen för sent. Helena beslutar sig för att byta Gävle mot London. Ibland måste man helt enkelt resa bort för att kunna hitta hem...

Jag älskar den här boken, den är både rolig och ibland lite sorglig (men mest rolig) och för mig är igenkänningsfsktorn skyhög. Läser-om den cirka en gång per år och tröttnar aldrig. Den får fem pint av fem möjliga.