Hurra, Sverige-Nordmakedonien 32-20!

Ja, men det här kändes väl som en ganska SMUTT inledning av Sverige i VM. Började till och med skriva inlägget innan matchen var slut för när 50 minuter hade spelats, Sverige ledde med 8 och Nordmakedonien gjorde omkring en babiljard tekniska fel kändes det ganska avgjort även om det är livsfarligt att jinxa i handboll. Kommer aldrig så länge jag lever att glömma när Sverige ledde med 10 över Polen och ändå förlorade matchen. Fy farao vad bittert det var. Men då var då och nu är nu och det var kul att se detta unga och relativt oprövade svenska landslaget sköta sig med bravur. Man blir ju ändå lite orolig när 75 % av laget ser ut att nyss ha lämnat mellanstadiet och man undrar om de verkligen får vara ute så sent? Men Gud vad bra de var. Mycket vilja och djävlaranamma. Mer sånt tack! 

Snödepression, bibblan och handbolls-VM

 Jaha, så var det slut på den goa skånska vintern med plusgrader och barmark, istället vräkte det ner ett par decimeter tung blötsnö under gårdagen. Puttrade hem i knappt 60 km/h på motorvägen men det gjorde alla andra också så det kändes ändå okej. Gillar inte att köra i snöstorm, men det är ju när folk inte kan ta det lugnt utan till varje pris ska hetsa och göra vansinnesomkörningar som det blir riktigt obehagligt. 

Nu har det utlovats först sträng kyla (buu) men sedan plusgrader (hurra) och regn nästa vecka. Längtar redan till nästa vecka, kan jag väl säga. Hade redan bestämt att jag skulle jobba hemma idag, så jag slapp i alla fall att ge mig ut och skotta fram bilen under snötäcket. Det får jag göra i eftermiddag för då ska jag på ett möte på brukshundklubben, men den tiden den sorgen. 
När det är blåst och minusgrader så märker man hur dragigt vårt hus är. Ser det normalt inte som ett större problem för jag är inte särskilt frusen av mig och dessutom har sotaren sagt att om man har självdragsprincip som enda ventilation så ska det inte vara för tätt för då blir luftväxlingen otillräcklig. Utöver det så är jag uppvuxen i ett hus som snarare var att betrakta som vindens boning och varje gång man klagade på att man frös så blev man itutad att det minsann bara var hälsosamt och att människor med centralvärme var veklingar som var dömda att förtvina och gå under i allehanda jordiska plågor och det har väl till viss mån präglat mig. Så nu har jag tänt i kaminen och lindat in mig i raggsockor och palestinaschal för en arbetsdag i soffan medan vinden viner om öronen (ok, kanske lite överdrivet).  

Nu har i alla fall bibblan öppnat igen! Dock inte här i byn, så igår fick jag maila och fråga hur jag skulle få tag på alla mina bokreservationer. Häromdagen så rasslade det nämligen till och jag fick inte mindre än fem sms om böcker som väntade mig. Mmm. Jaha, men då fick jag till svar att man ska ringa till bibblan och komma överens om en tid när man ska komma och hämta sina böcker på någon av de tre dagar som de har öppet under väldigt begränsade tider. Idag är en sådan dag, men då råkade jag ju ha bokat in mitt möte på brukshundklubben samtidigt som de öppnar och jag vet inte riktigt hur lång tid det tar och de har bara öppet en och en halv timme, så jag får väl vänta till måndag då. TYPISKT.   

Men idag börjar i alla fall handbolls-VM! Eller, det har ju redan börjat, men idag är det Sveriges första match. Det är väl det enda som är bra med januari, att det alltid finns ett VM eller EM i det som enligt mig är världens roligaste (boll)sport. Det hjälper en verkligen att harva sig genom oxveckorna, särskilt om det går bra för Sverige.  

Ratcatching

Vi har en råttfälla under trappan till hönshuset. Inte en slagfälla utan en sån där bur som fångar bytet levande. Det ska också nämnas att trappan till hönshuset (som är en del av en trappa till ett monteringsfärdigt trädäck som min dotter och hennes f d man köpte till sitt f d  hus och där några bitar så att säga blev över och man kan väl säga som så att i den här familjen tar vi tillvara på de gratisresurser som uppenbarar sig) är som två trälådor som är staplade på varandra, lyfter man av översta trappsteget så har man ett utrymme som är perfekt för att ställa en råttfälla i. Jag bryr mig inte så mycket om möss (förutom när de äter upp mina sådder, då är det KRIG), men råttor tycker jag är att passera gränsen för vad som är okej att ha i sin närmaste omgivning, därav fällan. Vill dock inte ha slagfällor p g a att jag är övertygad om att det bara skulle vara en tidsfråga innan någon av hundarna kommer ylande med den om nosen eller tassen. Eller någon av hönsen. Eller någon av grannarnas katter. 

Tanken med levandefällor är väl att man ska släppa ut fångsten "någon annanstans" och det ska väl vara mer humant (konstigt ord i sammanhanget, animalt är kanske bättre?) än att en slagfälla ska slå ihjäl dom på fläcken, men det är faktiskt väldigt stressande för djur att bli fångade i levandefällor och det finns också ett regelverk kring hur detta ska skötas. En fångstfälla avsedd för råttor ska vittjas minst både morgon och kväll, och en som är avsedd för möss minst var femte timme, det har Naturvårdsverket bestämt. Fast jag har svårt att se hur efterlevnaden av denna regel skulle gå till? Nu tycker jag verkligen inte att man har rätt att vara djurplågare bara för att man bekämpar skadedjur (skulle till exempel aldrig drömma om att lägga levande mördarsniglar i salt som vissa tydligen gör, även skadedjur förtjänar en snabb och smärtfri död), men jag måste erkänna att när det kommer till fångst av möss och råttor är jag en syndare av rang. Vi har fångstfällor för möss vid vaktelburarna men inte fan är jag där var femte timme och glor, so sue me. Vaktelburarna står i en liten inhägnad och dit har inte hundarna tillträde eftersom de ser vaktlarna som potentiella snacks. Däremot kan jag säga att området runt hönshuset och hönsgården är nogsamt bevakad, hundarna markerar direkt om det finns något av intresse.   

Det gjorde de igår, och då satt det minsann en råtta i fällan under trappan och glodde. Det är ju annars rätt svårt att få råttor att gå i fällor för de är så smarta, råttorna alltså. Vi har bara lyckats med det en gång innan, och vi misstänker att det var samma råtta som råkade bli instängd i komposten någon gång i höstas. Vi har ju hushållskomposter som ska vara skadedjurssäkra, jag har haft varmkompost i en herrans massa år av mitt liv och aldrig haft problem med vare sig möss eller råttor i eller omkring dom, men plötsligt upptäckte vi att "något" hade grävt omkring bland avfallet. Vi misstänkte då att "någon" hade gnagt hål på bottenplattan och tagit sig in, men att tömma en kompost gör man inte lättvindigt så vi avvaktade ett bra tag men efter många om och men så lyfte vi av ovandelen, grävde ur innehållet och ut slank till slut en något medtagen råtta som hundarna misslyckades med att fånga för den smet ut genom spjälorna i staketet och vi var inte snabba nog med att få upp grinden. 

Det var inte hål någonstans, så teorin är att locket inte har legat på ordentligt så den har kommit in uppifrån och sedan inte kunnat ta sig ut. Jag är sanningen att säga rätt slarvig med att sätta dit locket ordentligt. Eller VAR. Nu skruvar jag fast det minutiöst för det var lite skräckfilmsbetonat att öppna komposten och se hur nya gångar grävts och att ens äggskal och äppelskruttar blivit omkringflyttade av någon osynlig varelse (som eventuellt också skulle kunna komma farande upp från kompostens innandöme och flyga mig i strupen?). 
Råttan försvann som sagt till hundarnas stora besvikelse, men senare samma dag visade de ett enormt intresse för hönshustrappan och då satt det plötsligt en medtagen råtta i den fälla som stått gillrad där i månader utan att fånga något. Kan ju inte svära på att det var The Råtta (jag vet ju att ser man en så finns det åtskilligt fler), men vi intalade oss det och att den också var sjuk eller försvagad på något sätt och därför inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk, eftersom det som sagt inte hör till vanligheterna att råttor går i fällor bara sådär. 

Men igår var det alltså dags igen och då blev det FEZT. Tyckte hundarna alltså. Eller i alla fall Tage och Remus. Hilding är mer en supporterklubb som står utanför händelsernas centrum och skäller utan att riktigt fatta vad som händer. Tage och Remus är däremot två välslipade mördarmaskiner och det tog väl cirka en halv sekund från det att buren öppnades tills råttan var en ex-råtta. Sedan hjälptes alla tre åt att slita den i stycken och sedan fick jag samla ihop resterna och slänga. MYZ. Not, men hellre det än att de ska äta upp den. Vet dock inte om färsk råtta är sådär jättegott, för i såna fall hade jag nog inte haft en chans. Finns väl inget som är så snabbt som en hund som sväljer något den verkligen vill ha (till exempel en matig klump med kattbajs)? 

I alla fall, en råtta mindre i världen, kampen går vidare.  

Säg att du är min

Har läst Säg att du är min av Elisabeth Norebäck, och det tycker jag att du också kan göra. Den handlar om detta:

Om din ettåring försvann, skulle du känna igen hennes tjugo år senare?
Alla tror att hon är död.
Du vet att hon lever.
Någon gör allt för att dölja sanningen.

För många år sedan försvann Stellas dotter från stranden under en semesterresa. Efter ett intensivt sökande lades polisutredningen ned. Det antogs att flickan förts iväg av strömmarna och drunknat. Hon dödförklarades.

Tjugoett år senare har Stella gått vidare med sitt liv. Hon arbetar som psykoterapeut, är gift med Henrik och tillsammans har de en son, Milo.
När en ung kvinna kommer till hennes mottagning drabbas Stella av en svår panikattack. Hon är övertygad om att kvinnan är hennes döda dotter, Alice.

Mötet innebär början på en farlig resa genom det förflutna. Stella måste till varje pris ta reda på vad som egentligen hände med Alice. Hon blir besatt av sin nya patient, agerar alltmer desperat och påstår att någon vill döda henne.
Men då ingen tror på henne börjar Stella tvivla på sitt mentala tillstånd; är hon paranoid eller ska hon våga lita på sin instinkt?

Det här var sträckläsning från första sidan till sista. Spännande, välskriven och intressant även om 

( !!! SPOILER ALERT !!!) 

det kanske börjar kännas lite, lite uttjatat med Münchausen by proxy, hur vanligt är det egentligen? Det är en fascinerande (missförstå mig rätt) åkomma som jag förstår att man vill skriva om, men...ja, nu är det många. Jag hade också lite svårt att få ihop logistiken, det kändes som att alla körde kors och tvärs och hit och dit mellan Stockholm och Borlänge och Västervik och Norrköping och Gud vet vart på nästan ingen tid alls. Det kändes också lite, lite orimligt att Kerstin skulle kunna vara på alla ställen nästan samtidigt och att alla möjliga bara råkade vara just där just där och då. Men det gör inget, för det var på det hela taget en så njutbar läsupplevelse att det där känns som petitesser i sammanhanget. Den får fem terapisamtal av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er så fort den öppnar igen efter pandemirestriktionerna. 

Upplagt för problem

Jag har två bekanta som heter likadant, vi kan säga Josefin, som jag känner genom min brukshundklubb. Den ena Josefin och jag är rätt så tajta, den andra och jag är lite mer ytligt bekanta. Nu har det blivit lite DRAMA i vår klubb (igen, oh the joy of föreningslivet), där jag och Josefin 1 är på en sida i konflikten och på andra sidan står en person i styrelsen som har starka åsikter. Josefin 2 har nog egentligen inga åsikter i konflikten men är, som jag upplever det, rätt så jagsvag och utöver det lite bästis med den här personen med starka åsikter. Eller de lever nog i någon symbios där den jagsvage liksom blir någon att räkna med, och den åsiktsstarke använder den jagsvage för att föra den åsiktsstarkes talan i andra forum, lite som med Voldemort i Harry Potter kan man väl säga.
Jag och Josefin 1 stör oss väldigt mycket på Josefin 2 eftersom Josefin 2 befinner sig i en position där man förväntas leverera ett och annat men det händer ingenting eftersom allting måste gå genom Voldemort, fast  det är inte officiellt då och när man försöker ställa henne mot väggen och få ett besked så är det en massa nja och vet inte och måste kolla först och sen kommer Voldemorts tankar och när man bemöter dom så kan Josefin 2 ändå inte stå för dom, men kan inte heller erkänna att det är Voldemort som talar genom hennes mun.     

Nu har vi under en period haft två parallella Messenger-konversationer igång, en där jag och de båda Josefinorna diskuterar vissa saker som rör klubben, och så en där jag och Josefin 1 suckar och himlar med ögonen och ondgör oss över tungroddheten och jagsvagheten hos Josefin 2. Snackar skit helt enkelt, so sue us. 

Sen hände det lite saker som gjorde att jag blev tvungen att starta en separat Messengertråd med Josefin 2 där jag föreslog att vi skulle träffas och diskutera en grej, och så skrev jag till Josefin 1 att Har skickat en erbjudande till Josefin 2 om att träffas och diskutera framtida upplägg, tror du hon törs komma utan Voldemort? Fick sedan nästan PANIK när jag insåg att Josefin 1 och Josefin 2 har nästan identiska profilbilder (stor mörk hund på en gräsmatta), till vem hade jag skickat vad? FY FAN VAD PINSAMT om det hade blivit fel. Men det blev rätt. PUH. Här kom jag undan med blotta förskräckelsen och nu borde väl sensmoralen vara att inte prata illa om folk bakom deras rygg, så det kan ni ju diskutera i smågrupper och lämna in förslag på hur man annars ska ventilera sin frustration. Jag tycker annars det borde vara förbjudet att heta likadant och ha nästan likadana profilbilder. Haha. 

Till stallet istället, v 1 2021

Åkte till stallet för min teorilektion i fredags. Kom dit rätt sent p g a att min logistikplan sprack. Skulle hämta ut ett paket på ett ställe, handla mat på ett annat ställe och hämta strö på Granngården och min plan var att göra detta innan jag åkte till stallet för att undvika trängsel. Kom till DHL-utlämningsstället som är en kombinerad servicebutik och korvkiosk. I normala fall är det två personer som jobbar där, och de växlar mellan att vara i korvkiosken eller i servicebutiken beroende på var det är mest kunder för stunden. När jag kom för att hämta mitt paket så var väl den ena personen på rast eller något, för det var ingen i butiken och bara en i korvkiosken och naturligtvis hade det precis kommit en hungrig familj som skulle beställa fyra jättemenyer med extra allt fast utan ditt på datt och kunde man få si istället för så? Det tog evigheter och jag såg hur korvkioskskillen kastade svettiga blickar åt mitt håll samtidigt som han sprang som en skållad råtta mellan pommes fritesen och kassaapparaten, men han kom inte därifrån p g a att den här familjen hela tiden skulle ändra en massa i sin beställning. Stod säkert tio långa minuter och väntade innan den andra personen kom tillbaks från sin rast och jag kunde få ut min försändelse. Ilade vidare till Konsum, plockade raskt ihop mina varor, valde självscanningen och naturligtvis var det då dags för avstämning. Stööön, men det var ju bara att uthärda. Åkte sedan till Granngården och där gick det väl normalsnabbt. Kom till stallet 15.15, vi börjar 15.30 så det var väl ingen panik SÅ för vi skulle ju inte göra i ordning några hästar. Fast sen skulle vi det i alla fall, för dagens teori var sitsträning och då var planen att vi skulle vara två och två och man skulle turas om att rida och ge varandra feedback på sitsen. Men då kom styrelsetjejens pappa och la in veto för "det var inte corona-säkert att stå så nära varandra", så då blev det istället bestämt att ridläraren (inte Karin utan en vikarie) skulle rida en häst i dressyrsadel och en annan i hoppsadel så att vi skulle få se skillnaden. Eh, ja, tanken var väl god, men samtidigt kändes detta som lite väl nybörjaraktigt. Störde mig extremt mycket på styrelsetjejens pappa, kom dessutom på (har lite vagt känt igen honom men inte kunnat placera honom innan) att det var ju han som mansplainade en massa om hoppning när jag red igen i herrgruppen en gång. Nu mansplainade han även en massa om hur mycket sadeln inverkar. Är ju lite pinsamt att göra det inför ridläraren, kan jag ju tycka. Ja, i alla fall. Vi stod i en klunga (då var det inte något problem med att stå nära?) och tittade på när ridläraren red och pratade om den lodräta sitsen och den lätta sitsen. G-Ä-S-P. Faktiskt. Hade inte sagt någonting om det om det hade varit ridlärarens idé men nu var det Mansplainaren, och då kände jag att det var fritt fram att hata. Sen när ridläraren ridit i evigheter så var det ändå mer än halva lektionen kvar, då frågade hon om någon annan ville rida och prova hopp- respektive dressyrsadeln. Då var Mansplainaren kvickt framme och roffade åt sig den bästa hästen och sedan skulle han rida omkring och liksom stila i evigheter. Han hade heller inga som helst problem med att ridläraren stod nära när han skulle sitta upp, så då kunde vi väl lika gärna fått göra som det var tänkt från början kan jag ju tycka. Hur som helst, jag fick väl rida tio minuter eller något så helt bortkastat var det väl ändå inte. Red Tösen och hon stack när jag skulle trava, så det var kanske ändå lite bortkastat? Haha. Aja, jag trillade i alla fall inte av, alltid något. 

Men som jag saknar min gamla grupp! Det är ett par personer här som är väldigt trevliga, sen är det Mansplainaren och ett par till som jag uttalat stör mig på och resten har jag inte koll på för de har gjort någon variant att de turas om att rida i sin gamla grupp och i denna, så det är olika personer som kommer hela tiden. Det ska vara så här hela denna terminen! D-E-P-P-I-G-T. Jag har alltid sagt att det kvittar mig om jag rider med folk som inte har ridit lika länge som jag för jag kan ju ändå jobba med formen och lösgjordheten och såna saker. Men jag har lite ändrat mig nu för det blir ju inte samma övningar, dvs det blir inte lika utmanande/utvecklande, och sen tar det ju av den gemensamma tiden om ridläraren måste ägna sig åt att förklara för någon hur man byter nedsittningsben (true story från sista lektionen innan jullovet - Mansplainaren kunde inte det). Men ja, det är såklart bara att gilla läget. Det ska väl inte vara för evigt det här? 

En helt vanlig familj

Har läst En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Den handlar om detta:

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

Jag gillade den här boken. Den var spännande men kändes ändå rätt realistisk, karaktärerna var trovärdiga (bortsett från den där svenskläraren Nalle, men ingen regel utan undantag) och det var ett bra driv i berättelsen. Den får fyra prästkragar av fem möjliga.