Än klämtar klockan

Har läst Än klämtar klockan av Susanne Fellbrink, som handlar om detta:

Showartisten Cilla har en tuff höst bakom sig. Med löften och smicker har en omtalad skivbolagsdirektör lyckats få med henne i en av landets största dokusåpor, Stjärnfabriken, där talangfulla människor slåss om en musikkarriär inför miljonpublik. Men tv-inspelningen blev inte alls vad Cilla hade tänkt sig.

Nu är det nyårsafton, och snart ska klockorna ringa. På Hotell Södra Berget i Sundsvall förbereder sig Cilla och hennes showgrupp inför kvällens föreställning. Men det Cilla inte vet är att produktionsgänget från Stjärnfabriken också har checkat in för en kickoff.

Samtidigt som en snöstorm väller in över staden försvinner gäster på det stora hotellet, en efter en. Går det en mördare lös mitt i allt nyårsfirande?

Jag har ju gillat de tidigare böckerna i samma serie, men den här kändes lite...urvattnad? Det där konceptet "instängda någonstans där en person måste vara mördaren" känns väl ändå lite väl gjort om ni frågar mig. Tycker också att folk var onaturligt lugna och sakliga som både kunde skämta och äta och nästan flirta istället för att gripas av panik, som jag ändå tror många skulle göra i en situation som ovanstående. Det mediala inslaget kändes också lite som en nödlösning, tycker jag, och jag tycker också att polisen köpte det lite väl lättvindigt istället för att ifrågasätta varför just Cilla alltid råkar sitta inne med information om både det ena och det andra utan att hon på något sätt blir misstänkt för att på något sätt vara inblandad, som man ju tycker att hon i första hand skulle bli. 

Men annars är det väl bra med Cilla, hon kämpar på med sina uppdrag, sitt äktenskap och sin stundtals vacklande självkänsla. Den här boken får tre nyårsklockor av fem möjliga. 

Jadis enters the scene

 Jadis enters the scene

HLR

Igår hade vi hjärt- och lungräddningsutbildning på jobbet. Det var nog sisådär en åtta år sedan senast, men det hade inte skett så mycket uppdateringar utan det är fortfarande trettio-två-mitt-på som gäller. Skillnaden den här gången var att utbildaren var lite mer inne på att lajva riktiga situationer, så vi skulle göra hjärtkompressioner och inblåsningar och samtidigt låtsas att vi pratade med SOS Alarm (i en pappskiva med smartphonetryck) lika länge som det ungefär skulle ta för en ambulans att ta sig till jobbet under normala omständigheter. Jamen det var väl en bra övning. Var ju i och för sig lite svårt att svara på frågan om den livlöse hade några synliga skador när det rörde sig om en torso i gummi, men här fick man ju använda sin fantasi. 

Tyckte övningen gick svinbra för mig. Disclaimer först här dårå: Jag fattar absolut att det är en jättejätteskillnad på att göra HLR på en riktig person i ett skarpt läge och att göra det på en docka under kontrollerade omständigheter där ingenting man gör eller inte gör kan få några som helst konsekvenser. Men här kommer lite skryt: Jag ser verkligen inte mig själv som särskilt vältränad. En gång i tiden, absolut men numera är jag not half the vältränade människa I used to be. Men när det kom till att göra hjärtkompressioner var jag fan i mig outstanding. ALLA mina kollegor började flåsa och svettas och bli röda i ansiktet efter bara ett par minuter, men jag var fan i mig helt OBERÖRD och inte det minsta andfådd efter att ha hållit på i åtskilliga minuter (och åter, jag fattar att det är avsevärt mycket jobbigare att göra det på en människa än på en gummidocka) till rytmen av The Imperial March (andra bra låtar som tydligen funkar att hjälpa en att hålla en bra hjärt- och lungräddningsrytm är Staying Alive med BeeGees, Another One Bites The Dust med Queen eller den gamla hederliga Här kommer Pippi Långstrump). Och nog tog jag i så mycket som man skulle, för det klickar ju till i dockan när man kommit tillräckligt långt ner, plus att jag idag har ett blåmärke på den handen som låg underst så jag har då inte sparat på krutet. Jag fattar det inte själv, för som sagt, jag ÄR inte vältränad och flera av mina kollegor som var med är såna som tränar och dessutom betydligt yngre än jag. Var tvungen att låtsas hålla med när kollegor pustade och sa att det där var minsann jobbigt, för man vill ju inte verka skrytsam, men faktum är att det kändes som att jag skulle kunna hålla på i timmar. Antingen har jag avsevärt bättre kondition än vad jag tror (men det känns inte så sannolikt), eller så hittade jag bara någon form av extremt energibesparande teknik (mer troligt). Eller så är det någon form av dold superkraft, vilket ligger rätt långt bort på sannolikhetsskalan men i alla fall är en rolig tanke. Fjärde alternativet är att alla mina kollegor är riktiga RAS, och det är också en rolig tanke eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen. 

Vem är vem i mytologin?

 En liten namnförklaring: 

Till stallet istället, v 12 2022, pt...1?

Kom aldrig iväg till stallet i fredags p g a jobb, jobb och åter jobb. Jag hade nästan lite glömt att mars är dödens jobbmånad, för jag har numera en tjänst som inte ska innebära det. Men det visste tydligen inte universum om.  Hade att välja mellan att stanna kvar och göra färdigt, eller att jobba antingen lördag eller söndag för att få färdigt grejer som var tvungna att vara klara till måndagen. Valde att stanna kvar för jag  ändå var inne i ett flow som jag kände skulle bli svårt att jobba upp igen på, låt oss säga, söndagen. Men då blev det alltså ingen ridning. Vi får väl se hur det blir denna vecka. 

Men igår blev det i alla fall av! Även om det är segt att komma iväg så sent på kvällen känns det ju alltid värt det när man väl är där. Vi red en evighetsövning som var så här: Trav och tiometersvolter på ena långsidan, galoppfattning EXAKT vid M, galoppera till B, övergång till trav EXAKT vid B, trava till F, övergång till skritt EXAKT vid F, skritta kortsidan, igångsättning till trav och så trava långsidan med tiometersvolter på valfria ställen, galoppfattning vid M, osv. 

Måste säga att jag tycker Köttbullen jobbade på riktigt bra. Det gjorde nog nytta det där att du sa åt henne på skarpen förra veckan, tyckte ridlärare I. Jag är dock inte helt övertygad om det, för jag anser inte att Köttbullen är en sån som tar åt sig korrigeringar speciellt lätt, utan snarare att hon är en sån som testar gränserna i princip heeeeeela tiden. Men igår hade hon en bra dag, eller vad det nu var, och övningen flöt på. Formen var fin! Galoppfattningarna satt där de skulle! Övergångarna blev riktigt balanserade och fina! Lite kämpigare i högervarvet såklart, men det vore ju konstigt annars, men vänstervarvet var to die for. Det här var en övning som hade varit i stort sett o-m-ö-j-l-i-g för, låt oss säga ett år sen, på den tiden när galoppfattningar var ett stort projekt. Nu: galoppfattning vid bokstav. Ett litet steg för människan, ett stort steg för Köttbullen. 

Proudly presenting: The pallsoffa

Ja, jag får såklart varna känsliga tittare för att det fortfarande är STÖK deluxe, men efter sju sorger och åtta bedrövelser så blev hälften av pallarna kapade 3 centimeter så att slutresultatet gick att klämma in som planerat var. Orkade ej måla pallarna sådär Pinterest-shabby chic-vita utan tog helt enkelt och draperade hela den fula härligheten bakom ett stycke 70-talsgardin som jag spikade fast på ovansidan av pallarna, och sedär vad allting blev färgglatt och...eh, ja, färgglatt. Du har ju gått helt bananas inredningsmässigt, sa min man i en ton som inte på något sätt var full av beundran, men jag gillar färg och har extremt svårt för "ljust och fräsch"-stilen. Och en soffa är det, och det bästa av allt är ju att den passade mellan två IVAR-gavlar så man slapp såga sönder ännu mer.

Är inte 100 % övertygad om att jag gillar utseendet på dynorna, eller rättare sagt passar de väl sisådär ihop med resten av rummet, men de var billiga och det går ju att dra något påslakansaktigt över dom, tänker jag. Ska också komplettera med fler kuddar eftersom det är ett måste för slappande på hög nivå. Nu ska jag kolla på landskamp i handboll, sänds endast på polsk tv med polska kommentatorer men det funkar förvånansvärt bra. Over & out! 

Post Mårten

 Post Mårten Gås, pre Jadis.