Gubbstatusen

Gubbstatus!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Igår hade jag en viktig dag på jobbet, och mitt i min mentala uppladdning ringde min man för att berätta att det vällde upp vatten ur marken på gårdsplanen. Det var tyvärr inte en nyupptäckt artesisk brunn eller ett religiöst underverk, utan ett hål på vattenledningen in till vårt hus. Det är ju inte information man någonsin vill ha, kunde jag känna där, för det tog en hel del fokus från mitt viktiga (det gick bra  med det ändå), men livet står ju alltid redo att dela ut örfilar när man minst av allt väntar sig det. 

Min man ringde kommunen så de stängde av vattnet in till vår fastighet. Vi har kommunalt vatten, men såklart var det inte hål på kommunens rör utan på vårt, och sånt får man ombesörja bäst man kan. Det är väldigt sällan jag saknar att bo i lägenhet, men igår hade jag kunnat flytta in i en miljonprogramsetta på stående fot för var hittar man någon som kan rycka ut och gräva fram ett läckande vattenledningsrör bara sådär? Känns som att alla firmor är uppbokade i månader, men lyckligtvis jobbar min man på en firma med stort kontaktnät av hantverkare så han ringde sin chef som drog i lite trådar här och där, och vips var två gubbar med grävskopa på väg. Praise min man och hans chef samt de två gubbarna med grävskopa. När jag kom hem på eftermiddagen så var hela gårdsplanen uppgrävd och vattenledningen blottad. Problemet var bara att det inte gick att se var hålet på ledningen var eftersom vattnet var avstängt. Kommunen hade sagt att "det kan dom sätta på igen sen när dom är klara" medan "dom", a k a grävmaskinsgubbarna, sa att dels fick de inte lov att göra det "om man ska gå efter kommunens regler" och dels behövde man ett särskilt verktyg för att kunna sätta på, och det hade bara deras chef tillgång till och han svarade inte i telefon, i alla fall inte just där och då. Gubbarna stod i gropen och ringde samtal på samtal, men det var väl bara att vänta på att någon skulle höra av sig. Det orkade jag inte göra, så jag gick ut med hundarna istället, och när jag kom hem så hade gubbarna åkt men ringt efter "någon som var lite kunnigare inom VVS" som skulle komma och laga och gräva igen jättehålet Allan. 

Det blir väl inte förrän imorgon då, sa jag missmodigt till min man, för klockan var typ halv sex på kvällen och inte vet jag vad grävmaskinsgubbar och VVS-kunnigare har för arbetstider, men det kändes inte direkt som att det fanns en jourhavande sådan på vänt, redo att rycka in närhelst det behövdes. Min man hade varit påpasslig och tappat upp allt vatten som stod kvar i systemet innan det stängdes av, plus att vi  altid har 100 liter dricksvatten på dunk in case of emergency. Utöver det två fulla IBC-tankar med regnvatten som man kan använda till att tvätta av sig och spola i toaletten med, så det gick ju ingen större nöd på oss annat än att det var bökigt. 

Men! Vid sjutiden på kvällen dök det upp en flink kille med det rätta verktyget och innan jag hade hunnit blinka så hade han satt på vattnet, identifierat och lagat  hålet i röret, samt skyfflat igen hålet i marken (det senare tog väl i och för sig lite längre tid än en blinkning, men imponerande ändå). Sen skulle han vidare och göra ett annat jobb, så det finns tydligen någon slags jourhavande eller i alla fall med flexibla arbetstider. Det är kul när det är mycket att göra! hojtade han entusiastiskt när jag uttryckte någon slags deltagande känsla kring hans arbetsbörda. Själv var jag slut i anden. Vattnet som kom ur kranen var fullt av rost och partiklar som täppte igen alla silar i alla kranar, så vi hade lite amatör-VVS-arbete att göra inne innan jag äntligen, praise the Lord, min man, hans chef. grävmaskinsgubbarna och den flinke VVS-kunnigare, kunde ställa mig i duschen och låta det kommunala vattnet strila över min svettiga lekamen. Så här i efterhand kan jag känna detta: vilken tur ändå att det hände precis när min man skulle åka till jobbet och inte fem minuter senare för då hade den  oupptäckta artesiska brunnen fått stå och flöda i många timmar och ställa till med Gud vet vad för elände. Också tur att det hände NU och inte på vintern, för då hade det väl inte varit lika enkelt att gräva upp och åtgärda. Och såklart att det fanns en firma som kunde rycka ut snabbt och lätt. Det var mycket som inte var dåligt, som Jan Brink skulle ha sagt och som jag också sa igår. En gång för många år sen drog jag med min man på ett kval till ett unghästchampionat i dressyr och då hamnade vi bredvid Jan Brink på läktaren. Han (Jan Brink) var där för att titta på en av sina elever (fattade jag det som i alla fall), och elevens häst var minst sagt skärrad, skyggade för allt som fanns att skygga för och var allmänt spänd och spattig. Men Jan tyckte att det ändå fanns kvalitéer, och då fällde han denna oneliner som vi (jag och min man) sedan dess använder friskt i alla möjliga sammanhang, Så också igår. 

Jamen nu återstår bara att invänta och betala en gissningsvis rätt så saftig räkning för detta äventyr, men något ska man ju lägga sina surt förvärvade slantar på. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag. 

Till stallet istället, v 34 2022, pt1

Igår stod det UTERITT på schemat. Det ska man ha varje termin för att hästarna ska få göra något annat än bara harva omkring i ridhuset. Vi var väl rätt så måttligt sugna, för ridvägarna runt stallet är ju, som jag säkert redan nämnt 100 gånger, rätt begränsade. Eller i alla fall det som man hinner med på en timme. Det är två varv på en slinga där det är mer eller mindre förutbestämt var man kan/ska trava och galoppera och efter att ha ridit i samma stall sedan 90-talet så finns det inte en centimeter av nämnda slinga som man inte kan utan och innan. Sen är det en fin slinga i lummig lövskog och igår var det fantastiskt att rida för det var exakt lagom varmt men nästan inga flygfän. I vanliga fall är det otroligt mycket flugor, bromsar, myggor och knott som förtar rätt mycket av "åh vad härligt att rida ut i skogen"-upplevelsen, men igår höll de sig på behörigt avstånd. Däremot var det torrt och dammade som vi var i Vilda Västern. 

Var lite spänd på hur Jättinnan skulle reagera på att komma ut i skogen. Hon har ju hittills varit stencool med exakt allt, men man vet ju inte (tänkte jag innan lektionen). Hon kanske är en sån som blir VILD när hon kommer ut i skog och mark? Vi har en sån häst i stallet. Får han gå först är det inga problem, men sätter man in honom i ledet och rider ut i skogen så blir han helt crazy och bockar och försöker sticka och håller på. Jag red en gång bakom honom och kunde konstatera att bakhovarna var välkratsade, för det var i princip det enda jag såg. 
För att ta sig till skogen måste man rida över en träbro som går över en kanal, och jag har sett mer än en ny häst betrakta både den samt lystra till ljudet av tio gånger fyra hästhovar som dundrar över nämnda bro med yttersta skepsis. Men Jättinnan tittade varken åt höger eller vänster utan bara lunkade över utan att röra en min. Och (såklart) var hon gudasnäll även på uteritten även om hon eventuellt låg på lite i galoppen. Men stället vi galopperar på är en lång rak stig där man galopperar på ett långt led eftersom man inte får plats att rida två i bredd, så det kunde liksom inte hända så mycket mer än att hon hann ifatt hästen framför. 

Och praise the Lord eller åtminstone Compeed, för röven höll för ridning. Det var faktiskt en riktigt, riktigt härlig tur. Se bara: 

Sen var det mindre härligt, för hästarna har fått en ny hage som är SVINLÅNGT från stallet. Jättinnan skulle stå inne över natten som sällskap åt en häst som är skadad, så jag trodde att jag skulle kunna komma undan med att kvällsfodra och sedan kunna smita hem i någorlunda tid, men då var det hästar kvar i stallet från tidigare lektion så det var bara att trä på Älgen grimman och knata med de andra. Fast visst är det mysigt att de får gå ute i hagar och beta gräs på nätterna istället för att stå i stallet. Kom hem 21.45, duschade och gick och lade mig men såklart kunde jag inte somna. Att vakna till väckarklockan och vara halvdöd pga i bästa fall 4-5 timmars lågkvalitativ sömn är mitt tisdagsöde, men det får det vara värt eftersom jag älskar min sena måndagsgrupp. 

Lite nutidsskvaller

 Här kommer lite (minimalt) med nutidsskvaller.

Måndag

Upptäckte ett ridsår när jag kom hem i fredags. Eller, jag kände såklart av det även när jag red, men trodde att det bara kanske råkat hamna lite spån eller så innanför byxorna, bytte ju om i stallet (för att vara korrekt: på toaletten, så ingen tror att jag stod i stallgången och svidade om), men när jag kom hem och ställde mig i duschen så noterade jag med smärtsam tydlighet att jag var hudlös på en bit av högra skinkan. Så djävla ovärdigt om ni frågar mig. Samt smärtsamt. Har försökt behandla det (såret) varsamt och vänligt hela helgen med luftig klädsel och baddning med potatismjöl och andra huskurer, men det ville sig inte så igår kväll tvättade jag av det med sprit (aj! Aj! AJ!) och tryckte dit ett Compeed så att jag överlever en dag med röven på en kontorsstol. 

Vad hände i helgen? I lördags regnade det! Halleluja! Drog på mig en jacka! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på långpromenad med hundarna. Det visade sig efter ungefär halva tiden att jackan var en klar överloppsgärning som jag fick bära hängande över ena armen resten av promenaden. Hatar att bära saker när jag är ute och går men det var att välja på det och att koka bort. Enligt SMHI-appen var det gul varning för "mycket höga regnmängder", men hos oss kom bara en lättare skur. Något måste det i alla fall ha gjort med väderleken för i går morse vaknade jag strax innan 06.00 av att jag frös! för första gången sen jag vet inte när, och då var det bara 10 grader ute. Gav hundarna mat, gick ut en snabbis med dom och försökte sedan somna om men det gick inte så jag låg och läste någon timme och gick sedan upp. Tog på mig långbyxor! för första gången sen jag vet inte när och gav mig ut på promenad. Det var såklart också en överloppsgärning för de där 10 graderna ökade till det dubbla i en grisblinkning. Gick i bokskogen där det var skuggigt och behagligt, så det var egentligen bara biten mellan bokskogen och hem som var jobbig. 

Det var loppis i grannbyn så efter lunch åkte vi dit. Hittade ett vägghängt hörnskåp som var så litet att flera personer som såg mig bära omkring på det frågade om det var ett brödskrin. 50 spänn, som hittat. Ska hänga det i mitt Flickrum™. Hittade också en bok om svensk hästsport genom tiderna som jag fick för en tia. Den var utgiven 1959 så det har väl hänt en del sen dess, men det var ändå inte så lite nostalgi att läsa om de där gamla halvblodshingstarna (Jovial, Eros, Polarstern, Immer, Lansiär, Ceylon, etc) som man framför allt minns från namnskyltar i stall från förr, samt om welsh mountainhingsten Criban Daniel som användes i den svenska russaveln när man hade problem med inavel. MED MERA. Hade en härlig lässtund där på eftermiddagen när den stora efter-loppis-tröttheten slog till som den alltid gör. Sen masade jag mig ut i köket och bakade bröd och lagade mat och så tittade vi klart på Keep breathing på Netflix, en serie som vi båda irriterat oss gruvligt på (men vi var ändå tvungna att se hur de skulle få ihop det på slutet) och inte kommer att sakna.

((( !!!   SPOILER ALERT   !!!   )))

Den handlar om en tjej som till varje pris skulle med ett flyg och lyckades tigga sig till skjuts av två karlar som hade ett privat flygplan som givetvis störtade ner i en sjö och båda karlarna dog men tjejen överlevde och lyckades ta sig upp på en strand långt ute i ödemarken. Gravid är hon säkert också, sa jag tvärsäkert eftersom en scen visade hur tjejen höll sig för magen lite sådär beskyddande, och jodå, visst var hon det. Det visade sig också att tjejen hade ett i sanning komplicerat känslomässigt register, övergiven av sin bipolära mamma som barn, trassligt förhållande till sin pappa som stannade kvar, därför kunde hon såklart inte ha en fungerande relation med någon, vilket var en helt onaturligt kärleksfull och förstående kollega som fortsatte att vara kärleksfull och förstående trots att hon mest snäste och avspisade honom och var allmänt otillgänglig, varför skulle någon ens vilja ha ett förhållande med en sån djävla strulputta? muttrade jag. Detta visades i minst sagt underliga flashbacks varvat med när tjejen, född och uppvuxen i NYC, skulle försöka överleva där i skogen vid sjön långt ute i ingenstans. Hon hade inga som helst problem med att simma ut till det störtade planet, hitta det (bara en sån sak), dyka ner och hämta upp väskor och grejer som kunde vara bra att ha i ett överlevnadsperspektiv. Hennes lungor måste ju vara något av en världssensation, för hon kunde minsann hålla andan helt orimligt länge. Det visad sig att karlarna smugglade Oxycodone och pengar, men fiffig som hon var så använde hon pengarna som fnöske när hon gjorde upp eld med hjälp av ett par glasögon och solens strålar, och tabletterna hällde hon ut och använde till att samla vatten i. Hon var otroligt redig och kokade vattnet, det tror jag inte någon hade gjort i det läget (vattnet i sjön var kristallklart) men i en flashback fick man se hur barnmorskan förmanade henne vad man skulle undvika att äta och dricka när man var gravid, så för henne var det prio ett fastän hon inte ens var säker på att hon ville ha det där barnet. Man såg henne aldrig någonsin samla ved, däremot lyckades hon på ingen tid alls gräva en grav till en av karlarna som hade överlevt såpass länge att han hade tagit sig i land, men sedan dött (den andra karln dog ombord på planet). Jag har aldrig grävt en grav till en människa, men jag föreställer mig att det är ganska jobbigt och jag föreställer mig att gräva en grav till en människa är i det närmaste OMÖJLIGT om man inte har en spade, och det hade inte den här tjejen. Sånt retar jag mig på. Jaha, men sen såsade hon omkring i skogen i närmare en vecka, åt i princip bara en handfull bär på hela tiden, ramlade och skadade sig och var tvungen att tillverka en krycka av en gren. Hela tiden talade människor till henne, hennes mamma, hennes pappa, den döda karlen på stranden, killen/kollegan som var pappa till barnet, etc, och det var otroligt rörigt och svårt att veta vad som var fantasier och vad som var flashbacks. Sen kom hon efter tusen besvär fram till en flod, hittade en stock att flyta med och gjorde det hur länge som helst och slog inte ihjäl sig trots rätt strida strömmar och stora stenar, sedan  fick man plötsligt se hur hon födde barn (med den kärleksfulla killen vid sin sida) och så blev hon hittad av två fiskare som gjorde hjärt-och lungräddning (men tryckte väldigt långt ner, snarare i höjd med naveln än på bröstbenet) och så trodde man att hon kanske var död för hon var typ blåblek i ansiktet men plötsligt så hostade hon ur sig lite vatten och så började eftertexterna rulla. THE END. Den här serien kom upp som en av de mest tittade på Netflix, men det var rätt bortkastad tid om ni frågar mig. 

Parmiddagen

Har läst Parmiddagen av Martin Österdahl, den handlar om detta:

Det är tidig nyårsdagsmorgon när Nackapolisen möts av en makaber syn i ett av de ståtligare hemmen. I botten av den uttömda och vinterstängda poolen ligger två nakna, förvridna kroppar.

Kvällen innan har ett förälskat tonårspar planerat att låta sina föräldrar träffas för första gången. Lisa Kjellvander älskar sin enda dotter Ebba över allt annat och ställer upp på sin dotters önskan om en gemensam nyårsmiddag, trots att det är kris på jobbet och äktenskapet skaver. När sällskapet väl samlats försvinner illusionerna om en lyckad kväll. Runt det dukade bordet väcks minnet av en gammal oförrätt till liv och snart skenar händelserna mot det oåterkalleliga slutet.

NJAA, kände väl jag för den här berättelsen. Räknade rätt snabbt ut hur allt i stora drag hängde ihop och även om det är kul att känna sig smart så är det mindre kul med förutsägbara handlingar. Gillade dessutom ingen av karaktärerna. Den här boken får två nyårsklockor av fem möjliga.

Tvära kast

Har läst Tvära kast av Marianne Lindberg de Geer:

Marianne Lindberg De Geer är en ivrig läsare av dagböcker. Det mesta hon fick tag i var oftast skrivet av manliga författare, i och för sig intressanta, men detta faktum inspirerade henne att ge sig i kast med en egen.
Hur skulle hennes anteckningar, som påbörjades den 10 januari 2020, skilja sig i innehåll och fokus från männens?
Det hon inte visste när hon började skriva var att fonden till boken skulle komma att bli den värsta pandemin sedan spanska sjukan 1918.
I samklang med sitt bildkonstnärskap försöker Lindberg De Geer i Tvära kast orientera sig i samtidens flöden, såväl i det privata som i den kulturella sfären, och väjer inte för att i skarpa ordalag klä funderingarna och reaktionerna i text.

Jag måste erkänna att jag hittills faktiskt inte har vetat så mycket om Marianne Lindberg De Geer annat än att hon har varit ihop med Björn Afzelius och är gift med Carl Johan De Geer och det är ju rätt så deppigt att man bara känner till en kvinna som ett bihang till en man. Kan förvisso inte jättemycket om några samtida konst/kulturpersonligheter, men från och med nu tror jag att jag ska börja beskriva Carl Johan De Geer som "han som är gift med Marianne Lindberg De Geer" istället för "han som skrev kuken på svenska flaggan och var med i Tårtan", för att det ska bli lite rättvist. 

Hur som helst. Anledningen till att jag valde den här boken trots avsaknad av kulturellt kapital var att det visade sig att min mamma, som tydligen regelbundet spelar boule med Mariannes bror, hade läst Utan hänsyn och tyckt att den var riktigt bra. Det var kö på den på bibblan men så hittade jag den här istället. Och jag tyckte den var riktigt bra! Jag ska väl erkänna att jag inte riktigt hängde med i vem exakt alla personer var, för jag är ju inte så kulturellt bevandrad dårå, men jag gillade sättet hon skriver. Tycker också det var en lysande skildring av pandemin ur ett perspektiv som jag aldrig riktigt behövt förhålla mig till (var ju otroligt lite i karantän) och en härlig blandning av högt och lågt, dödsångest och fotbollsresultat om vartannat. Den här boken får fyra kaniner av fem möjliga.