Mössvinst m m

Här kommer en pinsam bekännelse från någon som tydligen börjar bli senil: I morse skulle jag ta på mig en annan mössa, lyfte på den och under den låg den försvunna mössan. Eller "försvunna" dårå. Tydligen och uppenbarligen hade jag inte ens tagit den på mig när jag åkte till brukshundklubben förra veckan, tydligen och uppenbarligen hade jag inte alls tagit den av mig och lagt den på ett bord. Nästan lite obehagligt för när jag åkte hem så var jag ju så övertygad om att jag hade gjort det. Aja, ordningen återställd och jag slipper köpa ny mössa. 

Nu är det höst på riktigt, med gula löv och murrigt rusk. Mmm. Till hösten hör också till att kolla på programmen jag älskar att hata: Sveriges Mästerkock, Bonde söker fru och Biggest Loser. Sveriges Mästerkock är inte lika rolig den här säsongen när det bara är proffs eller åtminstone halvproffs med. Alla lyckas ju med allt, det är inte alls samma grej som när amatörkockarna levererar såser som skär sig och serverar halvrå kyckling och överkokt lax. Bönderna har bara precis tagit sig igenom de i mina ögon tristaste delarna (speeddejtingen och gruppdejterna) så nu ser jag fram mot att det ska börja på riktigt (när de flyttar in på gårdarna). Av de fyra som är med så har jag PONTUS som favorit så här långt, men det är svårt att bilda sig en uppfattning om någonting när alla går all in för att visa sina bästa sidor. 

Biggest Loser såg jag hade börjat igår så jag har bara sett ett avsnitt än så länge, men det var ett väldigt snyftande från alla och envar. Alltså, jag fattar ju att det är väldigt känsliga grejer (jag är inte helt empatilös) men igår kändes det som att det var ett gäng gråterskor som skulle göra tv. Fattade tycke för han som skulle få en all inclusive-resa av sin pappa om han slutade dricka och så dog pappan, vad han nu hette. Sonen alltså, han som nu är med i Biggest Loser. Äh, det är nog bäst jag ser ett avsnitt till.     

Mössförlust

Har blivit av med en av mina mössor och det stör mig sjukt mycket eftersom jag inte är en person som dräller grejer omkring mig, jag har i regel alltid koll på var jag har mina vantar och mössor och halsdukar och sådant. För att inte tala om saker som nycklar och plånbok och mobiltelefon. Blir helt nervös av folk som helt bekymmerslöst lägger ifrån sig saker lite hur som haver och sedan bara "men oj, var är bilnycklarna någonstans?". Nä, ordning och reda, brännvin på fredag, som man sa förr. Men ingen regel utan undantag dårå. Hade på mig denna mössa (som är/var en perfekt mössa för sådana där dagar när det bara är lite småruggigt men egentligen inte kallt) när jag höll hundkurs förra veckan. Tog av den när vi hade fika/teoripaus, lade den antagligen på bordet och glömde väl ta på den igen när vi gick ut för att träna pass nummer två. Kom på det när jag satt i bilen på väg hem men orkade inte vända och köra tillbaka utan tänkte att den fick väl ligga till nästa vecka, "för det är väl ingen som snor en 15 år gammal mössa som dessutom är trasig".

Men det var det. Letade igenom hela klubbstugan igår och den stod inte att uppbringa någonstans, varken i teorisalen, fikarummet eller i lådan för kvarglömda prylar eller någon annanstans. Nu tror jag väl inte att någon direkt har snott den, snarare kanske kastat den? Den var ju gammal och som sagt lite trasig i kanten och vi pratar ju om östra Skånes motsvarighet till Solsidan så det var väl någon som tyckte att det var lump? Kanske. Nu måste jag skaffa en ny mössa för småruggiga dagar. Den får absolut inte vara för varm, och inte heller stickig. Är nästan värre än Lotta på Bråkmakargatan när det kommer till material som killar och sticks.  Min gamla mössa var helt perfekt. Kommer jag någonsin att hitta en liknande? Eftersom jag köpte den cirka 2006 så utgår jag från att den inte längre finns kvar i något sortiment. Är också lite stingslig med passform, vilket innebär att jag måste ta mig till en fysisk affär för att prova. Suck. Såna bekymmer man har.        

Oktober!

 Alltså, det här året va? Det har gått så galet fort samtidigt som det känns som att det har varat i ett decennium. Läser lite i bloggen i mars och det skulle lika gärna kunna ha varit från mars 2016 eller liknande, så avlägset känns det. Väldigt mystisk känsla om ni frågar mig. 

Jobbmässigt har det varit ett väldigt bra år med rekordresultat och ALL TIME HIGH produktionsvolym. I vår del av världen, ska väl tilläggas. Har av förklarliga skäl gått betydligt sämre i de delar av koncernen som huserar på marknader som fick stänga ner helt p g a corona. Så sammantaget landar väl årets resultat på plus minus noll-ish och eftersom vi ägs av ett riskkapitalbolag så är de väl måttligt nöjda med det. I morse pratade dom om corona-arbetslösheten på radio och då slog det mig att jag kanske aldrig kommer att jobba på något annat ställe? Har ju jobbat snart 20 år på mitt nuvarande jobb och det känns inte så himla länge ändå. Däremot känns "jag har 15 år kvar till pensionen" som en VÄLDIGT konstig sak att säga. Men så är det ju, om jag tänker och kan jobba till jag är 67 villsäga. 

Jaja, skit i det nu för nu är det HÖST. Murriga dagar med regn och rusk och tända brasa i kaminen och sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och en bok. ÄLSK PÅ DEN, som det heter nuförtiden. Synd bara att tiden inte riktigt räcker till. Men om drygt två veckor slutar Tages hundkurs och den har tagit två dagar per vecka. Som det är nu så är det ju ridning på måndag, Tage-kurs på tisdag, hålla hundkurs på torsdagar, ridning på fredagar och Tage-kurs på lördagar. Och på onsdagar rider min man och då är det ju kul att hänga med och kolla ibland. Det tänker jag dock inte göra denna kväll för idag ska jag först jobba, sedan avrunda med ett Skypemöte med tyskar som börjar efter min ordinarie arbetstid slutar, sedan åka till Lantmännen och köpa vaktelfoder, åka till Elgiganten för att hämta upp det där extrabatteriet till min Dyson som jag blev utlovad som kompensation för orimligt lång väntetid i våras och som nu äntligen har kommit. Rätt roligt ändå att man blir kompenserad för att någonting har tagit lång tid och så dröjer det 3 månader innan man får det? Aja, den som väntar på något gott, osv. Därefter ska jag till bibblan och hämta böcker som jag reserverat och sen hem och städa lite samt baka en kaka till avslutningen av min allmänlydnadskurs som är imorgon kväll. Jomensåatt, det går i ett. Men jag hoppas att det blir lite tid att tända en brasa och dricka en kopp te till mina nyhämtade biblioteksböcker innan det är läggdags. 

Kan ju även passa på att berätta vad som hänt i the neverending story of spis och duschkabin. Jomen spisen funkar nu! Min man kopplade in den tredje fasen, sen visade det sig även att jordfelsbrytaren var feldragen för den löste ut, men även det har han fixat nu och jag har både lagat mat och bakat och är helnöjd so far. 

Duschkabinen däremot? Min man for iväg och köpte en liten uppfällbar handdukshängare (eller egentligen är det nog en torkställning som är avsedd att hängas över element) som han hängde inne i duschkabinen. Där kunde ju min handduk hänga när jag inte duschar, var väl tanken. Nu pratar jag alltså inte om en KROK att hänga handduken på, för det hade varit busenkelt att lösa, men jag vill ha typ som en stång att kunna hänga min duschhandduk på när den är blöt som den ju blir efter att man har duschat och torkat sig med den (har diskuterat detta med åtskilliga människor och alla pratar om krokar och jag fattar inte hur folk gör, hänger de upp en blöt handduk på en krok, blir den inte väldigt fort äcklig och muggig då? Eller byter folk handduk efter varje dusch?).
Tyvärr visade det sig att luftväxlingen inne i själva duschkabinen inte var så tillfredsställande som man hade kunnat önska, så handduken var fortfarande fuktig nästa dag efter att ha hängt på tork och det duger ju inte. Är det något jag H-A-T-A-R så är det fuktiga handdukar. Brr. Har provat att flytta omkring på den här handdukshängaren för att hitta det ultimata stället att ha den på, men det finns liksom ingen plats att ha den på förutom på det stället där den vanliga handdukshängaren är placerad och den når jag ju inte längre med mindre än att jag ställer mig på toalettstolen och jag tycker det är ovärdigt att behöva klänga omkring naken på toastolen för att nå en djävla handduk. Oh the joy of compact living. Duschkabinen har två sidor som inte står mot väggarna, den som jag inte når och den där dörren sitter, och hänger jag handdukshängaren bredvid dörren får man handduken i huvudet när man står vid handfatet och tvättar händerna, plus att man inte kan se sig själv i spegeln (det är kanske ingen livsnödvändighet, men att ha en övertäckt spegel känns ju som lite som att vara sambo med att greve Dracula). Provade att hänga den på badrumsdörren men då var den, handdukshängaren alltså,  lite för bred (alternativt dörren lite för smal) så den slog i dörrkarmen varje gång man öppnade eller stängde dörren. På utsidan av badrumsdörren fick den däremot plats, så där hänger den nu och retar gallfeber på mig. Lösningen är att min man ska installera en fläkt i badrummet så att all fuktig luft sugs ut i ett nafs och handdukshängaren kan hänga inne i duschkabinen igen.  

Med facit i hand: kanske inte ett så genomtänkt köp ändå? Men det är åtminstone en fröjd att duscha, vilket inte var fallet i den tidigare som var trång och trycket i duschen alltid var löjligt lågt. Plus att den med sina 25+ års kalkavlagringar i skrymslen och vrår alltid kändes lite småäcklig även när den var precis nystädad. Så i det avseendet har det ju blivit ett lyft. Ska bara hitta någonstans att hänga handduken samt vänja mig vid tanken på att badrummet numera känns som att det är i storleksordning tågtoalett. Men det är väl i-landsproblem förmodar jag. 

50 stater och 10 blånaglar

 Har läst 50 stater och 10 blånaglar av Anders Forselius. Ska jag vara helt ärlig så hade det här kanske inte varit en bok jag hade kastat mig över i första taget, men nu råkar jag känna Anders litegrann. Vi kom i kontakt med varandra på någon slags vuxenversion av Lunarstorm ("Vilda Webben") på den tiden det begav sig, d v s någonstans ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Tyckte han var en kul och trevlig person, men också helt galen - han cyklade typ jorden runt och sprang maraton som om det inte fanns någon morgondag. Vad är det som driver såna människor, kan man ju undra, eller i alla fall undrar jag det (fortfarande). Hur som helst så inledde vi något slags samarbete (på den tiden hade jag uppenbarligen hur mycket tid som helst?) där jag korrekturläste krönikor och fick betalt i rödvin. Eftersom vi aldrig har träffats fysiskt så gick det rent praktiskt till som så att jag fick en summa insatt på mitt konto samt ett meddelande vilken sort jag skulle köpa. Väldigt trevligt måste jag säga. Sen dess har det runnit mycket vatten under många broar och Anders har - utan inblandning av min barska rödpenna - skrivit en hel bok som handlar om detta:

Vilka var de sista ord som revolvermannen Doc Holliday yppade på sin dödsbädd? Och vilken svensk svordom snappade den amerikanska fotbollsstjärnan Abby Wambash upp när hon hade Pia Sundhage som förbundskapten? Det och mycket annat avslöjas i reseskildringen "50 Stater & 10 Blånaglar". Under arton månader cyklade Anders Forselius omkring i USA och sprang maratonlopp. Ett äventyr som startade med den klassiska tävlingen i Boston och sa småningom avslutades mitt ute bland majsfälten i Iowa. När Anders korsade mållinjen i Des Moines Marathon blev han därmed den förste svensk att ha sprungit maraton i varje amerikansk delstat. I boken som är uppdelad på ett kapitel för varje delstat berättar Anders om sina strapatser och alla spännande möten. Han har bland annat träffat Kurt Cobains nanny och blivit bjuden på köttbullar hemma hos Wayne Gretzkys föräldrar.
Med på resan var även Alex Blackburn, en ung kille från Kalifornien som dog endast tolv år gammal och vars sista önskan var att få sin aska spridd över hela världen. 

Jag är kanske lite partisk nu, men jag gillar den här boken. Det är en lagom mix av anekdoter, roliga fakta och värdelöst vetande om USA i allmänhet och varje delstat i synnerhet. Jag har aldrig känt någon enorm längtan efter att åka till Amerika, men nu var det så att till och med jag blev lite sugen, för här får man en helt annan bild än den rätt trista som ofta målas upp i media. Sen tycker jag (helt allvarlig nu) det är en så fin grej det här med att sprida Alex Blackburns (och en till persons) aska över världen. Utöver detta så skänker Anders 10 kronor per såld bok till Viggo Foundation, som är en stiftelse vars mål är att få barn med neuropsykiatriska diagnoser att idrotta. Bara det är ju skäl nog att köpa boken, men det är också en riktigt trevlig och underhållande läsupplevelse. Den här boken får fem flaskor rödtjut av fem möjliga. Schas iväg till närmaste bokhandel med er allihop.  

Till stallet istället, v 40 2020, pt 2+3

 Var ju i valet och kvalet om jag skulle rida i fredags och därmed riskera att det gick dåligt och komma till lördagens dressyrträning med dålig feeling. Känslan förstärktes ytterligare av att jag ju glömde mina ridkläder hemma. Tog mig dock samman och åkte hem och bytte om och åkte tillbaks till stallet igen. Förlåt miljön, men jag ville rida. 

Och det gick bra! Blev först lite småstressad för vi skulle rida utomhus, vi hade alla räknat med inomhus pga att det blåste minst halv storm. Men nä, vi skulle vara i paddocken, "men ni kommer inte att märka att det blåser", sa Karin. Och det var faktiskt sant! Vi gnodde på så in i vassen att det inte var tid att tänka på vare sig väder eller vind. Köttbullen gick så stadigt och fint i form och det kändes så SABLA bra. Inte i galoppen, men i skritt och trav. Galoppen - tja, där har vi att jobba med. Hon vill inte fatta galopp för hjälperna och när man väl får henne i galopp så orkar hon inte hålla igång och om jag kräver för mycket så sparkar hon bakut istället. Men skritten och traven - gud vad bra det går. I BÅDA VARVEN. Alltså, det fanns ju en tid när det inte ens gick att rida henne på en volt för hon var så svag och obalanserad att hon liksom bara trillade inåt hela tiden. Så det har ändå skett framsteg, det får man väl säga. 

Var ändå rätt nervös för lördagens träning, men det var ju bara att säga som det var och ta det därifrån. Och det gick faktiskt superbra. Första galoppfattningen blev det tvärstopp och bakutspark, men det var bara att jaga igång henne och rida med extremt lätt hand och inte hålla på och joxa en massa. Hon ska hitta sin egen balans och hon ska bjuda framåt, det är så vi ska jobba nu. Så jag fick flänga varv efter varv runt fyrkanten utan att knappt hålla i tyglarna, vilket kändes som rätt så risky business för Köttbullen är inte blyg för att köra ner huvudet och hon är stark, så risken är att man blir dragen ur sadeln. Men det gick rätt bra. Några bakutsparkar blev det, men jag satt kvar och drev henne framåt istället. Och i skritten och traven var hon helt drömmig. Jag minns ju när jag började rida henne i trav i våras, det var så otroligt obekvämt att sitta ner på henne. Men nu börjar hon bära sig lite och då är det en helt annan femma. Stadig och fin i formen var hon också i princip hela tiden. Sen att hon inte kan skänkelvika en hel diagonal, det kan jag ta med ro för det är ju för att hon inte fattar hur hon ska göra. Men det kommer nog. 

Var så nöjd, så nöjd efter träningen. OCH TRÖTT, för ingenting kommer ju gratis. Vi red i 45 minuter + (15x2 minuters fram- och avskrittning) och det var effektiva 45 minuter med knappt en enda skrittpaus. Köttbullen var helt genomsvettig efteråt, och då är hon ändå nyklippt, och jag var som en död sill. 

Idag är det teori och det känns ju synd när man är i ett bra stim, men det är som det är. Idag ska vi ha teoriprov för ryttarmärke V. Vi försökte ju snacka bort det, men det gick inte. Så nu har jag suttit och pluggat på hästens delar från ganasch och kindkedjegrop till hasled och höftbensknöl som en annan 10-åring. Hehe. Vi får väl se hur det går. Vi ska även titta på oss själva från förra måndagen då vi blev filmade. Ser inte jättemycket fram mot det om jag ska vara ärlig, men det är väl bara att genomlida.    

I natt jag drömde

I natt vaknade jag av att jag drömde att klockan hade ringt och att det var dags att gå upp och att jag bara skulle snooza lite (bara det är ju helt surrealistiskt eftersom jag alltid svingar fötterna över sängkanten så fort klockan ger det minsta lilla ljud ifrån sig). Låg där en god stund och verkligen kämpade för att inte somna om (vilket ju är själva poängen med att snooza så jag fattar verkligen inte hur jag tänkte där, men antagligen fanns det någon rest av medveten tanke som kände av aldrig-snooza-principen). Sedan kom väl någon annan del av medvetandet in på scenen och när jag kollade på klockan så var den 03.10 och jag suckade belåtet eftersom det inte var dags att stiga upp än. 

OCH SEDAN KUNDE JAG INTE SOMNA OM! Så sjukt störigt. Nu är jag på ett djävla humör, dels beroende på sömnbrist, dels på att jag glömde mina ridkläder hemma. Hade ändå packat dom i en kasse och ställt kassen precis innanför ytterdörren och kommit ihåg att ta på mina i-stallet-gympaskor istället för dom vanliga. Hade dessutom ställt in gödselspannarna (som jag fyller varje gång jag är i stallet och sedan tömmer i trädgårdslandet, reds anm) i bilen redan igår kväll, vilket jag noterade när jag satte mig i bilen men tydligen gick inte hissen så långt upp att den registrerade att jag faktiskt inte hade min kasse med ridkläder i handen när jag lämnade hemmet. Så störigt. Nu måste jag åka hem efter jobbet bara för att byta om. Känns så ovärt med tanke på att jag jobbar typ 5 km från ridskolan och har 3 mil hem och sedan 3 mil tillbaka igen (det är inte riktigt sant för jag jobbar i norra delen och ridskolan ligger i södra delen, så jag slipper för all del att baxa mig genom hela Ankeborg på vägen till stallet, men ändå). 

MEN MEN. Igår fick jag beröm av en kollega för att jag är så sjukt välorganiserad och effektiv på jobbet och kan hålla så många bollar i luften hela tiden. Men det gäller uppenbarligen inte på fritiden. 

Måste gitt

Jag har sett filmen Måste gitt på SVT, herregud vad det var längesen jag såg en film kom jag på nu. Tvekade lite igår när jag för en gångs skull var ensam hemma en stund, hur ska man då liksom maxa denna upplevelse? En film kändes lite lång för en vardagskväll eftersom min klocka ringer 04.00 och ska man få sin skönhetssömn så kan man inte sitta uppe och nattsudda hur som helst. Men så stod det att den bara var tillgänglig 5 timmar i programbiblioteket på tv:n (som inte är samma som SVT Play) och då bestämde jag mig för att ge den en chans, det är ju inte som att man är tvingad att se klart den om den inte var bra. 

Var lite tveksam de första fem minuterna, men sedan var jag fast. Tyckte den var riktigt bra. Handlingen är denna: 

Filmen handlar om Metin, en ung småkriminell man i Jordbro, en av Stockholms södra förorter. Han drömmer om ett annat liv och söker bland annat till scenskolan och skriver dagbok. I dagboken antecknar han allt som händer och en dag tappar han dagboken. Han är livrädd att den ska hamna hos polisen eller hos andra kriminella. Istället hamnar den hos ett bokförlag som vill publicera boken, även det skrämmer honom, men han ser också en chans att ändra inriktning på livet. 

Jag gillade den här filmen, den var rapp och lite oförutsägbar och en väl avvägd blandning mellan humor och allvar. Ibland var det lite svårt att förstå vad de sa, jag umgås inte direkt med någon som pratar Rinkebysvenska eller vad det heter, så jag hade nog också fått sitta och googla uttryck som hon som hittade dagboken fick göra. Nu finns den ju som serie på SVT Play och det ska tydligen vara som en fortsättning på boken. Så den ska jag såklart se. Den här filmen får fyra Rolexkopior av fem möjliga.